Sudio E2 har både appstyrnig, där du kan slå på och av brusreducering och medhörning, samt en 6-bands grafisk equalizer för att ställa in ljudet som du vill. Du kan också välja mellan sex olika färdiga inställningar, inklusive Balanced (utan EQ), Bass, Voice och Podcast. Av någon anledning försvinner basen nästan när EQ aktiveras, så även om du väljer Bass blir ljudet betydligt tunnare än med EQ inaktiverat. Jag skulle därför rekommendera att helt enkelt låta den vara.

Öronkuddarna i storlek M, som sitter på, täpper inte riktigt till mina öron, L fungerar bättre – och säkerställer lika bas i båda öronen.

Ljudet av Sudio E2

Sudio E2 har helt okej ljud, med en fyllig men ändå balanserad bas som sin främsta fördel. Sångröster kommer fram bra, allt låter helt okej. Men tyvärr har Sudio inte kostat på sig vare sig aptX eller AAC, så den sämre SBC-kodeken är allt du får. Detta gör att det låter plattare och mer endimensionellt, särskilt i övertonerna.

Öronpropparna har ett ess i rockärmen, i form av Dirac Spatial Audio, som ger en diskret 3D-effekt. Men inte mer än att det fortfarande känns som stereo, och på mycket musik gör det att du inte saknar de extra lagren av övertoner som aptX och AAC ger jämfört med SBC. Dirac-ljudet förstör inte heller fasresponsen och därmed känslan av rapphet i elektroniska basrytmer. Det glider ut lite, men inte mer än att det fortfarande fungerar.

Spatial Audio fungerar också bra på film. Fladdermusflocken i öppningsscenen i det första avsnittet av Castlevania på Netflix känns som att den är lite mer runt huvudet än inuti huvudet. Och soundtracket brer ut sig lite mer.

Sammantaget är Sudio E2 något bastung, och de kunde gott ha öppnat sig ännu mer i toppen. Vilket de förmodligen skulle ha gjort om de haft aptX eller AAC.

Talkvaliteten är bra, men något instängd. Buller i bakgrunden undertrycks okej, men samtidigt låter användarens röst något mumlande. Sudio hamnar mitt i listan vad gäller talkvalitet.

Också i detta test: