: Piega CL 90X

Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle gå när allt var över. Vilket antiklimax det skulle bli. Bäst att hålla på så länge det varar, tänkte jag i mitt stilla inre. Dessutom var det inte långt till påsk, då kunde det bli tid över att göra det fler gånger. Jag tryckte på Play ännu en gång och själen lyfte i kroppen på mig. Det måste nästan ha varit en religiös upplevelse. Därför var jag tvungen att göra det igen.

Stapeln med CD-skivor vändes flera gånger. Hyllorna med grammofonskivor trevades igenom efter spännande inspelningar. Jag var fast. Men berusningen måste få dö ut av sig själv, för var ska man få tag på dryga 200 000 kronor till ett par högtalare bara sådär? Så det handlade om att göra det mesta av testperioden. En högtalare från en så hög prisklass är minsann inte vardagsmat, och det är inte klangen från en så påkostad konstruktion heller.

Ljudet av 215 000 riksdaler är både enkelt och svårt att beskriva. I korthet skulle ”neutral klangkaraktär och gränslös dynamik inom ett stort frekvensomfång” vara en uttrycksfull beskrivning, men Piega CL 90X gör så mycket mer med musiken. Högtalarna väger 75 kilo styck, är 113 cm höga och dominerar i ett rum på 31 kvadratmeter.

De ser ut som en större version av Piega TC 70X, som de delar teknik med, men konstruktionen är så pass komplicerad att de blir betydligt mer kostsamma. Och hamnar i en prisklass där det är en bit mellan konkurrenterna. Den första jag tänker på är B&W 800D, som kostar 35 000 kronor mindre. Mer närliggande är kanske Wilson Audio Sophia, KEF Reference 207/2 eller Sonus faber Amati Anniversario. Två av dem har vi redan testat och den tredje skulle vi absolut kunna tänka oss att lyssna närmare på. I synnerhet efter testet av Piega CL 90X.

Gemensamt för alla dessa högtalare är mycket omfattande kabinettkonstruktioner. Specialtillverkade element hör också till i den här klassen, ta till exempel B&W-högtalarnas diamantdiskant eller Sophias kabinett med frästa profiler och flera lager billack. Sådant kostar pengar och gör inte bara högtalarna dyrare, utan också bättre. För i den här klassen handlar allt om ljudkvalitet.

Hemmagjort
Högtalarna är – precis som vanligt när det handlar om schweiziska Piega – byggda av aluminium från topp till tå. Det böjda kabinettet är dubbelt och dämpat på insidan för att eliminera resonanser. Därav den höga vikten, och så hög massa låter sig inte rubbas när den står stabilt i rummet. De två 22-centimeters baselementen med dubbla magneter sitter i en speciell kammare för att öka räckvidden i basregistret.

Och CL 90X sträcker sig ned till 24 Hz enligt specifikationerna. Det är i alla fall djupt nog för att få med en konsertflygels djupaste toner. Vid 550 Hz tar Piegas handbyggda, supersnabba bandelement över. Koaxialelementet C2, som har både mellanregister och diskant på samma membranyta, är helt unikt för högtalarindustrin och en Piega-uppfinning som de bygger själva i Horgen i Schweiz.

Pärleporten öppnar sig
Man kan ställa till det ordentligt för sig när man blandar så olika högtalartekniker som Piega har gjort här. CL 90X skulle egentligen kunna kallas för en hybridhögtalare eftersom den kombinerar det speciella koaxialelementet med normala membran som är försedda med talspolar. De två baselementen måste av naturliga skäl ha högre massa än koaxialelementets tunna membran, så därför behöver de häftiga motorer om de ska kunna hänga med bandelementets reaktionsförmåga. Häftiga talspolar och kraftfulla dubbelmagneter räcker inte, högtalarna måste ha massiv ström direkt i terminalerna för att vakna till liv.

Därför skulle jag nästan avråda från att över huvud taget överväga att köra CL 90X med små rörförstärkare. Med de stora McIntosh- och Adyton-efektförstärkarna är det inget problem, där saknas det inte kraft. Och det är precis vad Piega-högtalarna behöver för att ge sitt bästa. Då händer det saker och ting med ljudbilden som är rent trolleri. Maken till massiv bas var det länge sedan jag hörde. Basåtergivningen är något av det stramaste och mest sammanhängande jag har hört.

Och så länge man har rätt förstärkare går det att få djupbas. Alla som önskar sig varm och blomstrande bas lär bli besvikna, för de här högtalarnas viktigaste ledord är kontroll. Frånvaron av färgad och svulstig bas ger Dave Hollands ståbas klangfärger jag aldrig hört tidigare. Albumet ”Like Minds” med Corea, Metheny, Haynes, Burton och Holland låter precis så varmt att det nästan finns en rosenröd och romantisk klang i hela inspelningen. Men CL 90X skrämmer bort kulören och plockar i stället fram ännu fler klangfärger! Som bland annat ger Gary Burtons vibrafon ett klangdjup jag bara hört live.

Men det som verkligen fick mig att tappa hakan så hårt att min tandläkare säkert blir glad när han ser resultatet, var samspelet mellan basen och koaxialelementet. Sådant borde inte gå bra, men till och med Bob Dylans raspiga röst verkade närmast projicerad mitt mellan högtalarna. I nedre mellanregistret kunde jag höra underliggande nyanser som var kristallklara, ungefär där delningsfiltret borde ha dämpat en del frekvenser. Baslinjen valsade ut tungt i rummet, en gitarr sköt ut toner i ett högt tempo ur varje högtalare och Dylan sjöng ”She gave her heart to the man in the long black coat” (från ”Oh Mercy”, 1989) så att rysningarna ilade längs ryggen.

Här finns det en så chockerande hög grad av realism, från djupbas till långt över mina örons räckvidd, att jag knappt kan komma på någon annan högtalare som är så komplett. Sonus faber Amati Anniversario är en naturlig kandidat, och kanske KEF Moun, även om jag inte testat dem (ännu). I den här ligan presenteras musiken på ett nästan gränslöst trovärdigt sätt. Jennifer Warnes röst på ”Song of Bernadette” har aldrig givit mig några större upplevelser, men med Piega blir jag betagen av framförandet. Aaron Nevilles röst är tämligen unik, men jag har aldrig tidigare hört vilket djup han har i stämbanden.

Ljudbilden präglas av en öppenhet som man förknippar med fina elektrostater. Responstiden känns som lika omedelbar, men CL 90X är betydligt mer fysiska. Dessutom har de en basåtergivning som är obeskrivligt bra, och ett mellan- och diskantregister som nästan är för bra för att vara sant. Gamla Opus 3-inspelningar med exempelvis Eric Bibb eller Zetterqvist String Quartet kunde jag spela så högt att jag blev svimfärdig, utan en endaste aggressiv ton, betoning eller färgning stack ut eller kändes onaturlig eller obehaglig för örat. Det är sällsynt. Ljudbildens djup kändes gränslöst djup. Man pratar ofta om tredimensionalitet när man diskuterar ljudbild, men de här högtalarna ger begreppet en ny definition. För första gången fick jag in en hel kyrkorgel, en kör och en uppsättning stråkar på mina 31 kvadratmeter – fast det lät som 3 000 kvadratmeter med en luftig klang som bara de bästa konsertsalar kan ha.

Slutsats
Trots att jag har ett flertal High End-produkter på mitt samvete är detta första gången på mycket länge som en högtalare har krupit in så mycket under huden på mig. Den kan aldrig bli min, men jag lär nog minnas Piega-högtalaren för alltid. En mer komplett högtalare har jag aldrig testat. Den måste helt enkelt höras. Visst finns det säkert ännu bättre där ute, men de har jag ännu inte testat. Eftersom jag inte lyckades sitta i timmar och analysera ljudet är Piega CL 90X en högtalare som har varit svår att beskriva. Helt enkelt beroende på att jag hellre ville lyssna på musiken med hjärtat än med hjärnan. Och det är den bästa komplimangen jag kan ge.