TEST: Sonus faber Minima Amator II

Jag minns inte exakt när det var, men det är nästan 30 år sedan. Då ägde jag den första utgåvan av Sonus faber Electa Amator. En handbyggd, medelstor tvåvägshögtalare i valnöt. Ett vackert hantverk och en utsökt ljudkvalitet.

Högtalaren var en framgång och har sedan dess återlanserats två gånger. Senaste gången 2018 som Electa Amator III.

1992, tror jag det var, lanserade Sonus faber en ny version av en av sina minsta modeller, Minima FM2 från slutet av 80-talet. Den hette Minima Amator. Och hade ett lite mindre kabinett än Electa Amator, ett litet 14-cm bas/mellanregisterelement parat med samma 28 mm-diskant som Sonus faber den gången lät göra hos Dynaudio i Danmark.

Jag minns väl den gudomliga mellanregisterklangen och att den lilla högtalaren kämpade med att leverera särskilt mycket bas. Den lyckades inte heller spela särskilt högt. Inte jämfört med den större Electa Amator, i alla fall.

Längre fram – 2008 – skulle Sonus faber lansera en ännu mindre version som hette Minima Amator Vintage. Jag kommer inte ihåg om den blev någon större succé. Vintage-versionen såldes inte särskilt länge. Den var också ganska så tungdriven, med en känslighet på låga 84 dB, och trivdes bäst ihop med förstärkare som hade en del muskler. Men mellanregistret! Så varmt, klangrikt och vackert.

Minima-serien kunde ha försvunnit i glömska om det inte hade varit för att någon på Sonus faber såg en möjlighet att återuppliva några högtalare från stativhögtalarnas guldålder.

Maxad Minima

De hade redan haft framgång med att upprätthålla Guarneri-namnet, med nya modeller ända sedan den första kom 1993. Kanske var det därför de lanserade en begränsad serie av en helt ny version av Extrema (1993) som kom 2014 och helt enkelt hette Ex3ma – och kostade därefter.

Man kan snabbt gå vilse i back-kataloger, men Sonus faber lyckades över all förväntan när de nylanserade Electa Amator för tredje gången 2018. Det var en högtalare som fick ner oss på knä av ren beundran för hur uppfriskande och samtidigt välbekant både hantverket och ljudkvaliteten var.

2019 var det Minima Amators tur att återuppstå. Den andra upplagan, som egentligen är den fjärde i raden, följer samma recept som 1992, men några av ingredienserna är utbytta mot uppgraderad teknik.

Det vackert handbyggda valnötskabinettet av 25 mm tjocka trästavar vilar inte längre på en bas av vit marmor från Carrara, men Sonus faber har lagt in samma smala mässingslist längst ner på kabinettet och klätt högtalarna med svart läder både fram och bak.

Diskantelementet känner vi igen från Electa Amator II. En 28 mm-diskant med en ring runt silkesmembranet – DAD (Muted Apex Dome) – som fungerar som ett slags ringradiator.

Baselementet på 15 cm (18 cm i Electa Amator II) har ett lätt membran av cellulosa, där bomullsfibrer från kapok-trä är blandat med fibrer från en hibiskus som heter kenaf. Delningsfiltret delar vid 2500 Hz, känsligheten är måttliga 87 decibel och systemimpedansen är 4 ohm. Allt är huserat i ett klassiskt Sonus faber-kabinett, omsorgsfullt byggt för hand i Italien.

Konkurrenter

Det finns inte många så små stativhögtalare i den här prisklassen som är uppenbara rivaler till Minima Amator II. Audiovector R1 Arreté kostar mer, Dynaudio Special Forty är större, detsamma är DALI Epicon 2 – och Graham BBC LS3/5 är ännu mindre och kostar nästan hälften.

Vacker bokhyllehögtalare

Electa Amator II måste stå på robusta stativ som är utdragna från bakväggen och vinklas inåt för att låta optimalt. Den mycket mindre Minima Amator II trivs närmare bakväggen och kan mycket väl stå på en bänk eller i en hylla. Så länge den inte blir instängd mellan böcker och blomvaser.

Och precis som Electa Amator II är den bästa versionen med god marginal, är Minima Amator II en mycket bättre version av sina förfäder. Visst, den spelar inte så våldsamt högt, men tillräckligt, och den går inte så väldigt djupt, men tillräckligt djupt, i basen – tillräckligt för att överraska skeptikerna.

Vad den däremot verkligen kan, och som den traditionsenligt gör bättre än de flesta i denna klass, är röster. Men inte bara röster. För som jag antytt har den mer än tillräcklig bas för att få musiken att svänga när jag sätter på min favorit-jazz. Charlie Hadens (kontrabas) och Keith Jarretts (piano) tolkning av One Day I’ll Fly Away har mer än tillräckligt med tyngd för att kontrabasen ska låta realistisk och pianoljudet ska få ett trovärdigt djup.

Tillsammans med en Hegel H190 spelade högtalarna högt nog med Emilie Nicolas If I Call, som har en djupbas av en helt annan värld. Den låten kan verkligen utmana små högtalare, men Sonusarna klarar sig inte bara helskinnade, de gör ett häpnadsväckande bra jobb med djupbasen i inspelningen.

Om möjligt låter de ännu mer övertygande med sångröster. Allt från Maria Callas till Dusty Springfield får en klädsam värme och mängder med nyanser. Ett par Audiovector R1 Arreté har bättre detaljupplösning och luftigare diskant, men saknar fylligheten i mellanregistret som man får med Minima Amator II.

De små högtalarna målar också upp ett ytterst övertygande stereoperspektiv, och korrekt placerade (börja 30 cm från bakväggen och jobba vidare därifrån) skalar de upp musiken från sin beskedliga storlek till en mycket mer trovärdig skala. Fast inte riktigt av samma grad som Electa Amator III.

Klassisk musik klarar sig minst lika bra som jazz, pop och opera i de små högtalarna. Även om inte hela djupet från orkestern kommer fram i Seiji Ozawas och Marta Argerichs tolkningar av pianostycken av Beethoven och Mozart så spelar de små högtalarna med inlevelse och klangdjup som gör att man inte sitter och saknar något. Kanske bortsett från en subwoofer. Som skulle kunna få fram lite mer av orkesterns basfundament.

Jämfört med

Dynaudio Special Forty är lite större och lite billigare, och har länge varit våra referenshögtalare i prisklassen. De levererar fylligare bas än vad Minima Amator II klarar av och når lite längre ner i basen. De är också annorlunda stämda, med en varmare klangbalans som klär olika musikstilar väl. Sonus faber-högtalarna är öppnare i övre mellanregistret, vilket bidrar till bättre fokus i bland annat röster.

Om man byter till de små Audiovectorerna får man en halv oktav extra i basen och bättre upplösning. Framför allt från mellanregistret upp till diskanten. De reagerar snabbare på transienter och den dynamiska kontrasten är fenomenal. Men inte heller med dem får man samma naturliga klang i mellanregistret som gör sångröster till en magisk upplevelse med Minima Amator II. Om jag hade levt på en musikdiet av opera, singer/songwriter, vokal-jazz och vispop så skulle Sonus faberna ha varit mitt förstahandsval.

Slutsats

De är tillräckligt små för att passa var som helst. Lyckligtvis spelar de med självsäker övertygelse så att man inte märker bristen på fysik så tydligt. Minima Amator II går djupare i basen än man tror ​​och spelar gudomligt vackert med musik där sång är det mest framträdande instrumentet. Det finns småhögtalare som kan spela högre, med mer basdynamik, men få har lika fina kvaliteter med kanske främst akustisk musik. Klassiskt och jazz, till exempel. Det finns åtminstone väldigt få högtalare i den här klassen – om ens någon – som är så välgjort byggda. Det bidrar inte obetydligt till ägarglädjen.