TEST: PMC Prodigy5

Glöm att Prodigy är PMC:s budgethögtalare. Glöm att de är små och bara tvåvägs. Glöm att de ser ut som något lillgrabben har snickrat ihop i slöjden. Glöm allt du har trott om små budgethögtalare.

De här spelar nämligen musik på ett förbluffande ärligt, engagerande och dynamiskt sätt. Vilket är sällsynt i den här prisklassen.

Man kan undra hur de har lyckats med det.

När PMC presenterade Prodigy-serien på High-End 2023 i München berättade de att efterfrågan på billigare högtalarserie var större än viljan att göra en. Eftersom kompromisser måste göras om priset skulle gå ner. PMC:s DNA var tvunget att bevaras, ljudkvaliteten gick inte att kompromissa med. Högtalarna måste låta som riktiga PMC-högtalare.

Jag skulle vilja säga att de har lyckats över all förväntan

Den nya Prodigy-serien består hittills av två modeller. Stativhögtalaren Prodigy1 och den golvstående Prodigy5. Båda är tvåvägshögtalare, men med PMC:s egen transmissionslinje, som kallas för ATL: Advanced Transmission Line.

Det är en lång kanal som är ”vikt” på insidan av högtalarna och som sträcker ut högtalarnas förmåga att spela djupbas med en övertygelse som överstiger högtalarnas storlek. PMC använder ATL-principen i alla sina högtalare, även de minsta som behöver det mest.

Men tillbaka till Prodigy5. Det går faktiskt att se var kompromisserna finns här. Den silkesmatta svarta lacken är långt ifrån lika exklusiv som träfaneren på ett par Sonus faber Lumina V. Kabinettet väger 10 kilo och är bara 90 cm högt. Ganska kompakt och lätt för att vara en golvhögtalare, som inte behöver mycket stagning på insidan för att dämpa resonanser.

På undersidan är fötterna av gjuten plast, inte stål eller aluminium. Och grillar? Det är extrautrustning.

Diskanten är en variant av elementet som sitter i PMC:s aktiva Result6-studiomonitorer. Elementet har ett 27 mm kupolformat membran som sitter bakom ett akustiskt galler. Baselementets fibermembran är bara 13,3 cm stort och kommer från PMC:s ci-serie med installationshögtalare. Basen sitter i änden av en 1,96 meter lång ATL – transmissionslinje, alltså – och bidrar till den ovanligt potenta djupa basen.

Men ATL gör något annat också.

Advanced Transmission Line

Den långa transmissionslinjen är möjlig eftersom de låga frekvenserna leds från baselementet upp i kabinettet, sedan i kanalen hela längs hela bakplattan innan de mynnar ut i en kammare med PMC:s Laminair-ventiler längst ner på fronten. PMC:s variant av principen bygger på kombinationen av en noggrant beräknad baskanal – själva transmissionslinjen – och dessa ventiler. Dem hittar man på alla nyare PMC-högtalare med ATL. PMC hade kunnat göra som alla andra och bara satt in en basreflexport i kabinettet, men de anser att det bara hjälper känsligheten i basen, inte räckvidden i frekvens.

Med ATL sträcker sig golvstående Prodigy5 ner till 35 Hz vid -3 dB. Känsligheten anges till relativt måttliga 87,3 dB, medan den nominella systemimpedansen är 6 ohm.

Tar lite plats

Eftersom högtalarna inte har någon basreflexport på baksidan går det att placera dem nära bakväggen. PMC hävdar att spridningsvinkeln är så bred som 80 grader horisontellt och att man därför inte behöver vinkla in högtalarna. Min erfarenhet är att det hjälper fokus att ändå vinkla in dem en aning. Speciellt om man sitter nära.

PMC rekommenderar förstärkare på minst 20 watt till Prodigy5. Jag började med den 100 watt potenta Yamaha A-S3200, men tog sedan PMC på orden och kopplade in nya Musical Fidelity A1. Med 25 watt effekt per kanal.

Tufft och fokuserat ljud

Den glödande heta klass A-förstärkaren är långt ifrån något kraftverk men den spelade lätt och utan ansträngning på Prodigy5. Faktum är att kombinationen lät så engagerande att jag blev sittande ett tag och bara bytte skivor. Jag glömde helt enkelt bort att lyssna för att testa.

Det var bara trivsamt och roligt.

Men oavsett förstärkare har Prodigy5 alla egenskaperna jag förknippar med en riktig PMC-högtalare. Potent djupbas, kontroll, öppenhet, fokus och balans. För att inte tala om dynamik. Ett par Lumina III från Sonus faber har varmare klang och lite fylligare återgivning av till exempel kontrabas, men saknar Prodigy5:s djupbas och fokus.

Den utgående Bowers & Wilkins 600 S2-serien levererar en större ljudbild, men saknar den dynamiska kontrast man får här. Brutala Vestlyd V15C spelar högre och tuffare, men saknar finessen och detaljrikedomen man får i ljudbilden från ett par Prodigy5.

Liveinspelningen Up For It med Keith Jarrett låter nära och fyllig genom Prodigy5. Basen driver låtarna framåt med ett solitt fundament som ger kontrabasen en realistisk storlek. Man hör hela instrumentets klang, inte bara ljudet av strängarna. Slagverk låter övertygande dynamiskt, kanske inte med samma grand scale som man kan uppleva med de dyrare PMC Twenty5 24i, men förvånansvärt fett med tanke på baselementets storlek. Trumsolot i Scrapple From The Apple fick mig att häpna. Jag har aldrig hört så bra djupbas i en så liten högtalare.

Trummorna i Sades Soldier of Love smäller ut så högt att det susar i öronen. Men återges med stålkontroll och en övertygande snärt som smäller ut i rummet. Utan att det låter förvrängt eller hårt. Vanliga basportar brukar ofta blåsa besvärat när man spelar högt, men Laminair-portarna är helt tysta. Håll örat intill så hör du bara basfrekvenser, inget blåsljud eller vindbrus, inga resonanser.

Sades sångröst har värme och djup, kanske inte riktigt i nivå med ett par Rogers LS3/5A, men rösten låter mer nyanserad och mellanregistret är mer öppet än genom ett par B&W 600 S2. Med Coplands integrerade 100-wattare CTA407 ersätts den varma glöden från Musical Fidelity A1 med ett kristallklart, lättflytande och öppnare ljud. Sången öppnar sig, fokus tightas till, pianoklangen blir varmare och djupare och basen fylligare.

Man behöver inte älska bas för att glädje av högtalarna. Donizettis L’elisir d’amore – eller Kärleksdrycken – är ett exempel på att högtalarna behärskar allt. Inspelningen från 1989, med Kathleen Battle som Adina och Luciano Pavarotti som Nemorino, återges med klädsam värme och vokalklangen är silkeslen och raffinerad. Ljudbilden är inte lika stor som från ett par Lumina III, men den är bättre fokuserad och dynamiken återges med större kontrast.

Det oansenliga diskantelementet låter inte som om det är inburat. I stället är det luftigt och precist fokuserat – kanske inte lika upplöst och rikt på detaljer som i den större Twenty5 24i, men stråkarna och sången blir inte lidande på något sätt. Inte ens i diskanten.

Slutsats

De små PMC Prodigy5 är en av de minsta golvhögtalarna vi har testat. De låter bara inte så. Det finns få högtalare i den här klassen som spelar lika kontrollerat, fokuserat och dynamiskt som de här. Ingen spelar djupbas med samma övertygelse. Samtidigt är de så raffinerade och balanserade att de kan spela vad som helst. Den svarta finishen vinner knappast några designpriser, men ljudet är värt en blankpolerad pokal. Mycket bättre än så här blir det inte bland golvhögtalare i den här klassen.