: Raidho C1.1

För runt 10 år sedan dök det plötsligt upp ett nytt danskt högtalarmärke. Eben kallade man högtalaren, men firman bar namnet Raidho. Bakom högtalaren stod den välkände Nordost-gurun Lars Kristensen och den nytänkande konstruktören Michael Børresen. Främsta kännetecknet för den nya firman var en egenutvecklad och ytterst kompetent banddiskant.

Jag åkte upp till Michael Børresen och Lars gjorde en demonstration av deras högtalarlinje. Det lät inte likt något annat – på gott och ont. Det fanns en fantastisk potential, men att förlösa den… Viss musik lät suveränt, som om den fått en EPO-insprutning, annan var i det närmaste olyssningsbar. För att få högtalaren att spela ut så mycket som möjligt av sin potential skulle man både ha tur med att de övriga delarna i kedjan passade in och dels lägga ner ett enormt jobb på trimning. Men trots det var i det närmaste omöjligt att få slå handen i kaklet.

Vinnande prototyper
Det gjorde att högtalaren fick ett ytterst blandat mottagande med både en hel del kritik och en hel del applåder. Børresen lyssnade till kritiken och arbetade oförtrutet vidare, han tar The Long And Winding Road och sneglar inte ens till genvägar. Det har resulterat i att han utvecklat sin helt egen högtalarelementserie med keramik/aluminium-sandwichmembran, ett otroligt kraftigt magnetsystem och en avancerad korgkonstruktion. Dessutom har diskantelementet renodlats med bland annat ett nytt och listigt effektivitets-ökande membran.

Därför var jag på sensommaren uppe i deras nya lokaler i en del av före detta högtalartillverkaren, numera importfirman Dantax tidigare monteringshallar – Dantax är numera delägare i Raidho – och fick lyssna på deras senaste epos – och ett par prototyper. Raidho är en liten och exklusiv tillverkare och man producerar idag bara runt 400 par per år. ”Vi gör inte så många”, säger Lars Kristensen med ett leende, ”men vi gör dem desto bättre…”.

Här ska jag passa på att nämna att Michael Børresen gav en mycket intressant demo av hur olika högtalarelement låter helt i frifält – utan kabinett – vilket gav en del både häpnadsväckande och tänkvärda resultat. Givetvis gjorde han det för att visa ”hur överlägset deras eget element var”, men icke desto mindre gör sådana upplevelser att man reflekterar mer och bättre över sakernas sammanhang. Man lär sig hela tiden om man ser världen med öppna ögon.

Deras nya stativhögtalare C1.1 var en av de nya prototyperna, och jag smälte på fläcken – de verkade helt enkelt otroligt lovande. Jag vill gå så långt som att de lät fantastiskt i deras demorum. Jag fick löfte om att få testa ett par när de väl var helt färdiga. De presenterades på årets CES, och ett par veckor senare kom Lars Kristensen förbi med de små krabaterna.

Smakar det så kostar det
Basreflexkonstuktionen C1.1, som är en vidareutveckling av den tidigare modellen 1.0, är en relativt liten högtalare, 20x37x36 cm (bxhxd) men väger ändå 12,5 kg. För en ganska avsevärd merkostnad kan man köpa till ett par eleganta stativ, som lite liknar podierna i den engelska BBC-quizen Pointless men inspirationen ska vara hämtad från Aavik-stativen, som Lars också låg bakom en gång i tiden. Stativen är bland annat utrustade med Nordosts Sort Kone-fötter och det finns rätt många aluminiumdetaljer i stativen, så det är inte underligt att de betingar ett visst pris.

Jag reagerade på att stativen verkade väl höga visuellt sett. Lars Kristensen säger att de provat med flera höjder, men att det helt enkelt låter bäst såhär. Efter att ha hört högtalaren är jag böjd att tro dem, men hjärnan vill hela tiden påpeka att de verkar höga.

Inuti högtalaren är det Nordost Valhalla- och Odin-internkabling, egentillverkade terminaler och ett delningsfilter med noga utvalda komponenter i Über Spitzenklasse.

Kabinetten är i en enastående kvalitet både bygg- och finishmässigt, och så har vi ju deras egna element, som väl är bland de häftigare du överhuvudtaget kan få tag på. Det har kostat både tid, tankearbete och en hel del kreativitet att få fram dessa helt kompromisslösa element. Inte undra på att högtalarna kostar pengar.

Renhet och realism
C1.1 är inte synnerligt svår att ställa upp, spelar glatt med det mesta i förstärkarväg – men talar också sannerligen om vilken elektronik som är bra och vilken elektronik som inte är det – och är på det hela taget en trevlig lekkamrat för en testare. Skillnaden mot Raidhos första högtalare i vilken tid man behöver lägga för att optimera det hela är absurd. Jag har utan större problem fått högtalaren att spela utmärkt både på längden och på tvären i lyssningsrummet.

Okej, vi hoppar rakt ut i det. Jag har inte haft någon bättre stativhögtalare i mitt hus. Punkt. Man får en kanonfin musikupplevelse med framför allt en helhet och en realism som är frapperande.

Vad är det då som gör att man faktiskt med en gång hör att den här högtalaren hör till de få, att det är en av de högtalare där du faktiskt börjar konsultera bankkontot för att se om det kommit in några pengar från yttre rymden så man skulle kunna behålla dem? Jag tror den springande punkten handlar om renhet, om att distorsionen är minimal, om att elementen är särdeles kompetenta. Dynamik finns i en grad man sällan hör från en högtalare med bara två element, homogeniteten i återgivningen gör att man slappnar av och bara lyssnar.

Att högtalarna avslöjar varje liten ändring du gör i avspelningskedjan sätter jag som testare kanske större värde på än normalkonsumenten, men det är bara ytterligare en sak som pekar på styrkan i högtalarnas återgivning. Det pekar också mot att den spelar musiken på musikens premisser och inte på högtalarens.

Lite musik
När Lars Kristensen kom med högtalarna lyssnade vi nästan en hel dag, han hade nämligen också med sig en säck kablar han väldigt gärna ville visa. Så småningom gick det över till att vi började plocka fram musik att spela för varandra. Lars spelade ett stycke som jag inte hört förr, det visade sig vara en låt med Supertramp (trots att det inte alls lät så) – runt 10 år gammal, sade Lars. Skivan är från 1997, heter Some Things Never Change och låten var It’s A Hard World. Well, det var en av de där många skivorna som kommer bort i ens samling, för naturligtvis stod den under S. En mycket intressant låt som sätter anläggningen på många överraskande prov och som jag nog kommer att använda ibland i mitt testande.

Här finns både distinkt, tung basgång, mystiska ljud, stämsång, blås, you name it. C1.1 kan förlösa detta sammelsurium av stilarter och ljud så det är en ren fröjd.

Basen är alltid en akilleshäl hos fysiskt mindre högtalare, och speciellt kanske stativhögtalare i allmänhet. Naturligt nog får vi inte den flyttning av luft som du får hos en golvstående högtalare med mer membranarea att arbeta med, men det är inte så att man lider direkt av den bas man får via C1.1. Den är fast, rapp, distinkt och mycket kompetent och låter som om den går längre ned än den faktiskt gör. Sensmoral: stirra er inte blinda på uppgivna siffror.

Min personliga favorit Joe Jackson har flera liveskivor i katalogen och hans studioalbum har ofta gjorts semi-live för att ha den speciella liveprägeln av att det är folk med kött och blod som spelar. Det kan Raidho C1.1 förmedla på allra bästa sätt tack vare en suverän upplösning och den tidigare nämnda renheten. Man zoomas in i händelsernas centrum och bjuds på det som allt handlar om: en upplevelse!

Något negativt?
Tja, egentligen inte så mycket. Jag kan klaga på att högtalarna står löst på stativen mot fyra vibrationsdämpande attiraljer så man ska inte knuffa alltför hårt för att rubba dem – eller ve och fasa, välta ner dem. Husdjursvarning, alltså.

Men ljudmässigt? När jag spelade på långväggen i rummet kunde högtalarna slå an en nod i rummet som jag inte visste jag hade och inte hört med någon annan högtalare, men det kunde korrigeras med att backa högtalarna några centimeter. Och kanske speciellt ställa dem längre isär – de här högtalarna ska stå brett isär, vilket kan ställa till lite problem med en del rum.

Jag är väldigt förtjust i de här högtalarna, som jag menar kan förlösa musik i ett vanligt bostadsrum på ett sätt som är få högtalare förunnat. Ut och lyssna!