Brittiska REL Acoustics är en av marknadens specialisttillverkare av lågbashögtalare. Behovet av en separat bashögtalare motiverar man med att ”många, eller de flesta, huvudhögtalare markerar frekvensområdet 50–90 Hz”. I en praktisk situation är området onekligen ofta stökigt men orsaken är mycket sällan högtalarna utan rummet. Om man varken kan lösa problemen akustiskt, elektroniskt eller genom uttänkt placering så fungerar det ofta väl att kamouflera dem genom att åstadkomma samma (förhöjda) nivå under 50 Hz. På detta sätt fås samtidigt en tonkurva som motverkar den mycket kalla klang som vanliga bostadsrum typiskt ger.

I detta test kommer jag dels att bekanta mig med den femtio kilo tunga modellen Gibraltar G1 men också att undersöka vad som händer om man istället väljer två stycken hälften så påkostade bashögtalare. Utomordentlig väl för detta passar tillverkarens R-serie och dess största modell – R 528.

Hur stor bashögtalare?
Under mina år som butikssäljare såg jag ofta kunder välja en tio- eller tjugoliters lågbashögtalare till sina golvhögtalare om kanske hundra liter stycket. Resultatet av detta blir tyvärr gärna avsevärt högre distorsion än att vara utan separat bashögtalare och istället möjligen hjälpa huvudhögtalarna något på elektronisk väg. Man bör betänka att omkring tre fjärdedelar av en fullstor golvmodells lådvolym tjänar till att möjliggöra återgivning av frekvenser under omkring 80 Hz. En bashögtalare bör därför rimligen få vara på minst samma volym som ett par stora golvhögtalare. Gällande att uppnå höga ljudtryck med bibehållet låg distorsion excellerar bashögtalare bestyckade med element som trivs i stora lådor. De enda små, slutna bashögtalare som jag sett klara sig rimligt undan kraftig distorsion är sådana försedda med återkopplande servoteknik. Många tillverkare som använt tekniken anser dock att den kostar mer än vad den ger. Om höga prestanda i kompakt format är det man söker så får man alltså räkna med att det kan bli dyrt. Utan feedback skenar distorsionen i små lådor typiskt redan efter några få millimeters membranrörelser – oavsett hur imponerande dess upphängning ser ut.

Myter om basåtergivning
Hifi är en bransch fylld av myter som rimligen få andra. Myter som tyvärr effektivt hålls vid liv av samtliga dess aktörer. Troligen oftast beroende på okunskap men säkert också ibland av ekonomiska intressen. I manualerna till G1 och R 528 kan bland annat läsas om ”blixtsnabb impulsrespons” och ”snabba delningsfilter”. Samtidigt uttrycker man en misstro för mätningar. Exempelvis i fallet val av låda till G1 skriver man att man mätt men framförallt lyssnat sig fram till formen. Medan lyssningstester är utmärkta för att bedöma helheten och slutresultatet är det för mig helt absurt att vilja blanda in subjektiva omdömen i optimeringen av enskilda detaljer. Kanske är det britternas tendens till att se vetenskapen som ett hot mot det konstnärliga som gör sig gällande. Jag kommer att tänka på en intervju med Richard Feynman där han säger att skönheten av en ros inte går förlorad av att känna till hur den är uppbyggd.

Istället för propaganda om hur fantastisk vår hörsel är hade jag föredragit en manual med konkreta tips på hur man undviker stående vågor och andra helt avgörande rumsproblem. De tips man ändå får är att placera bashögtalaren i ett av rummets främre hörn. Medan det är korrekt att detta undviker destruktiv interferens under 100 Hz och därmed ger den mest effektiva basåtergivningen är placeringen den absolut sämsta tänkbara gällande stående vågor. Detta skrivs om till något som ”hörnet möjliggör utbredning av de längsta våglängderna”. Om detta var sant hade bas inte kunnat uppfattas med hörlurar eller varit så kraftfullt verkande i små utrymmen som exempelvis en bilkupé. Faktum är att ofullständig vågutbredning tvingar luftmolekylerna från normal växelverkan mellan tryck och hastighet till alltmer tryckverkande. Eftersom tryck är det som vår hörsel detekterar som ljud så upplevs en högre nivå. Från vilken frekvens detta sker kan enkelt beräknas genom att dividera ljudets halva utbredningshastighet i luft med sitt rums längsta dimension. Man kan generellt räkna med 6-10 dB ”gratisförstärkning” för varje oktav under 30 Hz (172/6).

Sluten eller basreflex
Basreflexkonstruktioner och system med passiv radiator anklagas ofta för att ge en långsam bas som inte riktigt följer programmaterialets övriga tonregister. Intressant nog råkar även den ofta hyllade slutna lådan ut för detta ibland – när den tillåts vara tillräckligt stor. Gemensamt för systemen är att de är duktiga på att återge frekvenser ned till omkring 30 Hz utan större reduktion. För att förklara hur vissa slutna konstruktioner kan ge lika mullrande bas som ett basreflexsystem ger man sig ofta på spekulationer om att dess membran nog är för stort eller tungt. Med undantag för mycket enkla konstruktioner beror fenomenet mullrande basåtergivning på rumsproblem och att frekvensgången i lyssningspositionen är markerad vid ett eller flera tonområden. Endast i speciella mätrum, anpassade lyssningsrum och utomhusmiljöer kan man dra slutsatser om vilka egenskaper den testade högtalaren har som sådan. Att man kan uppfatta stora skillnader mellan olika modeller också i helt vanliga rum beror främst på att dess stående vågor aktiveras olika effektivt beroende på högtalarens tonkurva. Det enda som är intressant är vilket resultat man uppnår i sin faktiska lyssningsposition och av detta utgör bashögtalarens karakteristik bara en del.

Vilken konstruktionsprincip som ger bäst resultat beror mycket på om man har tillgång till ekvalisation eller inte. Saknar man möjlighet att korrigera tonkurvan i lyssningspositionen kan en sluten konstruktion med fallande tonkurva från omkring 60 Hz vara att föredra. I annat fall är basreflex – och högre ordningar – typiskt överlägsna gällande distorsion och maximalt ljudtryck ned till åtminstone 30 Hz.