TEST: Triangle Magellan Cello 40th Anniversary

Även om Triangle inte är bland de mest kända högtalarmärkena här hemma så är den franska tillverkaren oerhört välrenommerad bland finsmakare. Inte minst genom att vara med på en ganska kort lista över tillverkare som gör sina egna högtalarelement. Där det kanske största kännetecknet är deras hornladdade domediskanter med en lång och spetsig fasplugg.

Eftersom Triangle tillverkar sina komponenter själva kan de faktiskt reparera gamla högtalare hela vägen från starten. I en tid som vår, med slit och släng, känns det betryggande att man kan ha en högtalare för livet – den kan till och med gå i arv!

40-årsjubileum

Triangle firar 40 år som högtalartillverkare och gör det med flera specialmodeller i sina olika serier. Allra högst upp i toppen tronar Magellan 40th. Där tillverkas varje enskilt element för hand, ”med millimeterprecision”.

Magellan Cello 40th Anniversary är den näst största högtalaren i den nya jubileumsserien. Den är definitivt tillräckligt välvuxen, med sina 110 cm i strumplästen. Ovanför sig har den Magellan Quatuor 40th som sträcker sig 135 cm över havet, men båda bleknar i jämförelse med originalseriens flaggskepp, Magellan Grand Concert. Den kan stångas med självaste Shaquille O’Neal och alla hans 215 cm! Trots detta hävdar Triangle att trevägshögtalaren Magellan Cello 40th har ungefär samma prestanda som sin gigantiska storebror, fast till en femtedel av priset.

”Lyssningsupplevelsen är ren, gränslös njutning, oavsett musikstil”, kan vi läsa på hemsidan.

 

Horndiskant av magnesium

Längst upp på fronten sitter en horndiskant med dome av magnesium. Utanpå domen sitter en spetsig fasplugg och tillsammans ska de avslöja alla detaljer i övertonregistret.

Under diskanten sitter ett 16-centimeters (6,5-tums) mellanregister med pappersmembran och veckad upphängning som har till uppgift att återge merparten av röstregistret så neutralt och naturligt som möjligt, och under det sitter två lika stora baselement. Membranet har en sandwich-princip som är utvecklad av flygindustrin för bästa möjliga styvhet och lätthet.

Tjusiga kabinett

Cello 40th är en oerhört välgjord skapelse, där kabinetten – som i vårt fall är i högglansigt zebraträ – är så blanka att man kan spegla sig i dem. De är styva och massiva och eftersom porten sitter på framsidan kan de vara lättare att placera i förhållande till bakväggen. Det enda som kanske bryter mot det lyxiga intrycket är de sex skruvarna som basporten är monterad med. De tillför industriella detaljer som bryter mot ett annars elegant och ”flush” hantverk.

Speciella spikes

Som så många andra högtalare kan och bör Cello 40th stå på piggarna som ingår i kartongen. Men de skiljer sig från normen genom att de har en enda massiv pigg monterad längst fram på högtalarens undersida. För att motverka resonanser är piggen monterad direkt på kabinettet, som i sin tur står på en bottensockel med ytterligare fyra spikar. Konstruktionen ser lite obalanserad ut, det ser ut som om högtalarna ska tippa över sockelns framkant och bara hålls upp av den enorma piggen.

De fyra andra piggarna skruvas i ovanifrån och det ingår en insexnyckel för det jobbet. Varför de är så långa (säkert 10 cm!) är jag osäker på, för ändarna sticker ut riktigt högt upp i luften. Det följer med metallkåpor som man kan skruva på dem, men jag kan tänka mig vackrare sätt att lösa just det här.

Helhetsintrycket är ändå att högtalarna är vackra skapelser, som motiverar prislappen de har fått.

Så låter Magellan Cello 40th

Högtalarna uppges ha en känslighet på 90 dB, en genomsnittlig impedans på 8 ohm och dessutom ett linjärt frekvenssvar ner till 35 Hz. Det innebär de ska vara relativt lätta att driva och att de bör passa i ett medelstort rum. Vårt 30 kvadratmeter stora testrum lär med andra ord vara mitt i prick. Och det är det på många sätt, högtalarna drivs lätt som en plätt både av min trofasta integrerade AVI S21MI med 2 x 175 dynamiska watt och av kraftpaketet Hegel H590 som får ut ännu mer dynamik ur högtalarna.

Jag lägger främst märke till de klockrena sångrösterna, med färglöst mellanregister. I Can’t Catch Me Now hänger Olivia Rodrigos röst nervpirrande i luften mitt i rummet, och den Kate Bush-liknande refrängen framkallar gåshud på ett enastående sätt. Högtalarna gör ett fantastiskt jobb med att sprida ut ljudbilden åt sidorna och dessutom ge ett intryck av höjd. Rummet fylls med lager på lager av musik, där tonregistren glider sömlöst in i varandra – och blir till en större enhet.

Hjälp från bakväggen

Högtalarna behöver visserligen hjälp från rummet i basen, som annars känns lite avslagen. Jag provade först att ställa dem en bit ut på golvet, där vi matematiskt har räknat ut att högtalare ska stå för att låta som bäst. Det fungerade fint, men det svängde aldrig riktigt av basen. Däremot fungerade det extra bra med bakändan runt 40–50 cm från bakväggen. Det är ganska ovanligt i vårt rum måste jag erkänna, eftersom många högtalare mullrar lite för mycket där.

För många är detta faktiskt en fördel, eftersom alldeles för många placerar sina högtalare för nära bakväggen, eller till och med – skräck och fasa – inne i ett hörn. Cello 40th tål en sådan placering bättre än de flesta andra som har portade kabinett. Visserligen kommer portresonansen en bra bit ner i basregistret att göra basåtergivningen mindre linjär, men den blir samtidigt mer underhållande. Man kan själv experimentera med placeringen och hitta den bästa medelvägen.

Naim New Classic 300

Att högtalare kallas för lättdrivna får aldrig förväxlas med att de inte har något mer att ge. För här finns det utrymme att växa, vilket Cello 40th verkligen gör med den senaste förstärkarkombinationen från Naim: förförstärkaren NAC 332 och två monoeffektförstärkare av typen NAP 350, båda från New Classic 300-serien. Du kan få ett nytt, stort och vackert badrum för samma pris – och då har vi inte ens nämnt streamern NSS 333, som kostar ett nytt och fullt utrustat kök. Lyckligtvis är det valfritt om du vill köpa till en extra strömförsörjning eller två.

Men jösses vad ljudbilden växer! Naim håller Triangle-högtalarna i ett helt annat grepp och det blir en mycket större skala på ljudbilden. Man får en stor närvaro i varje instrument, där en virveltrumma låter äkta, med fantastisk dynamik. Basgitarren i David Bowies mollstämda men rytmiska – och helt enkelt fantastiska – Lazarus fyller rummet och kroppen med sagolika toner. Man kan spela högt utan att det låter skarpt, det är full kontroll på ljudbilden.

Men det är framför allt från mellanregistret och uppåt som högtalarna briljerar. Dynamiken är påtaglig och det låter naturligt och härligt uttrycksfullt på samma gång.

Konkurrenter

Basen är mer stillsam, även med hjälp från rummet. Visst är den fyllig och utsökt. Men den slår inte lika hårt som vissa andra jag känner till. KEF Reference 3 Meta slår med en tightare knytnäve i basen och Focal Kanta No. 3 är också betydligt mer fysiska (men också mer kliniska och skarpa i toppen). Rent fysiskt påminner högtalarna mer om Dynaudio Contour 30i, men har ett bättre kvalitetsintryck och är nog ett snäpp mer dynamiska.

Slutsats

Triangle Magellan Cello 40th Anniversary är ett par oerhört välbyggda högtalare. De ser ut och känns som prislappen och mer därtill, och när musiken flödar ur dem är det omedelbart klart att vi befinner oss i highend-klassen.

Ljudet är naturligt, dynamiskt och mycket upplöst. Det finns inga uppenbara missljud. Ju bättre elektronik de får arbeta med, desto mer växer de med uppgiften. Precis så som det ska vara. Basen är en aning stillsam, så om du egentligen dreglar efter ett par Klipschorn bör du nog leta vidare. Men om du vill ha ett par ärliga högtalare som får musiken att gå upp till en högre enhet så kan du inte hamna snett med de här. Grattis på 40-årsdagen, Triangle!