TEST: Raidho X1t

Danska Raidho är kända för att göra kompromisslös highend. När de använder exotiska material i sina högtalare är det på grund av speciella akustiska egenskaper – inte bara för att de är exotiska.

Ett exempel är talspolarna i högtalarelementen. Sådana är ofta gjorda av koppar, som är en effektiv strömledare. Tyvärr är koppar också ganska magnetiskt när det lindas i en spole. När spolen rör sig fram och tillbaka i ett högtalarelements magnetfält bromsas den ner, vilket i hög grad påverkar transientresponsen och därmed snabbheten. Det är också en källa till förvrängning av ljudet.

Därför används ofta spolar av aluminium i dyrare högtalare, det är mindre mottagligt för magnetism än koppar. Men aluminium är inte heller immunt. Även om det fungerar bättre än koppar.

Talspolar av titan

Raidho använder i stället titanspolar. Titan är en mycket sämre elektrisk ledare än koppar och aluminium, vilket måste kompenseras för med ett större tvärsnitt av spoltråden. Fördelen med titan är att det inte påverkas av magnetism. Spolen kan röra sig helt fritt genom magnetfältet, vilket innebär mycket bättre dynamik och hastighet.

Titanspolar är mycket mer komplicerade att tillverka och därför dyra. Raidho är en av ytterst få högtalartillverkare som använder sådana i sina högtalarelement. Att vara kompromisslös kostar som bekant pengar.

Ventilerad elementkonstruktion

Den övriga elementkonstruktionen har så mycket ventilation som möjligt, så att ingenting bromsar upp. Maximal dynamik och lägsta möjliga förvrängning är målet, därför används högeffektiva neodym-magneter i alla Raidho-högtalare.

Dyra membran

Raidho tar inte lätt på membrankonstruktionen heller. Membranet är den del av elementet som sätter luften i rörelse, och det är viktigt att den är så styv och lätt som möjligt. Allt för att kunna hänga med i musikens snabba svängningar, utan att bryta upp i förvrängning under tiden som membranet dundrar fram och tillbaka.

Ett vanligt material som tillverkare väljer för att uppnå bästa möjliga pistongrörelse i ett mellanregister- eller baselement är enligt Raidho pressat aluminium eller magnesium. Brytfrekvensen, alltså där membranet inte längre gör musik utan bara förvrängning, är typiskt runt 6,5 kHz. Vanligtvis sätts delningsfrekvensen kring 3 kHz, så att membranet aldrig behöver närma sig denna gräns. Tyvärr är det inte så enkelt, eftersom membranet ofta börjar få problem en bra bit innan.

Raidho vill därför flytta uppbrytningen så långt upp i frekvens som möjligt. De använder sig av ett sandwich-membran, med ett lövtunt lager av aluminium som separerar två lager av aluminiumoxid. Dessa bildas på aluminiumskiktet genom en speciell plasmaprocess. Enligt Raidho ska membranet tillsammans med den omslutande ringen ha sin ”uppbrytningspunkt” runt 12,5 kHz. Men det är inte en ful uppbrytning som hos andra, i stället är det bara en liten egenresonans. När man sedan sätter delningsfrekvensen till runt 3 kHz så kommer denna naturliga egenresonans aldrig att bli en del av själva ljudåtergivningen.

Kompakta Raidho X1t – med tantal

I de dyrare högtalarserierna nöjer sig inte Raidho med det här. I flaggskeppen går de hela vägen, med en diamantbeläggning på utsidan av membranet.

I serien under diamantserien används i stället titan. Eller rättare sagt: fram tills nu. För när superkompakta X1t tar över efter den briljanta XT1 så är titanbeläggningen på det 5,25 tum lilla basmembranet utbytt mot tantal.

Tantal är mycket motståndskraftig mot värme och slitage och har sin smältpunkt vid nästan 3 000 °C. Den fjärde högsta av någon metall. Ett membran belagt med tantal är mycket styvare och hårdare, utan att tillföra nämnvärd vikt. Enligt Raidho är uppbrytningspunkten för ett sådant membran hela 15 kHz.

Banddiskant

Längst upp i X1t tronar banddiskanten, som väl får anses vara Raidhos signaturkomponent. Den går igen i alla deras högtalare. Det är en planmagnetisk diskant, vilket betyder att själva membranet är en supertunn folie som är upphängd mellan två motstående magnetfält. Folien är 11 mikrometer tjock och väger bara 20 milligram. Den är en femtiondel av massan i en vanlig domediskant, vilket enligt Raidho i princip innebär noll resonanser eller förvrängning. Uppbrytningsfrekvensen ligger på skyhöga 82 kHz, vilket ska garantera renast möjliga diskant, med massor av luft.

Lite om placering

Allt detta låter bra på papperet, men betyder väldigt lite om inte ljudet hänger med.

Precis som många andra Raidho-högtalare kan X1t vara lite svåra med placeringen. För det första går de inte särskilt djupt, runt 70 Hz, vilket betyder att de behöver lite hjälp från rummet i basregistret. Men för nära väggen i vårt 30 kvadratmeter stora testrum lät det nästan som om det var något fel på fasen. Längre ut på golvet satt stereoillusionen som gjuten, men då blev basen för tunn. Till slut hittade jag ett bra mellanting, ungefär 1 meter från bakväggen (och 70-80 cm från sidoväggarna). Men detta varierar från rum till rum, så man får ha lite tålamod med att hitta avstånden.

Men det ska sägas att de här högtalarna föredrar ett mindre rum. Mitt dedikerade hemmakontor på 10 kvadratmeter visade sig vara perfekt, och där kunde högtalarna stå på stativ nära väggen. Och jag måste säga att gjorde sig som PC-högtalare, tillsammans med en integrerad Hegel H590! Mindre förstärkare fungerar också bra, i samma lilla rum fick jag även bra ljud från den inte speciellt kraftfulla Lyngdorf TDAI-1120, som också har fördelen av rumskorrigering. Men dynamiken blir bäst med en kraftfull förstärkare – som också måste vara snabb. Vår trogna McIntosh MA7000 var till exempel en för långsam och mjuk partner.

Så låter Raidho X1t

Med optimal placering är det en ren njutning att lyssna på musik genom Raidho-högtalarna. I A Thousand Kisses Deep svävar Till Brönners trumpet i luften, bortom högtalarna, som ett hologram. Det finns massor av luft här, tonerna är så oförvrängda att jag glömmer att jag lyssnar på ett par högtalare, och mikrodynamiken är extremt exakt. Det känns verkligen ovant att höra musiken återgiven så oansträngt.

I samma låt är Dieter Ilgs kontrabas också superdetaljerad och spröd. Det finns helt klart högtalare i den här prisklassen som går djupare i basen, även sådana som står på stativ. Jag kommer på både Vivid Audio Kaya S12 och Audiovector R1 Arreté. Det finns även strålande golvhögtalare som Audiovector QR7 och Bowers & Wilkins 702 S2 Signature som kostar lika mycket och som återger hela frekvensområdet.

Men det är något speciellt med den musikaliska presentationen från Raidho X1t. Renheten och lättheten är påtaglig. Och även om de inte går djupt i basen så saknas det ingen fyllighet. I den akustiska gitarrballaden Brusna hjärtans höst fyller Lars Winnerbäcks röst hela rummet och slår rot i själen. Samtidigt som gitarrsträngarnas många mikroskiftningar strålar ut från högtalarna.

Trots att de rullar av tidigt i basen låter Raidho-högtalarna inte ljust. Tvärtom, det finns massor av värme och cellon i Minor Majoritys Dancing in the Backyard låter lika äkta som någonting annat. Då säger det sig självt att klassisk musik, som Anne-Sophie Mutters tolkning av Clara Schumanns Pianotrio i g-moll, opus 17, fungerar briljant. Instrumentens individuella placering är nästan makalöst precis och jag kan verkligen sitta och lyssna hela dagen.

Hur är det med rock och dunka-dunka?

X1t-hötalarna spelar allt de matas med med en upplösning och renhet som man bara måste beundra. Det gäller även rock, metal och dunkande popmusik. Men med sådan musik känner jag också ett behov av ordentlig dynamik på makronivå, och det är här som Raidho har gjort kompromisserna i de här högtalarna.

För även ihop med en kraftfull förstärkare drar de i bromsen när man spelar högre. Eller rättare sagt: de bromsar egentligen inte, för det är uppenbart att elementen är blixtsnabba! Men i ytterkanterna av sin slaglängd går de naturligtvis inte längre, och det är där jag hade önskat att det fanns ytterligare lite mer att gå på. När man skruvar upp ljudnivån är jag van vid att bastrumman och slagverket i Ignition med Valorant verkligen smäller till. Men här låter det för försiktigt för min del. Samma sak med Imagine Dragons Enemy från soundtracket till den animerade Netflix-serien Arcane: League of Legends. Om det här är din favoritmusik så rekommenderar jag större och kraftfullare högtalare. Gärna ett par större golvhögtalare, eller större stativhögtalare med en eller två subwoofers.

Metalband som Rammstein och Slayer fungerar bättre, eftersom de inte har lika mycket djupbas – som är högtalarnas största problem. I ett litet rum fungerar sådan musik väldigt bra, så länge du inte förväntar dig att känna musiken fysiskt i hela kroppen. Då behövs något större.

Slutsats

Letar du efter ett par kompakta stativhögtalare som levererar musiken så rent och upplöst som möjligt, och målar upp hela ljudbilden med en bredd och ett djup som väldigt få andra kan matcha? Där instrumenten är påtagliga och sångare sticker ut som om de är riktiga människor som står i ditt rum och sjunger för dig?

Raidho X1t uppfyller alla dina drömmar. Här har Raidho verkligen slagit huvudet på spiken för du får leta länge efter en högtalare med bättre kontroll över mikrodynamiken, med en luftigare diskant och bättre tonal sammanhållning. När de är som bäst är de makalösa.

Vårt enda klagomål på X1t är att de rullar av lite tidigt i basen, och de spelar inte lika högt och potent som större högtalare. Fysikens lagar, du vet. De behöver också jobba en del med placeringen för att hitta platsen där rummet hjälper till bäst i basen utan att förstöra den fantastiska ljudbilden.