: Sonus Faber Cremona M

Man kan betala mer pengar för ett gammalt hus än vad det kostar att bygga ett nytt, och ändå är alla överens om att det var väl värt pengarna. Men om någon lägger en bråkdel av summan på en påkostad anläggning så möts han eller hon av misstänksamma blickar. I bästa fall.

Men hur mycket man än betalar för något så är det svårt att veta skillnaden mellan High End och en dyr, vanlig anläggning. Oftast är det priset som är avgörande för var gränsen går någonstans.

På samma sätt skulle man – något osökt – kunna diskutera med en tysk och hävda att en Volkswagen Golf inte är något High End-fordon. Och han skulle nog hålla med, tills han får höra vad en sådan bil kostar i vårt kära grannland Norge, med dess höga bilskatt.

Enbart priset kan alltså inte vara avgörande. Och det kan det inte vara för om en högtalarkonstruktion är av High End-klass eller inte heller. Ljudkvaliteten måste räknas mest. I USA, till exempel, där Sonus faber Cremona M kostar mer än i Sverige (och Norge) skulle de flesta kategorisera den som High End när de ser prislappen. Vilket den också är här hemma, trots att den kostar mindre.

Fast det som verkligen ger Cremona M dess High End-stämpel är vad som kommer ur dess fyra element. Högtalaren är till förväxling lik föregångaren Cremona. Den nya modellen är dock modifierad – eller ”modificata”, som de säger i Italien, därav bokstaven M i beteckningen. Nya element och uppgraderat delningsfilter är de förbättringar som är mest betydelsefulla. Smärre kosmetiska förändringar har också gjorts sedan Cremona debuterade 2005, och ljudmässigt är det ingen himmelsvid skillnad mellan föregångaren och nykomlingen. Men High End är det fortfarande, och låt oss berätta varför.

Fyndet
Sonus faber kan knappast ha följt konsumentprisindex med sin Cremona M, som ”bara” kostar lite drygt 80 000 kronor paret. Vilket är en smula uppseendeväckande, eftersom de här relativt smala och vackert formade golvhögtalarna får betraktas som ett veritabelt fynd för de pengarna. De har samma gener som den dyrare Elipsa, Amati Anniversario (som de liknar på många sätt) samt referenshögtalarna Stradivari Homage. Som kostar 350 000. Och även om Cremona M inte låter exakt lika fantastiskt som Amati Anniversario, som de som påpekats påminner om, så är de skrämmande lika rent klangmässigt.

I grund och botten besitter de samma kvaliteter. De presenterar musiken ärligt och sammanhängande i hela frekvensregistret, är befriade från betoningar i mellanregistret och har en särdeles transparent ljudbild. Basåtergivningen är massiv och stram, till någonstans runt 30 Hz, där de knappt låter något alls. Här finns nämligen inte samma bergfasta basfundament som hos släktingen Amati Anniversario. Vilket inte nämnvärt påverkar piano och ståbasar, men spelar desto större roll för synt- och orgelbaserad musik.

Med gitarrock i fullt ös, med exempelvis Ryan Adams, är det många högtalare som tappar andan både här och där. Då darrar baselementet nervöst medan det försöker tajma trumslagen och basen, mellanregistret börjar bryta upp och förvrängning gör att diskanten låter som om den bara kan spela en enda ton.

Men inte här. Även hårt komprimerade inspelningar som Ryan Adams ”Easy Tiger” slipper undan helskinnade på Cremona M. Det beror delvis på de potenta och oansträngda 500-wattsförstärkarna från McIntosh, men till och med ihop med dessa skulle en sämre högtalarkonstruktion få problem med Adams för fulla muggar.

Tidigare Sonus faber-modeller har ofta karaktäriserats av en utpräglad värme, särskilt i mellanregistret, som även om den inte kan kallas för en färgning av ljudet åtminstone kan beskrivas som ett särdrag. Så är det även med Cremona M, men det beror inte på någon varm karaktär. Alison Krauss röst har knappast någon varm klang här, i stället har den en ängels viktlöshet och låter som jag är van vid från elektrostathögtalare. Hennes fiol och gitarrer är skarpt fokuserade och högtalarna är genomskinliga och klangrika. De skapar ett djup i rummet. Och en skala som jag personligen är mycket förtjust i. För när den kombineras med transparens och homogenitet är det avgörande för hur trovärdigt exempelvis en liveinspelning uppfattas. Cremona M är bättre än de flesta på att få fram akustiken från rummet där inspelningen gjordes. Jag har åtminstone inte hört det bättre sedan Martin Logan Summit.

Keith Jarretts solokonsert från Carnegie Hall i New York 2005 är mixad så att man får känslan av att sitta i salen, inte på en stol bredvid pianisten som många andra pianokonserter är. Och Cremona M gör ett fantastiskt jobb med att få fram den stora Steinway-flygelns klanger, från de massiva grundtonerna och de lägsta frekvenserna till de mest delikata, höga tonerna. I kombination med en akustisk närvarokänsla skapar högtalaren en frapperande trovärdig upplevelse.

Eftersom det är så länge sedan jag hörde B&W 803D, som kostar ungefär lika mycket, ska jag inte dra för många slutsatser, annat än att Cremona M:s mellanregister definitivt kan karaktäriseras som öppnare och mer insiktsfullt. Å andra sidan har inte de italienska högtalarna riktigt samma smäll i basen. Man bör kanske lyssna noggrant på dem båda innan man bestämmer sig. Rent dynamiskt fattas det däremot ingenting, högtalarna känns blixtsnabba i testrummet. En halv oktav mer djupbas och lite mer luft i diskantens övertoner är det enda jag upplever att Cremona M skulle kunna förbättras med. Fast då finns det ju alltid Amati Anniversario.

Måste betala mer
Tar man med sig en större kappsäck pengar är det klart att man kan få bättre ljud med de större och mer kostsamma Sonus faber Elipsa eller B&W:s 802D. Men inte mycket bättre ljud. Jag skulle faktiskt vilja påstå att det handlar om nyansskillnader när det gäller ljudkvalitet, även om de två dyrare kandidaterna också fyller större rum på ett bättre sätt. Fysikens lagar gäller alltjämt.

Cremona M passar ypperligt i mellanstora rum och med en potent förstärkare låter de bättre än de flesta vi har testat för under 100 000 kronor. Och till skillnad från tidigare Sonus faber-modeller spelar de i princip all slags musik lika bra. Detta är tvättäkta High End-högtalare som jag efter detta test vågar påstå är billiga.