TEST: Rosso Fiorentino Volterra

För de flesta av oss handlar en resa till Italien om pasta, vin, gelato och sommar och sol. Man vandrar på kullerstenar och prejas av knattrande skotrar medan man tittar i skyltfönster, lite halvt om halvt på jakt efter ett par nya skor, en ny skjorta eller bara ett ställe där man kan sätta sig ner med ett litet glas i värmen.

Få av oss funderar ens på att besöka en italiensk hifi-butik. Om inte på jakt efter bra ljud, så av ren nyfikenhet. Det är kanske synd, för har man bara ett uns hifi-intresse så finns det mycket mer från Italien än Sonus faber och Audio Analogue.

Det är bara svårt att hitta utanför Italien.

Men de här finns faktiskt representerade i Norden: Rosso Fiorentino. Ett inte helt oskrivet blad, måste vi erkänna, för 2015 provade vi ett par högtalare som hette Elba. Sedan dess har det varit tyst om Rosso Fiorentino. Tills nu.

De senaste månaderna har jag av och till haft ett par Volterra i testrummet. De golvstående högtalarna tillhör den näst högsta nivån hos Rosso Fiorentino: Reference. Det allra bästa från den florentinska högtalartillverkaren heter Flagship. Instegsklassen heter Classic.

Det välklingande namnet Rosso Fiorentino är hämtat från en florentinsk målare med samma namn. Som målade en altartavla som heter La Deposizione di Christo. Den föreställer Jesus som hämtas ned från korset efter korsfästelsen. Altartavlan är målad 1521 och hängde ursprungligen i Duomo i Volterra, men finns nu stadens Pinacoteca Comunale – ett kommunalt galleri.

Deposizione anses vara ett mästerverk av Rosso Fiorentino, så mannen bakom högtalarna – Francesco Rubenni – kan beskyllas för att ha skyhöga ambitioner med högtalaren Volterra. Som är en relativt kompakt golvmodell med aningen otraditionell design – och dessutom en ganska så otraditionell konstruktion.

Superdiskant

Den är drygt 106 cm hög på sin sockel, med spikes och golvskydd. Med andra ord är Volterra bara marginellt högre än Audiovector R3 Arreté och lägre än Bowers & Wilkins 804 D3.

Men de väger mer. 40 kg är inga småsaker för en så kompakt golvhögtalare.

Den relativt höga vikten beror på att högtalarna nästan består av tre separata kabinett, som sedan har satts ihop. Längst ner, vilande på sockeln, hittar vi baskabinettet som rymmer en 20 cm bas med Nomex-membran. Baselementet sitter i en sluten tryckkammare, vilket är ganska ovanligt i en värld där ”alla” använder en basreflexport i en eller annan form för att förlänga basen en extra halv oktav.

Francesco Rubenni har valt en jämnare basrespons hellre än maximal räckvidd, det nedersta baselementet spelar bara från ca 38 Hz upp till 60 Hz. Där ett 16,5 cm bas/mellanregister med likadant Nomex-membran tar över. Det sitter faktiskt i en basreflexkammare, tillsammans med en 28 mm dome-diskant med textilmembran – och liten banddiskant ovanför den.

Den lilla banddiskanten följer på dome-diskanten, som delas av vid 2 200 Hz. Allt över det tas om hand av de två diskanterna, som sträcker ut den teoretiska diskantresponsen till 100 kHz.

Vackert hantverk

Även om inga tvåbenta varelser hör så höga frekvenser kan man lockas att tro att Francesco Rubenni är mer intresserad av diskanten än basen. Superdiskant, men inte basreflex, kan väcka misstankar hos de mest skeptiska. Men det finns ingen anledning till det, ljudet av ett par Volterra är oemotståndligt förföriskt.

Eftersom detta trots allt är en italiensk högtalare som är designad, konstruerad och byggd för hand i Florens, är hantverket oklanderligt. Vårt testpar var klätt i rött skinn på sidorna, vilket kostar extra, men de finns i andra färger också. Även i träfaner med italiensk valnöt – och tro mig, de ser mycket bättre ut i verkligheten än på bild.

Den mattsvarta aluminiumfronten är bultad och limmad. Detaljarbetet är en fröjd att se, och knacktestet med knogarna indikerar att högtalarna är väldämpade. Magnetiska svarta tygfronter kan täcka fronterna om man tycker att det gör högtalarna lättare att leva med.

De är lätta att placera också. Inte helt intill bakväggen, men de kan stå ganska nära utan att det blir överdrivet mycket bas. I mitt lyssningsrum blev balansen perfekt en meter ut på golvet, med en måttlig vinkling inåt mot soffan. De är inte heller särskilt krävande med förstärkareffekt, men du får ha en Hegel H190 med 150 watt snarare än en H95 med 60 för att väcka ordentligt liv i dem. En Devialet Expert Pro 250 är kanske overkill, men passade perfekt. Rörförstärkare kan också vara en bra matchning, till exempel den kristallklara Octave V 70 SE.

Varmt och skönt ljud

Möjligheterna är stora, men jag skulle nog tänka mig för två gånger innan jag kopplade in en lite luddig och varm rörförstärkare till ett par Volterra. Lite för att det inte underlättar om förstärkaren rullar av tidigt i diskanten, och för att det hjälper om förstärkaren har lite vridmoment och grepp i basen.

Då får man ut det bästa ur Volterra, som skiljer sig från ett par Sonus faber Olympica Nova III genom en mjukare, varmare och mycket behaglig ljudbild som tar lite tid att vänja sig vid. Där Nova III trycker till i basen, med hjälp av lätta och snabba 18 cm baselement i ett basreflexkabinett, spelar Volterra med mer djup än dynamiskt tryck.

Man kan säga att Volterra är bättre på kontrabas eftersom den får fram värmen och nyanserna i klangen bättre, medan Nova III är bättre på dynamik. Trummor låter mäktigare genom högtalarna från norra Italien.

Ett exempel är de djupa tonerna från basen som spelas av Christian McBride i Al Jarreaus Cold Duck, som verkligen får det att vibrera i luften så att man känner basen massera kroppen. Samtidigt låter det inte lika kraftfullt i virveltrumman, och bastrumman i Dire Straits Love Over Gold återges med tyngd och djup. Men basen smäller inte till rakt i ansiktet på samma sätt som med Sonus faber Nova III. Eller ett par Klipsch Cornwall, för den delen.

Styrkan hos Volterra är inte explosiv dynamik utan förmågan att få fram klang, textur och djup. Där är till exempel Puccinis La Boheme perfekt eftersom högtalarna levererar ljudet från inspelningen i en organisk ljudbild med en sällsynt förmåga att få fram klangnyanser. Röster återges särskilt vackert, med en fokuserad klarhet som man sällan upplever på den här sidan av dyra elektrostathögtalare.

Jag var lite osäker på hur stor betydelse banddiskanten egentligen hade, så jag täckte för den och lyssnade vidare. Då minskade ljudbilden lite i skala och sopraners höga register lät lite vassare i kanterna. Samtidigt lät Jack DeJohnettes cymbaler i Butch & Butch från Up For It – liveinspelningen med Keith Jarrett och Gary Peacock – mer framträdande i ljudbilden när banddiskanten var övertäckt.

När jag sedan plockade bort plastkåporna framför elementen befriade jag musikens andningsförmåga. Det var som om klangen blev mer avslappnad, naturlig och lite luftigare på samma gång. Så banddiskanten fyller definitivt en funktion. Den är ingen extradiskant som tillför mer energi över 2 200 Hz, men den ger musiken en större dimension, och något så vanligt som sångröster mer tyngd och djup.

Pianoklangen tjänar också på banddiskanten, det känns som om tonerna klingar friskare, mer viktlösa och fokuserade.

Det är inte säkert att Volterra är den perfekta högtalaren för de som mest spelar rock och metal – eller rap och hiphop, för den delen. Den har inte samma jävlaranamma som ett par stora Klipsch- eller JBL-högtalare och trivs inte med att spela på öronbedövande volym.

Slutsats

Men för allt annat är underbara Rosso Fiorentino Volterra en hisnande upplevelse att lyssna på. De serverar musiken på en mjuk kudde klädd av siden, utan att någon enda gång låta luddigt eller tilltäppt. Och de gör det med en sällsynt kombination av värme, fyllighet och djup klang, med stor transparens och inlevelse. Volterra är högtalare som är lätta att leva med. Och om man gillar att musiken presenteras med så mycket naturlighet som möjligt, utan att det någonsin låter hårt eller skarpt, så kan de sällsynta italienska juvelerna vara högtalarna du inte visste att du skulle bli förälskad i.