test: Sonus faber Sonetto V

Tänk dig en herre i kostym. Oantastligt klädd med italienskt snitt och oklanderligt putsade skor, vältrimmat hår och skägg. En riktig gentleman. En som konverserar lätt med alla och sprider god stämning i sällskapet med sitt smittande goda humör.

Men så slänger mannen plötsligt av sig kavajen och klättrar upp på scenen i rummet, med en elgitarr slängande vid höften – och på en, två, tre, fyra! river han igång en häftig bluesrock som får alla att tappa andan.

Det är en ganska så bra analogi för Sonus fabers nya Sonetto V. En medelstor golvstående trevägshögtalare, här klädd i svart lack och svart tyg, konstläder och aluminiumdetaljer.

En högtalare som lockar fram det utslitna uttrycket ”ulv i fårakläder” men som förtjänar en mer nyanserad beskrivning än så.

Sonetto

Den klädsamt svarta högtalaren finns även i vitt och i en oerhört läckert valnötsfärgad faner, och är den näst största i Sonus fabers nya Sonetto-serie. En serie med åtta högtalare i alla storlekar som på sikt ska ersätta den kritikerrosade Venere-serien.

Sonetto har gjort ett litet hopp i pris jämfört med Venere, men ett stort hopp i rätt riktning när det gäller byggkvalitet – och framför allt: ljudkvalitet.

Gamla tiders Sonus faber-högtalare hade en charmerande varm klang och en stor ljudbild (även de små), men nyare utgåvor har rört sig i en mer öppen och neutral riktning. Det gäller även Sonetto-serien, som nästan är en ”Olympica light” när det gäller ljudet. Fast inte med lika påkostade element och kabinett.

Men den nya serien är som sagt ett snäpp upp från Venere, som byggdes i Asien. Sonetto tillverkas och monteras för hand i Italien, och det är kanske orsaken till att i synnerhet modellerna med träfaner ser dyrare ut än de egentligen är.

Sonetto V

Sonetto V är den mellersta av de tre golvhögtalarna i serien. Sonetto III är den slankare versionen och den mycket större Sonetto VIII är seriens flaggskepp.

De närmaste konkurrenterna är bland annat B&W 702 S2, Audiovector SR3 Signature, Piega Premium 701 och – för dig som älskar explosiv dynamik – Klipsch RF-7 III.

Av dessa fyra är det kanske B&W 702 S2 som kommer närmast, och den man först och främst bör besöka Hi-Fi Klubben för att jämföra med.

Trevägs basreflex

Högtalarna följer Sonus fabers recept på högtalare i premium- och highend-segmentet. Luta-format kabinett och en relativt smal front som slutar i en ännu smalare bakplatta gör att den ser tämligen exklusiv ut.

Den här Sonetto-modellen är en trevägshögtalare. I detta fall innebär det två 18 cm baselement med lätta och styva membran av aluminium, ett 15 cm mellanregister med membran av cellulosafibrer, samt en 29 mm stor diskant med silkesmembran. Allt sitter i ett 107 cm högt kabinett med basportar i botten för att göra placeringen i rummet lite mer flexibel – och ge lite mer räckvidd i basen. Men räcker det?

Känsligheten anges till hela 90 dB och den nominella impedansen är 4 ohm. I praktiken betyder det att de är tämligen lättdrivna, och en medelstor Hegel-förstärkare är faktiskt allt som behövs för att driva dem. Vi har också provat med en kraftigare McIntosh, som ofta är referensförstärkaren vi föredrar, och då fick vi en aha-upplevelse av sällan skådat slag.

Brutal dynamik och sublim finess

Det är klart, ett par Klipsch RF-7 III ger mer explosiv dynamik och spelar hårdare och högre. Mitt i prick för de som gillar sådant. Ett par B&W 702 S2 spelar inte lika högt, men är mer nyanserade och målar upp en öppnare ljudbild.

Sonus faber-högtalarna behöver lite mer plats i rummet än 702 S2 och har ett ljud som är mer åt samma håll, men de har också mycket av den livliga dynamiken som finns i RF-7 III.

Sonetto V är nämligen den kostymprydde gentlemannen som spelar bluesrock på helgerna och sprider god stämning vart han än går.

Från första takten av Ryan Adams album Easy Tiger var jag fast. De två baselementen dundrade loss med en mäktigt potent bas som sparkade ifrån sig på allvar. Väldigt övertygande. Samtidigt hade högtalaren full kontroll över dynamiken. Även när jag drog på med öronbedövande volym.

I Paul Bleys In The Evenings Out There fick jag en flashback till de fyra gånger så dyra Sonus faber Serafino. Och Gary Peacocks bas i Portrait of Silence lät nästan så nyanserad och luftig att jag tänkte att Sonus faber Olympica III borde känna sig seriöst hotad av ljudkvaliteten som man kan få för under halva priset.

Jag fick ganska så snabbt en känsla av att detta kan vara ett av de bättre köpen i prisklassen, och när jag fortsatte med Walter Trouts bluesgitarr blev känslan starkare. På vad jag utan att skämmas kan kalla för konsertvolym fick jag Marie’s Moon rakt i magen och gick nästan ned på knä. Maken till dynamik får man gå till Klipsch för att hitta.

I musik med fler nyanser, till exempel Radka Toneffs Fairytales och Marianne Thorsen och Trondheimsolistenes Mozart-
inspelningar, lät stråkarna lena som silke och Toneffs rös var gudomlig.

Sonetto V kan inte bara rocka med de bästa, de levererar en generös ljudbild med enormt fin transparens, oerhört bra fokus, särskilt i mellanregistret, och låter faktiskt mycket dyrare än de är. Hur det är möjligt för en högtalare som byggs i Europa, kan man ju alltid undra.

Slutsats

Bortsett från att de inte spelar någon äkta djupbas under 30 Hz är Sonus faber Sonetto V de mest kompletta golvstående högtalarna vi har testat hittills i den här prisklassen. Om man har plats – och råd – är detta ett högtalarpar som man kan ha glädje av i åratal. Oavsett om man diggar Metallica eller Mozart. Sonetto V klarar allt, och det gör dem till nästan helt perfekta allroundhögtalare för folk som ägnar mycket tid åt att lyssna på musik.