TEST: Vivid Audio Kaya S12

Efter framgången med den kompakta golvhögtalaren Kaya 90, som Vivid Audio på något magiskt sätt lyckades få att låta dubbelt så stor, har den brittisk-sydafrikanska tillverkaren tagit sig an en ny utmaning: hur använder man samma koncept, som i normala fall behöver ett mycket större kabinett, i en liten kompakt högtalare med bara 12 liters inre volym? Svaret är lika enkelt som det är briljant, men det har tagit konstruktörerna lång tid att lista ut det.

Vivid Audio gått vetenskapligt tillväga i jakten på den perfekta högtalaren. I sitt sökande efter minimal förvrängning från högtalarelementen har de velat fånga upp energin från baksidan av elementet, så att den inte blandar sig i det som händer på framsidan. Genom att bara låta framsidan skapa ljudet som når öronen får man den absolut bästa möjliga dynamiken – och den bästa utgångspunkten för rent ljud.

Avsmalnande rör

Vivid Audios lösning är att montera varje högtalarelement i änden av ett avsmalnande rör som går bakåt, genom kabinettet. Att det är avsmalnande innebär att det går gradvis inåt, tvärtom mot ett högtalarhorn.

Ett horn förstärker ljudet från ett högtalarmembran genom att membranet arbetar i ett högt lufttryck inuti hornet. I takt med att ljudet färdas utåt mot mynningen minskar trycket gradvis och i mynningen är den akustiska impedansen optimalt anpassad efter luftens impedans, så att så lite energi som möjligt går förlorad när ljudet lämnar högtalaren och byter till ett nytt medium (luft). En mycket större del av förstärkarens elektriska energi omvandlas till kinetisk energi i luften.

Ett avsmalnande rör bakom högtalarelementet fungerar tvärtom. När ljudet rör sig inåt i röret blir lufttrycket större och större. Den mekaniska impedansen ökar på motsvarande sätt, till sist är den så långt från luftens låga impedans att ytterst lite av energin kan överföras. Resultatet är att ljudet dör ut. Det kommer alltså praktiskt taget inget ljud från baksidan av högtalarelementet, vilket annars hade kunnat påverka ljudet på framsidan. Resultatet är mycket bättre timing och transientrespons.

Nautilus

Bowers & Wilkins använde sig av samma princip i sin legendariska Nautilus-högtalare och tillämpar den fortfarande i diskantelementen i deras dyraste högtalare. Mannen som ansvarade för Nautilus-projektet var Laurence Dickie, som senare grundade Vivid Audio tillsammans med före detta B&W-chefen Robert Trunz.

Den största utmaningen med avsmalnande rör är basfrekvenserna. När våglängden ökar måste längden på röret förlängas i samma takt. I Nautilus-högtalaren löstes detta genom att linda basröret runt sig själv, som skalet på en snäcka. Därav namnet. I de största Vivid-högtalarna i Gaya-serien har röret i stället fått gå upp genom hela kabinettets höjd och sedan rullas bakåt i en spiral. Därav det speciella utseendet.

Kabinettet sätter gränser

I den mindre Kaya-serien har Vivid Audio varit tvungna att vara kreativa. Högtalarna är inte tillräckligt stora för att använda tekniken på detta sätt. I de golvstående Kaya-högtalarna, till exempel Kaya 90, som vi testade för två år sedan, har röret gömts inuti kabinettet. Där ringlar det tillbaka runt sig själv, för att spara plats. Röret är dessutom exponentiellt avsmalnande, så att det kan göras kortare.

De ännu mindre stativhögtalarna Kaya S12 kräver att tekniken går ännu mer radikalt tillväga. Principen är densamma som i Kaya 90, men i stället för ett långt, energiabsorberade rör sitter det sex kortare rör som är vikta inåt längs var sin axel på insidan av kabinettet. Varje rör behöver då bara absorbera en sjättedel av energin, så att de tillsammans gör samma jobb som ett enda större.

Att få rätt och symmetrisk form på rören är avgörande, så att energin absorberas som om det bara fanns ett avsmalnande rör. Vivid Audio kallar konstruktionen för Omni-Absorber.

Inga parallella ytor

Det finns inga parallella ytor på insidan av kabinettet, som har en neutral matt metall som standardfärg – andra färger i valfri billack kostar extra. Den yttre ytan är mjukt rundad på ett sätt som gör den till en ”oändlig baffel”. Det förhindrar oönskade resonanser och dessutom diffraktioner – speciellt i diskantfrekvenserna – när ljudvågor färdas längs ytan på utsidan av kabinettet.

Formen på kabinettet gör att det varken behöver mycket massa, tjocklek eller invändig dämpning. Det är därför de bara väger 8 kilo per högtalare.

Elementen

Båda högtalarelementen har membran av aluminium, med en uppbrytningspunkt långt över delningsfrekvensen. Det ger minimal förvrängning i elementens arbetsfrekvenser. Och elementen har alltså ett avsmalnande rör som absorberar energin från baksidan av membranet.

Alla element har också en överdimensionerad magnet för att få bästa möjliga kontroll. En flödestäthet på över 1 tesla anses som mycket, men i Vivid-högtalarna har bara diskantmagneterna 2,4 tesla. Det är extremt! Alla komponenter är för övrigt konstruerade och tillverkade av Vivid Audio själva.

Så låter Vivid Audio Kaya S12

När jag fick uppleva högtalartekniken i praktiken med Kaya 90 tappade jag nästan hakan av chock och vördnad. Det var helt galet att höra musik återges så rent, rytmiskt och viktlöst.

Och jag kan med glädje konstatera att Kaya S12 ger mycket av samma känsla. Speciellt sättet som de hanterar röströster på, när de är inkopplade till den fantastiska förstärkaren Devialet Expert 250 Pro, är beroendeframkallande. Om du undrar så kommer Expert 140 Pro också att fungera utmärkt, till ett mer överkomligt pris.

Nyinspelningen av Willie Nelsons klassiker It’s Not Supposed to Be That Way, den här gången som en duett med Nathaniel Rateliff, låter naken och känsloladdad. Med Rateliffs starka röst som breder ut sig i rummet med all sin klang. Och Willie Nelsons mer nasala röst, som ofta kan hota med att skära vid delningsfrekvensen, men som genom S12 bara låter naturlig och skör.

Det här är en ballad om en sörjande och självömkande person som vägrar acceptera att det har tagit slut med hans stora kärlek. Och när jag sitter där i soffan i testrummet känner jag med honom för varje klunk han dricker för att döva smärtan.

Klassiskt

Det här stereoperspektivet måste väl fungera alldeles fantastiskt med klassisk musik? Ja, det må du tro!

Den brittisk-bulgariska kompositören Dobrinka Tabakova visar vad hon går för på 2013-utgåvan String Paths, med satsen Concerto for Violoncello and Strings. Andra stycket, Longings, fyller rummet med känsloladdade stråkar som väcker känslor av nostalgi och längtan. Stråkarna breder ut sig på en stor scen, från bestämda och specifika platser. Här finns inga diffusa element, varje komponent i ljudbilden är konkret och distinkt. På samma gång som tonerna dansar på en matta av luft.

Och vilken dynamik! Här får man fullt ös varje gång ett crescendoparti når sitt klimax, och helt utan ansträngning.

Osminkad bas

Vad som är lite ovanligt är att när bastonerna återges så oförvrängda som här så får man inte heller någon falsk bild av att högtalarna går djupare än vad de gör. Högtalare som sminkar och förstärker mellanbasregistret uppfattas som mer voluminösa och kan därmed lura öronen att de går djupare än de gör. Men det är lögn och det avslöjas när en kontrabas eller en flygel spelar i den djupaste oktaven. Då hör man tydligt högtalarna är betonade och illusionen brister.

45 Hz är faktiskt ganska djupt – imponerande djupt för en högtalare med bara 12 liters innervolym. Men S12 har inte samma fysik i det här registret som sina golvstående syskon och även om högtalarna spelar bra bas – ja, faktiskt på gränsen till fantastisk bas – rent kvalitativt är det svårt att inte vilja ha ännu mer.

Subwoofer?

Det kan tyckas märkligt att vilja para ihop en högtalare, där det har jobbats så hårt för att återskapa hela musikens sanning, med en subwoofer. Men just för att högtalarna är så linjära och ärliga så är det också en bra utgångspunkt för att spela bra ihop med en extra bashögtalare. Därför kan det mycket väl hända att du så småningom vill para ihop S12 med en sub.

Bara för att prova testade jag med vår Procella P15-subwoofer med 2 x 15-tums baselement. Overkill, och dessutom inte heller tillräckligt med finess för Vivid Audios hifi-kaliber. Men genom att lägga till den extra oktaven i botten får den gigantiska ljudbilden en svartare bakgrund att framträda mot, vilket tillför ytterligare en grad av djup. Och så är det ju något speciellt med fysiken som den extra basen ger.

 

Konkurrenter

Man kan inte prata om en högtalare i den här prisklassen utan att nämna ett par rivaler. För det är ingen tvekan om att Audiovector R1 Arreté har mycket att bjuda på, bland annat en härligt luftig och distinkt diskant. Och även om den inte heller har djupbas som största styrka så kommer nog många att tycka att den har ett mer inbjudande basregister första gången man lyssnar.

Men Vivid Audio är ännu ärligare och har ett ännu mer superfokuserat perspektiv i ljudbilden. Det jämnar ut sig när Audiovector-högtalarna får Freedom-jordkabeln inkopplad, men ljudbilden från S12 är fortfarande ett snäpp stramare. Jag har däremot inga problem att förstå de som föredrar R1 Arreté, speciellt på lägre volym.

Sen får man inte glömma det silkesmjuka ljudet från Sonus faber Minima Amator II. Som har en speciell magi när sångare står i centrum. Men de kommer inte i närheten av dynamiken i Kaya S12, och kommer till korta med större ensembler.

Jag skulle också vilja höra 805 från konkurrenten och – vågar jag säga – anfadern, Bowers & Wilkins, men priset för den senaste D4-modellen har klättrat så långt upp på bönstjälken att den inte är särskilt relevant i det här sammanhanget.

Vivid Audio Kaya S12: Slutsats

När musiken framträder så oansträngt och upplöst – och neutralt – som med Vivid Audio Kaya S12 är det musiken som bestämmer ljudet. Inte högtalaren.

Ljudet skulle kunna påminna om ett par studiomonitorer, men jag kan inte minnas att jag hört något från varken Genelec, ATC eller Adam Audio som målar upp ljudbilden lika stort som här. Å andra sidan kan jag inte föreställa mig att en ljudtekniker skulle göra något annat än att hoppa av glädje efter en provlyssning på Kaya S12.

Dynamiken, upplösningen, ärligheten. Allt går upp i en högre enhet. Det enda någon kan sakna är äkta djupbas. För även om 45 Hz faktiskt är ganska så djupt, och man till viss del kan få lite extra bas genom att ställa högtalarna närmare bakväggen, så händer det något när en subwoofer tillför extra energi i bottenoktaven. Då uppstår magi. Men då måste den också hålla hög kvalitet.