De små högtalarnas basåtergivning har sina begränsningar, men mellanbasen och allt den klarar att återge ner till ungefär 70 Hz räcker för att få ut djupet i basen i rummet på ett trovärdigt sätt. Arild Andersens kontrabas låter övertygande klar och distinkt, men det är klangen från Helge Liens piano och Marius Nesets saxofon som får mig att häpna.
Den gamla konstruktionen som detta är verkar så vital att den kunde ha gjorts igår. Det har den visserligen, för båda delarna är faktiskt sanna. De pyttesmå Rogers LS3/5A är en 50 år gammal konstruktion som fortfarande tillverkas på licens från BBC i England.
Högtalarna utvecklades som lyssningsmonitorer av BBC Design Department och används fortfarande som monitorer av BBC. Men inte bara av dem. De små monitorerna blev nämligen enormt populära bland audiofiler som hyllade de för deras ovanligt varma och rena mellanregister. Fler än 60 000 par byggdes av licenstagare som Rogers, Spendor, Graham och några till.
Rogers LS3/5A är den mest kända av dem. Och oavsett tillverkare är receptet detsamma. Ett 11 cm bas/mellanregister och en 19 mm diskant i ett slutet kabinett. I originalversionen som hette LS3/5 (utan A) kom elementen från KEF.
Det 11 cm stora baselementet hette B110 och hade ett Bextrene-membran, diskantelementet var KEFs T27 med ett 19 mm dome-membran. Det komplexa delningsfiltret bestod av 26 delar och var optimerat för ett neutralt och tydligt mellanregister, som en röstmonitor.
Den lilla högtalaren i 12 mm plywood hade en låg verkningsgrad på blygsamma 82,5 dB och en systemimpedans på 15 ohm. Inte precis ett recept på en lättdriven högtalare, så 25 watt är ett minimum om man ens ska komma i närheten av det maximala ljudtrycket 95 dB.
Vilket egentligen inte är något problem eftersom högtalarna är tänkta att ha som närfältsmonitorer.
Rogers LS3/5A
För audiofiler är en närfältsmonitor i sig inte särskilt lockande. Att behöva sitta på kanske bara en meters håll från högtalarna ger en klarhet som man inte får när man sitter längre bort. Å andra sidan tappar man lite av djupet i stereoperspektivet.
Trots det omfamnades LS3/5A entusiastiskt av tusentals audiofila musikälskare. Det finns framför allt ett skäl till det: den magiska mellanregisterklangen. Som, måste jag medge, inte alltid har varit ”perfekt”.
Tidigare versioner kunde låta nasalt, speciellt med den tjocka Tygan-grillen på. Men det gör inte den här versionen. I stället får man ett mer neutralt, men ändå fylligt mellanregister med en slående vacker röståtergivning. Sopraner låter himmelskt genom de små högtalarna och det finns faktiskt gott om luft längre upp i diskanten. Som dock rullar av tidigare än AMT-diskanten i våra Audiovector R1 Arreté.
Den största nackdelen med ett par LS3/5A är att de rullar av tidigt i basen. Det når ner till 7–-80 Hz och avtar sedan med ungefär 12 dB per oktav, så någon djupbas finns inte. För det behöver man en subwoofer.
Rogers AB3a
Eller två. Tidigare har lösningen för djupare bas varit att koppla ihop Rogers-högtalarna med en passande subwoofer, dela lite högre i frekvens än normalt och låta basen ligga diskret under högtalarnas omfång i ljudbilden.
Men som alla vet är två subwoofers bättre än en, och vem kan väl vara bättre på att göra lämpliga subwoofers till Rogers-högtalarna än Rogers själva?
De kommer som par och är anpassade för LS3/A, samt den mer påkostade SE-versionen, och fungerar som stativ för högtalarna. Subwoofrarna är aktiva och har en 50-watts förstärkare som driver två 11 cm-baselement i ett slutet baskabinett. Elementen är monterade på baksidan av de 60 cm höga, svartlackade kabinetten av 12 mm plywood och når ner till 40 Hz.
Framifrån ser de alltså ut som ett par vanliga golvhögtalare.
Subwoofrarna har hög- och lågnivåingångar i form av en Speakon-kontakt och obalanserade RCA-ingångar med gain-justering. Delningsfrekvensen kan ställas in steglöst från 40 till 240 Hz, fasen kan vändas från 0 till 180 grader och det finns en strömbrytare på baksidan för de gånger man inte vill att subwoofrarna ska blanda sig i musiken.
Ett par AB3a kostar 48 500 kronor och fyller ut den saknade oktaven helt perfekt i ett par LS3/5A.
De har fortfarande DET
Men de kommer inte att riva ner puts från väggarna. Det gör inte de små högtalarna heller, de har sina begränsningar, men inte värre än att man kan leva fint med dem. De är inte särskilt dynamiska. Inte jämfört med de ovan nämnda Audiovector-högtalarna heller – eller Dynaudio Special Forty. Båda är mycket större än LS3/5A men ligger i en relativt jämförbar prisklass.
En jämförelse som ligger närmare till hands är Sonus faber Minima Amator II. De är större, kostar mer och går en halv oktav djupare i basen. Men de har också ett silkeslent mellanregister och en öppen ljudbild, och de låter större än de ser ut.
Utan subwoofers återgav Rogers-högtalarna Keith Jarretts Köln-konsert med en klarhet och ett fokus som bara de bästa stativhögtalarna klarar av. Mellanregistret låter kristallklart och fylligt i den stämningsfulla flygeln. De lägsta oktaverna låter inte amputerade alls, även om subwoofrarna inte är inkopplade. Men man känner inte basen lika bra som med större högtalare.
Basisten Arild Andersens Affirmation (ECM), med Helge Lien på piano, Marius Neset på saxofon och Håkon Mjåset Johansen på trummor, behöver mer djup än vad högtalarna kan återge på egen hand. Men trots det återges slagverk och kontrabas med övertygande patos och snärtighet. Det saknas lite dynamisk kontrast och Rogers-högtalarna har inte heller samma fysiska närvaro som ett par Minima Amator II.
Med subwoofrarna inkopplade och anpassade efter högtalarna och rummet de står i blir basåtergivningen genast fysisk. Inte på samma sätt som en 12-tums REL eller en hemmabiosub från SVS, men tillräckligt för att kontrabas och slagverk ska återges med mer markant djup och dynamik. Det smäller mer från virveltrumman, pianots klang kommer väl fram i ljudbilden och kontrabasen antar en fysisk form i rummet.
Röster är en paradgren för högtalarna, oavsett om sångaren heter Kladid, Greg Gonzalez (Cigarettes After Sex) eller Kari Bremnes.
Den sistnämnda bör vara välkänd för många audiofiler och vokalen i låtar som Togsang och En elsker i Berlin låter sällan bättre och mer levande än genom Rogers-högtalarna. Både med och utan subwoofers.
Utan bashögtalarna saknar jag dynamiken i Finn Slettens slagverk, men röståtergivningen återges helt felfritt, med en nerv och närvaro som framkallar gåshud. Med subwoofers växer ljudbilden och både trummor och slagverk tillför ljudbilden både djup och dynamik, utan att röster dämpas eller att klangen får betoningar eller färgningar.
Slutsats
Rogers LS3/5A är en av de allra minsta högtalare jag har testat. Alla andra av samma storlek är mycket billigare än de här. Som ställer upp i premiumklassen för stativhögtalare. Där är konkurrensen stenhård, mestadels från större högtalare med mer bas och dynamik. Men jag vågar påstå att ingen av dem låter riktigt som ett par LS3/5A. Det magiska mellanregistret måste man uppleva för att kunna uppskatta. Till dess får du bara lita på mitt ord: de här högtalarna gör något med röster som ingen annan kan. Du köper dem inte för att spela öronbedövande rock eller hiphop, men med klassiskt, jazz, kammarmusik, vispop – till och med tal – och opera är Rogers-högtalarna fortfarande några av de bästa småhögtalarna du kan hitta. Om de är för små kan du alltid lägga till ett par subwoofers.
Sonus faber Minima Amator II
Förför ögon och öron
Sonus faber Minima Amator låter precis som den ser ut: gränslöst vackert.
1 reaktion på ”Rogers LS3/5A”
Skriv en kommentar
Läs hela artikeln med LB+
Black Week erbjudande
70% På LB+ Total i 12 månader! (Spara 1 665 kr)
LB+ Total månad / 185 kr
Full tillgång till allt innehåll i 1 månad
LB+ Total 12 månader / 156 kr
Full tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild och L&B Home i 12 månader
- Tillgång till mer än 7500 produkttester!
- Stora rabatter hos våra samarbetspartner i LB+ Fördelsklubb
- Nyhetsbrev med senaste nyheterna varje vecka
- L&B TechCast – en podd med L&B
- Inaktiverade annonser
Jag hade Ls3/5a både i Rogers och i Spendors tappning på 1980-talet. Mellanregistret var himmelskt fint, diskanten luftig. Basen lät trovärdig, det vill säga den var ren och gav en hygglig illusion av den djupbas som inte fanns.
För att få en bra ljudbild måste Ls3/5a stå en bra bit framför väggen bakom, så de tar klart mer plats än vad man skulle kunna tro. Glöm placering i en bokhylla.
Man måste också vara medveten om att ett par Ls3/5a kräver en riktigt bra förstärkare för att leva upp sin potential.