: Sonus Faber Elipsa

Om man sluter ögonen och ger sig hän behöver man inte vara intresserad av opera för att bli berörd – för att inte säga rörd. Mången artists karriär har tagit fart efter deras död, men Luciano Pavarotti var aldrig en större operasångare än på 70-talet. Även om hans stora berömmelse kom först ett årtionde senare. Lyssnar man på hans Rodolfo i La Bohème från 1972 så får man vara tämligen avtrubbad – eller råbarkat allergisk mot opera – för att inte bli glansig i ögonen.

Inspelningen är gjord med Berlinerfilharmonikerna och Herbert von Karajan som dirigent, samt Mirella Freni som den späda Mimi. En av de kanske allra bästa La Bohéme som någonsin spelats in och en Pavarotti när han var som bäst. Och sällan har jag hört operan så trovärdigt återgiven som genom de bredaxlade Sonus faber Elipsa – högtalare med ett lika säreget utseende som ett säreget ljud. Den här högtalaren kan nämligen något som få andra kan.

Handbyggd
Den är, i likhet med alla andra högtalare från Sonus faber, i stort sett handbyggd inifrån och ut. Men till skillnad från de flesta högtalare är den mycket bredare än den är djup. Faktiskt hela 55 centimeter bred och 125 centimeter hög. En tämligen stor historia, alltså. Den är formad som Sonus fabers toppmodell, Stradivari Homage – en High End-högtalare för drygt 300 000 kronor, där ingenting har lämnats åt slumpen.

Det har det knappast gjort i Elipsa heller. Formen är likadan, men Elipsa är mindre och kostar hälften så mycket. Anledningen till den minst sagt ovanliga formen är inte bara en önskan att efterlikna formen på ett stråkinstrument, vilket Sonus faber har gjort i åratal med sina lutformade kabinett, utan att återskapa den grandiosa ljudbild som man kan uppleva i en konsertsal. Därav bredden. Den stora ytan kan visserligen leda till ett par oönskade reflektioner och diffraktioner, vilket är anledningen till att man brukar göra en högtalares baffel så smal som möjligt, men här fyller alltså bredden en funktion.

Men tillbaka till La Bohème. Även om Elipsa kan spela vilken musik som helst är denna opera ett stjärnexempel på vad de kan. De breda högtalarna passar som handen i handsken till sådana scen-uppsättningar som opera. Eftersom de bättre än de flesta högtalare kan återge inspelningen med en skala och ett djup som gör att man faktiskt tror på illusionen de skapar i rummet.

Förutsättningen är att de får plats att breda ut sig på. Detta är inte högtalare man bara trycker upp mot bakväggen och sedan trycker på Play. Då kan man glömma stora upplevelser. För även om de är relativt lättdrivna – och naturligtvis är rena barnleken för McIntosh MC501 med 500 watt per kanal – behöver de stå en bit från bakväggen för att blomma upp. Då belönas man med en tredimensionell ljudbild som känns mycket bredare än rummets bredd.

Inspelningen med La Bohème från 1972 är välljudande för att vara 35 år gammal. Och Elipsa lyfter inspelningen från bra till gudomlig med sin enormt övertygande skala. Rummet fylls långt utanför sina dimensioner och högtalarna lyckas skapa luft och avstånd i den tredimensionella ljudbilden på samma strålande sätt som Amati Anniversario. Sångarna flyttar på sig men Elipsa är som en spotlight. Fokus är knivskarpt på solisten hela tiden, och även om de inte gräver lika djupt i orkesterdikets basavdelning som Amati Anniversario, får de fram basdynamiken med största övertygelse. Mässingsblåsarna framträder med brutal kraft och potens i den breda ljudbilden och hotar nästan med att vränga trumhinnorna ut och in. Ändå låter allt klockrent och oförvrängt. Mirella Frenis sopran och Pavarottis tenor har sällan låtit så levande och klangrika.

I en annan lokal, Carnegie Hall i New York och Keith Jarretts solokonsert från 2005, ligger mixningen mycket närmare pianot. Därför tappar man lite av inspelningens rumskänsla, som därför kan förväxlas med en klinisk studioinspelning. Men särskilt på de lägre tonerna hör man hur rummet bidrar till att bära fram klangen i livemusiken. Det är ett fenomen som också märks tydligt med Alison Krauss och Union Stations livekonsert från 2002. En inspelning som ibland kan låta lite hård och skarp i diskantregistret, men Elipsas ringdiskant är välbehärskad. Och även om den kanske inte är lika utsträckt och luftig som exempelvis en banddiskant från Piega, så är den inte mindre exakt eller detaljerad.

Ryan Adams (nej, INTE Bryan Adams) ”Easy Tiger” och Thomas Dypdahls ”Science” är två skivor med många klangliga nyanser som lätt drunknar i en komplex ljudbild. Elipsa dundrar på i bästa rock’n’roll-stil och älskar att spela så högt att det gör ont, men tappar inga av nyanserna på vägen. Lite mer tystlåtna Kari Bremnes (japp, hon igen) låter som en uppenbarelse med Elipsas varma och fylliga klang. Och det är sällan man hör hennes röst med så få betoningar, till och med de i övrigt så briljanta B&W 802D kan uppfattas som nasala i mellanregistret, men här är rösten helt befriad från färgningar i mellanregistret.

Har man plats
Alla de som förväntar sig djupbas för alla pengarna kommer knappast att falla för Elipsa. Alla de som inte har plats för att låta högtalarna stå en bit ut på golvet bör fundera en gång till. Men de som har plats, förstärkare av hög kvalitet och en tilltagen budget bör, nej måste, lyssna på Elipsa. De här högtalarna gör magiska saker med rummet de ställs i och lyckas göra gammal och ny musik levande bättre än de flesta andra vi har provat. Man måste inte ha ett par Elipsa för att inse varför Pavarottis konst kommer att leva för evigt, men jag kan inte komma på något bättre sätt att göra det på.