: JBL K2 S9900

Hos JBL gillar de att bygga högtalare på ”old school”-sättet, och de tar inga genvägar när målsättningen är optimal ljudåtergivning. Ingen annanstans är detta tydligare än i Project-serien, som är deras mest exklusiva högtalarfamilj. Toppmodellen Project Everest är faktiskt i största laget även för den amerikanska marknaden, men säljer som glass i vårsolen i Japan, där JBL har sin största High End-kundgrupp. Det är ingen slump att den senaste medlemmen i Project-familjen, K2 S9900, lanserades just där.
I Japan är de som galna i den senaste Project-modellen, men det är alltså först nu som vi kan uppleva den här hemma. I stora vida världen är K2 världens näst högsta berg, efter Mount Everest, och alltså ett passande namn på lillebror till en av världens allra tyngsta högtalare. Fast det är klart, ”lillebror” är större än de flesta högtalartillverkares toppmodeller. Här är det gammal hederlig amerikansk kubik som gäller, och i detta fall snackar vi om en big block Chevy fullproppad med kraft …
 
K2 S9900
JBL:s nya högtalare tog oss faktiskt lite på sängen. De levererades i två förhållandevis små och anonyma – fast vettvilligt tunga (82 kilo) – lådor som bar texten ”JBL Professional”, så från utsidan fanns det ingenting som skvallrade om att vi hade att göra med en tvättäkta High End-högtalare. Men stamtavlan är det inget fel på: föregångaren K2 S9800 var JBL:s allra dyraste och bästa högtalare ända tills Everest lanserades i samband med deras 60-årsjubileum 2006. S9900 kan lika väl betraktas som en lillebror till Everest som en efterföljare till S9800, och har lånat mycket teknik och designkomponenter från toppmodellen.
 
Praktiskt vildjur
För att vara uppkallad efter ett berg och lillebror till en av världens grymmaste högtalare är K2 förvånansvärt kompakt och lättplacerad. Man kan nästan gå så långt som att kalla den för en praktisk High End-högtalare. Därmed inte sagt att den är diskret eller lätt att gömma undan. Den är trots allt lika bred som ett kylskåp. Det speciella, välvda kabinettet – som kommer från möbelfabriken Hornslet i Danmark – är däremot inte så djupt, och det gör att K2 S9900 faktiskt är enklare att placera rätt än flertalet High End-högtalare. Detta är ingen slump. JBL:s största High End-marknad är Japan och där är det som bekant ont om plats. Att ställa de här högtalarna i en liten lägenhet är dock inget vi kan rekommendera, under förutsättning att du inte äger hela fastigheten eller har ett helt våningsplan för dig själv. K2 är gjorda för att spela HÖGT, och för att utnyttja dem fullt ut bör du nog helst ha ett hus som ligger avsides på landet …
 
Hifi med orkanstyrka
När man ska beskriva ljudet från K2 är det lockande att plocka fram uttryck som ”sinnessjukt” och ”dödstungt” ur vokabulären. Fast en mer korrekt beskrivning skulle vara att högtalarna låter väldigt oansträngt. De har så stora resurser och så mycket kraft att musikstycken som är krävande i normala fall går som en dans, och återges med en klarhet och en närhet som bara måste upplevas.
Ljudet från K2 kan ge dig ditt livs haksläpp. Glöm allt du trodde att du visste om hornhögtalare – här får du en glasklar, öppen och silkeslen ljudåtergivning, kombinerad med en chockerande kraft och dynamik. Allt detta leder till en realism och en livekänsla som nästan saknar motstycke, och som kommer nära de en dryg kvartsmiljon dyrare JBL Everest.
K2 är kapabel att återge musik med en realistisk storlek, skala och auktoritet som det helt enkelt inte är möjligt att få med mindre högtalare. De flesta högtalare tappar dynamik och övergår i skrikande förvrängning när volymen blir för hög. K2 blir däremot nästan bara bättre och bättre ju mer man vrider volymratten åt höger. Till och med på en ljudnivå som skulle ha fått ordinära High End-högtalare att smälta, har de gott om kraftresurser kvar för att återge musikens dynamiska svängningar med oförminskad kraft.
Basåtergivningen är mäktig och ser till att fundamentet är bergfast. Den kraftiga 15-tummaren levererar ett tryck som blåser alla andra High End-högtalare över ända. Trummor och bas återges med bestämda slag i magen och för tankarna till livekonserter. Elektronisk musik med syntbas skickar pulser genom luften som får hela rummet att vibrera. Men hur imponerande basåtergivningen än är så ligger K2:s största styrka längre upp i frekvensregistret. Allra mest imponerande är sångröster. Hornet följer små förändringar i toner, styrka och tempo på ett blixtsnabbt och precist sätt, utan de dynamiska begränsningar man upplever med vanliga dynamiska element och domediskanter.
En vanlig fördom mot hornhögtalare är att de spelar högt men är grova i kanten, utan den finess man förknippar med traditionella hifi-högtalare. Men JL K2 är så mycket mer än en rockhögtalare på steroider. En av de bästa egenskaperna är den oansträngda återgivningen i toppen, som bevarar en fräschör och öppenhet på ljudnivåer som vanliga högtalare bara drömmer om. Ändå är det ingen tvekan om att de har en mer direkt och energisk spelstil än många hifi-högtalare.
K2 skämmer inte bort hörselgångarna med mjuka övertoner som en Dynaudio- eller B&W-högtalare kan göra. Men tro inte att JBL:erna saknar finessen som behövs för att återge klassisk musik bara därför – tvärtom. Det finns många bra högtalare som låter rent och klart så länge musiken består av få instrument, men som så fort ljudbilden fylls av fler ljudkällor faller ihop och blir grötiga och otydliga. K2-högtalarna har en säregen förmåga att bevara fokus i takt med att fler instrument läggs till i ljudbilden, och varje enskilt instrument framträder lika tydligt även om fler tillkommer. Denna mikrodynamik är något som kännetecknar hornhögtalare i allmänhet och K2 i synnerhet.
 
Kräver kvalitet
Praktiska fysiska mått och hög effektivitet får inte lura dig att tro att detta är en enkel och förlåtande High End-högtalare som har milda krav på resten av anläggningen, vilket man kan uppleva med den billiga LS-serien och delvis den dyrare Array-serien från JBL. I Project-klassen kan du definitivt glömma allt vad billig elektronik heter. Utrustning av yppersta klass är inte bara en fördel, utan en nödvändighet om man skaffar K2 S9900. Efter diverse försök med Rotel och Hegel hamnade jag till slut hos det tyngsta från Harman-koncernens eget stall, närmare bestämt Mark Levinsons förstärkarkombination No 326S och No 532 (sammanlagt 335 000 kronor), som var tvungen att smugglas ur redaktörens lyssningsrum medan han tog en middagslur. Levinson-kombinationen har överlägset med kraft och med skruvstädskontroll i basen blev det åtskilligt mer fart och liv i JBL-högtalarna. En komplett stereo med CD-spelare, förförstärkare och effektförstärkare kan tillsammans kosta mer än högtalarna, men är du inte beredd att ge K2:orna den signalkälla de förtjänar så är nog frågan om du inte ska överväga andra högtalare. De slukar nämligen mer effekt än du tror, men till skillnad från många ineffektiva High End-modeller betalar de också tillbaka maximalt rent ljudmässigt.
 
Konkurrenter
Precis som med sportbilar så finns det ingen fulländad högtalare. Man får välja en med de rätta egenskaperna. Marknaden runt en kvartsmiljon är full av bra högtalare (det skulle ju bara fattas annat) som låter ännu mer ”korrekt” än JBL K2. Men de som har råd att köpa högtalare i den här prisklassen är inte nödvändigtvis intresserade av ”hifi” och vilket märke det är på Kari Bremnes mikrofon – de vill hellre ha Jimi Hendrix gitarr framför sig i vardagsrummet. Något av det värsta som skulle kunna hända efter att ha lagt en kvarts miljon på högtalare måste vara att få ett tunt och spinkigt ljud som av en eller annan anledning inte lyckas engagera.
Sådan problematik slipper man garanterat med JBL K2. Här får man ljudupplevelser som får adrenalinet att koka varje gång man trycker på play-knappen och vrider upp volymen, och de flesta ”High End”-högtalare känns som en mild bris om man jämför med K2. De enda högtalarna jag har hört som matchar eller överträffar dynamiken från de stora JBL-kylskåpen är storebror Everest och de svindyra KEF Moun för dryga miljonen. De manshöga tornen från Adyton, som hamnar i ungefär samma prisklass som K2 med matchande subbasar, är också en värdig utmanare.
En stor högtalare som denna saknar naturligtvis inte svagheter. Med en frontyta som är lika stor som en ladugårdsdörr reflekterar K2:orna naturligtvis en del mer ljud från baffeln än ”vanliga” smala hifi-högtalare gör, K2 kan därför inte uppvisa samma precision i ljudbilden som de bästa rivalerna på detta område, och både Vienna Acoustics Die Musik (200 000 kr) och Dynaudio C4 (170 000 kr) har en bättre förmåga att återge instrumentens placering i inspelningsstudion.
 
 

Konstruktion



Ända sedan starten 1946 har JBL baserat sina konstruktioner på horn för att få ett rent och kraftfullt ljud. K2 är inget undantag och även om utseendet påminner mycket om klassiska JBL-modeller från 50- och 60-talet så innehåller den toppmodern teknik och komponenter av högsta kvalitet. Själva ”hjärtat” i högtalaren är det stora diskanthornet, och precis som i Everest är kabinettformen en förlängning av själva hornet, vilket ger högtalarna ett både säreget och funktionellt utseende.
K2 är konstruerad som en tvåvägshögtalare med hornladdning i diskant/mellanregister och ett konventionellt membran i basen. Det stora diskanthornet har ett 4-tum stort kompressionselement av magnesium och täcker ett stort frekvensregister, från 900 Hz ända upp till 22 kHz. Fundamentet kommer från en kraftig 15-tummare med Alnico-magnet, medan det lilla UHF-hornet (Ultra High Frequency) först träder in från 15 kHz och uppåt. På detta sätt undviker JBL att ha något delningsfilter i mellanregistret, som är den mest känsliga delen av frekvensregistret. Ett av huvudkriterierna under utvecklingen av K2 har varit att bygga en högtalare som har samma ljudkaraktär oberoende av ljudstyrkan.