Vi har alla varit där. Stämningen är bra, vädret är perfekt och musiken i bakgrunden är lagom hög. Det går fint att prata med gästerna, men efterhand som festen fortskrider och stämningen stiger, så gör ljudvolymen det också.
Det är då en festglad deltagare höjer volymen. Som regel är det en helt vanlig Bluetooth-högtalare som står mitt på bordet som ska få festdeltagarna på ännu bättre humör. Sommarens stora hit får upp folk ur stolarna och det dansas på alla tänkbara färdighetsnivåer. Det är få som lägger märker till att ljudet är skärande högt och att basen knappt är i takt med musiken.
Högtalaren lämpar sig helt enkelt inte för jobbet och om festen fortsätter länge på samma volym dröjer det inte länge innan högtalaren måste kasseras.
Vilket är dumt eftersom det finns högtalare som tål en fest bättre än andra.
Som den stora Sony MHC-V73D som vi testade förra året. En festhögtalare som är så stor att den kan köras på hjul och har trumfunktion (taiko), mikrofoningångar och DJ-kontroll av musiken.
Men för många är den för stor och för dyr och då är högtalare som JBL Boomboox 2 och Ultimate Ears Hyperboom ofta ett bättre val. De är mycket diskretare, men spelar mer än tillräckligt högt och tufft för att få fart även på världens slöaste fest.
Utmanaren
För knappt hälften av priset på en MHC-V73D kan man få en Sony SRS-XP500 som bara är något större än Hyperboom i samma prisklass.
Den har inte Taiki-trummor, men den har DJ-funktion, mikrofoningångar – och gitarringång och spelar skjortan av de små Bluetooth-högtalarna som vi känner så väl. Förresten så det finns i en ännu större utgåva som heter SRS-XP700, för ca 20 % högre pris, för dem som behöver fylla ett mycket stort rum med ljud.
Den spelar fem timmar längre än XP500:s 20 timmar och är precis som den stänksäker.
Båda kan styras från en panel på ovansidan eller så kan man styra ljudet och funktionerna med Music Center- eller Fiestable-appen från Sony.
Där hittar man DJ-effekterna, ljudinställningarna inklusive bas-, mellanregister- och diskantjustering. Uppspelningen kan styras med röstkommandon eller gester – rörelsekontroll där man flyttar mobilen för att styra musikuppspelningen.
Sony-högtalaren kan paras ihop med andra Sony-högtalare för att få ännu mer ljud, och XP-modellerna kan även läggas ner om du vill ha dem på en hylla.
Högt, men …
Sonys SRS-serie med Bluetooth-högtalare har ofta varit de mest välljudande trådlösa högtalarna från det hållet. Tyvärr är SRS-XP500 inte bland dem. Jämfört med Hyperboom saknar de finess, balans och kontroll.
De spelar enormt högt och man känner basen i kroppen. Särskilt om megabas är aktiveras. Då fladdrar byxbenen och det råder ingen tvekan om att Sony-högtalaren är en garanti för total partystämning. Små Bluetooth-högtalare ligger inte i närheten av samma ljudtryck, för att inte tala om basen som är kraften hos Sony-högtalarnas styrka.
Under metallgrillen sitter två fyrkantiga baselement tillsammans med två diskantelement. Det är mer än tillräckligt för att sätta fart på alla fester, men medan en Hyperboom trivs lika bra med söndagens klassiska konsert som med partymusiken kvällen innan, passar Sony SRS-XP500 bara för det senare.
Även om jag dämpar basen överskuggar den mellanregistret, som låter slankt och metalliskt. Diskanten blir väldigt förvrängd när man vrider upp volymen, och det verkar som om all effekt i högtalarna går åt för att driva energin i basen. Som även blir ganska luddig och snäv när man spelar högt.
Man kan bara glömma att få klangen från stråkar och än mindre ett piano att låta trovärdig, men det kanske inte är det främsta användningsområdet för en partyhögtalare i denna prisklass.
Slutsats
Sony SRS-XP500 är ett partylejon med enastående egenskaper, som är skräddarsytt för sommarfesten, men knappast så särskilt mycket annat. Att lyssna på musik genom den här högtalaren tröttnar man snabbt på. Det har inga av de egenskaper som behövs för att få musiken att låta trovärdig, men den fångar partygästernas uppmärksamhet omedelbart med sin förmåga att skyffla ut rytmer i basregionen med övertygande kraft. I den meningen är den en fullträff. Men bara då.
