: Piega TP3

Till och med med en 40-watts Rotel-förstärkare lyckades Piega-högtalarna överträffa mina vildaste förväntningar. Åtminstone om man betraktar de 31 cm höga TP3 och tänker som de flesta skulle ha gjort, nämligen att de är små och därför borde vara lätta i basen och bara kunna ge ifrån sig ett begränsat ljudtryck. Högtalarna är visserligen små, men Piega har uppenbarligen gått grundligt till väga med avstämningen, för man får ut mycket mer ur de små aluminiumkabinetten än man skulle kunna tro.

Konkurrenter
I den här klassen har TP3 många hårda konkurrenter, B&W 805S och Dynaudio Focus 130 är två av dem. Medan B&W-högtalarna har en varm, fyllig och grandios klangkaraktär är Focus 140 en rappare och mer exakt musikförmedlare. Den har kanske inte riktigt samma basfyllighet men en stramare regi av musiken och ett öppnare och mer genomskinligt mellanregister. Piega TP3 lägger sig mittemellan de två konkurrenterna. Och har ett par egenskaper som de andra saknar.

Aluminium
Uppenbarligen är utförandet tämligen olikt. B&W och Dynaudio väljer träkabinett men Piega använder uteslutande aluminium. Ett skal som pressas ut ur ett massivt aluminiumblock och formas till ett rör utan fogar. Eftersom aluminium kan orsaka oönskade resonanser har Piega dämpat insidan av kabinettet med ”Idekill”, en gummiliknande matta med hög massa. På så sätt försvinner nästan alla kabinettresonanser.

En annan fördel med aluminium är att man behåller högtalarens inre volym, även om de yttre måtten krymper i förhållande till högtalare av trä. Piegas aluminiumkabinett är tre till fem millimeter tjocka, medan en konventionell högtalares träfiberplattor är 19 mm eller ännu tjockare. TP3 är verkligen en kompakt högtalare och små kabinett har ett mycket mer behärskat resonansmönster.

Ultrasonisk
Som vanligt när det handlar om Piegas mer påkostade högtalare är TP3 utrustad med den fantastiska banddiskanten. Det är ett av de snabbaste och mest klangneutrala element vi stött på. Tillsammans med ett 13-centimeters baselement sträcker sig de små högtalarna från 40 till 50 000 hertz, vilket räcker mer än väl för att få kontrabasar och stora konsertflyglar att låta trovärdiga ut i ena änden, och bevara övertonspektret, som innehåller många instruments karaktäristiska klanger, i den andra.

Ljudkvalitet
Problemet med små högtalare är att de även rent musikaliskt upplevs som just små. De kan ha ett strålande perspektiv och en bred stereobild, men är ofta begränsade i basregistret. Och de spelar sällan högt. Kompromisserna radar ofta upp sig. Piega TP3 är ett av få undantag, men den kan dessutom något mer. Något magiskt som gör det så fängslande att lyssna på musik. Varenda gång.

Under testets gång spelade vi på Rotels integrerade 40-wattare RA-05 och ett par 500 watt tunga McIntosh-monoeffektförstärkare. Piega TP3 är relativt lättdrivna för att vara stativhögtalare, känsligheten ligger på 89 dB och impedansen är 4 ohm. Vilket var en lätt match för Rotel-förstärkaren. Högtalaren spelar inte djupbas, även om de lurar lyssnaren att tro det. Piega har nämligen lyckats med en osedvanligt bra avstämning av de två små basreflexportarna på baksidan.

Vilket gav Brian Brombergs bas på ”The Chicken” vingar. Plockandet och slagen med fingrarna skjuter formligen ut i rummet och basens skala övergår högtalarnas och baselementets beskedliga storlek. Vilket också hörs tydligt på bastrumman i Keb Mos ”Everything I Need”. Här är det uppenbart att baselementet har lång slaglängd, för trumslagen pulserar i rummet och flyttar ovanligt mycket luft.

Detta väl avstämda fundament gör underverk för musiken. Renée Flemings klockrena röst på hennes bel canto-tolkningar av Rossini hårdnar aldrig eller blir vassa och skärande. Det luftiga diskantelementet plockar fram en uppsjö av klangfärger. Piegas fina banddiskant får också fram fler harmonier, inte bara från Flemings röst utan från stålsträngade gitarrer och speciella fioler som hardangerfelan. Särskilt det senare har svårt att låta som ett välstämt instrument och inte bara som när någon plågar en katt. Här är det ingen tvekan om att den fjäderlätta diskanten och den utsträckta bandbredden bidrar till den transparenta och luftiga musikåtergivningen.

Även så här bra högtalare har sina begränsningar. De spelar mycket högre än man förväntar sig av så små krabater och de bevarar sin glasklara klangkaraktär och strama precision ända tills de pressas för hårt. Då tappar basen greppet gradvis och ljudbilden tappar en del av sitt knivskarpa fokus. Men det låter aldrig aggressivt. Fullt ös med 500 watt McIntosh-kraft rakt in i högtalarna, men musiken sitter som gjuten. Ända tills förstärkarna fyller högtalarna och det helt enkelt rinner över, då börjar de tappa kontrollen.

Slutsats
Piega TP3 är en osedvanligt öppen och ärlig musikförmedlare. De kan spela vad som helst och låter mycket större än de är. Ljudbilden är superfokuserad, strålande transparent och gnistrande dynamisk. De som gillar ljudet mer avrundat och fylligt får ta en närmare titt på B&W 805S, men de som föredrar lite större öppenhet och stramare kontroll bör absolut prova Piega TP3. Det är ett litet mästerverk med få kompromisser.