TEST: Neumann KH 150 och MA 1

Det är något speciellt med att höra musiken helt opolerad. När man väl har vant sig vid att höra den som studioteknikerna gör kan det vara svårt att gå tillbaka till traditionell hifi efteråt. Med få undantag – även i highend-klassen – dras mellanregistret ofta tillbaka lite, för att ge en extra känsla av bas och diskant. Mycket hifi låter gnistrande bra (det är ju därför vi älskar att hålla på med det här!), men de flesta studiotekniker kommer att skaka på huvudet och säga: ”Det var inte så jag rattade in ljudet.”

Så varför nöja sig med en illusion när man kan få äkta vara? Varför har inte alla audiofiler ett par studiomonitorer i vardagsrummet?

Det finns flera anledningar. För det första är monitorerna inte utformade för att se bra ut i ett vardagsrum. Formen på kabinettet följer funktion, inte estetik. Ytbehandlingen är också mindre påkostad än de dyra högtalarkabinetten för vardagsrumsbruk.

Eftersom studiomonitorer är gjorda för att man ska sitta framför dem (närfältslyssning) har man inte heller brytt sig om att högtalarna ska ha hög känslighet för att kunna fylla ett stort vardagsrum med mycket ljud. Sitter man nära dem blir ljudet ändå mer än tillräckligt högt.

Men många njuter av favoritmusiken i ett mindre rum, kanske till och med på ett kontor, där de sitter alldeles framför högtalarna. I sådana fall kan kompakta studiomonitorer vara mitt i prick.

Neumann KH 150

Sennheiser-ägda Neumann är särskilt kända för sina mikrofoner, men är också en välrenommerad högtalartillverkare. Med KH 150 vill de ge konkurrenterna något att bita i i en seriös men ändå förhållandevis överkomlig prisklass. 36 000 kronor för två högtalare inklusive en mätmikrofon är förstås en hel del pengar, och något som få hobbymusiker kommer att investera. Men för seriösa proffs är det helt acceptabelt, och det finns ju även hifi-entusiaster som inte rynkar på näsan åt högtalare som kostar både 100 000 och 200 000 kronor.

Inbyggd förstärkare

Precis som i de flesta andra studiomonitorer är förstärkarna inbyggda i KH 150. Högtalarna är med andra ord aktiva. Och med tanke på att en bra hifi-förstärkare kostar 15 000–20 000 kronor och uppåt så verkar priset genast mer attraktivt.

En fördel med aktiva högtalare är att man slipper det passiva delningsfiltret, som stjäl mycket dynamik och dessutom gör det omöjligt att justera timingen av högtalarelementen exakt. Det räcker med en pytteliten fasförskjutning för att minska noggrannheten och känslan av rymd i ljudbilden.

Genom att använda en separat förstärkare till varje högtalarelement kan den dessutom optimeras för det enskilda elementet och behöver inte ta hänsyn till många olika impedanser. Man kan fullända förstärkningen för just den högtalaren. Huruvida detta verkligen görs är en annan fråga, men en aktiv högtalare har potential att vara mycket mer exakt än en passiv.

Digitala och analoga ingångar

Förutom vara aktiva har KH 150 också en digital, koaxial RCA-ingång samt en balanserad, analog XLR-ingång. En digital RCA-utgång finns också, så att den digitala signalen kan skickas vidare till nästa högtalare. Man använder sedan en omkopplare på baksidan för att bestämma om högtalaren ska återge vänster eller höger kanal.

Ethernet-styrning

Högtalarna kan styras genom att koppla upp dem på nätverket via Ethernet. Dessutom går det att använda Ethernet för att köra avancerad rumskorrektion.

Inte våldsam högupplöst DAC

DACen klarar upplösningar upp till 192 kHz, men den interna signalbehandlingen är ändå begränsad till 48 kHz. Vilket verkar lite märkligt i dag, när flera tillverkare nästan försöker sätta världsrekord för antalet digitala svängningar per sekund.

Neumann har ett vettigt svar på varför de begränsar sig. En samplingsfrekvens på 48 kHz återger inte toner över 24 kHz, vilket är halva samplingsfrekvensen. Hörselgränsen för oss människor ligger under detta, så det är inga problem. Dessutom har alla diskanter en uppbrytningsfrekvens, och om de matas med högre frekvenser än så kommer de att börja förvränga och skapa konstlade toner även nere i det hörbara frekvensregistret.

Även analoga signaler passerar genom en AD/DA-omvandling i högtalarna, så att diskanten aldrig belastas utanför sitt arbetsområde. Resultatet är helt enkelt ett renare ljud, enligt Neumann.

Inställningar

Högtalarna är konstruerade för att vara helt linjära ner till 39 Hz (–3 dB), medan de går ner till 36 Hz vid –6 dB. Det är imponerande djupt för så kompakta högtalare som har en ensam 6,5-tummare i botten av ett 12,6-liters kabinett. Som jämförelse har Genelec 8330A och dess dyrare koaxiala efterföljare, 8331A, båda sin 6 dB-avrullning vid 45 Hz.

En omkopplare på baksidan kan sänka basen med upp till 6 dB, beroende på hur högtalarna är placerade i förhållande till bakväggen, eller om akustiken ger generella basproblem i rummet. Det finns motsvarande omkopplare för mellanregister och diskant, beroende på hur hårt rummet låter.

Man kan också ställa in ingångsnivå, om förförstärkaren eller mixerbordet har en låg utnivå, eller om man behöver göra justeringar för att hitta den punkt i signalkedjan där egenbruset är som lägst. Även utnivån kan ställas in i fyra nivåer, mellan 94 och 114 dB.

gjøre justeringer for å finne punktet for laveste egenstøy i signalkjeden. Også utgangsnivået kan stilles i fire nivåer, mellom 94 og 114 dB.

MA 750 DSP Subwoofer

Högtalarna kan användas som de är, men är också specialanpassade för subwoofern MA 750 DSP. Som är en mycket flexibel subwoofer, linjär hela vägen från 18 Hz till 750 Hz (–3 dB). På baksidan kan man ställa in allt från fas till branthet i avrullningen samt delningsfrekvens.

Man kan välja att dirigera högtalarsignalen genom subwoofern, i så fall finns en strömbrytare som aktiverar ”bass management” som ställer in delningsfrekvensen mellan sub och högtalare till 80 Hz.

Men subwoofern har också digitala alternativ, inklusive möjligheten att använda samma rumskorrektion som högtalarna. Det betyder att man inte behöver bry sig om inställningarna på baksidan, utan får den ”perfekt” anpassad till rummet via PC-gränssnittet.

MA 1 mätmikrofon och programvara

Som de flesta andra studiohögtalare går KH 150 att köpa styckvis. Men den finns också i ett kit med mätmikrofonen MA 1 (som också kan köpas löst). Den behöver du om du vill använda rumskorrektionen.

Det går inte att bortse från att rummet är den sämsta länken varje signalkedja. Om du kan korrigera för akustiken i högtalarna har du mycket att vinna när det gäller ljudkvaliteten.

Förutom mätmikrofonen behöver du ladda ner programmet ”MA 1 – Automatic Monitor Alignment” till Mac eller PC. Du behöver också ett USB-gränssnitt/ljudkort för att ansluta mikrofonen till högtalarna.

Var också beredd med rätt kablar. Högtalarna har bara XLR-ingång, medan de flesta billigare ljudkort bara har TRS-jackutgång. Det betyder att du behöver två TRS- till XLR-kablar med hankontakter i båda ändarna. För mig innebar det några resor fram och tillbaka mellan kontoret och hemmet för att hitta rätt kablar.

Om ditt ljudkort har en koaxial digitalutgång kan du använda den. Men personligen tycker jag att det enklaste är en analog anslutning.

Så låter Neumann KH 150

I brist på en highend-musikstreamer eller DAC med variabel digital utgång har testet mestadels gjorts med analoga anslutningar, med den eminenta förförstärkaren Hegel P30A. Jag har också testat digitalt med den billiga streamern Argon Solo, som har volymkontroll på digitalutgången, men kom fram till att resultatet blev bättre med P30A – även om det innebär en extra AD/DA-omvandling.

Det som slår mig är hur sömlöst, öppet och detaljerat allting låter. När jag säger detaljerat menar jag inte att diskanten kastas mot mig på något sätt, allt är bara så öppet och rent att ingenting slåss om uppmärksamheten i ljudbilden. I stället får allt sin rätta plats, i en ljudbild som växer både bortom högtalarna och inåt mot en horisont – med mer distinkta dimensioner än vad jag är van vid från passiva hifi-högtalare.

Mellanregistret är särskilt fantastiskt. Rosa Linns röst i folk/pop-låten Snap framträder i musiken på ett helt annat sätt än med många hifi-högtalare. Ett så ofärgat ljud som detta skulle lätt kunna bli tråkigt, men lyckligtvis finns det tillräckligt med dynamik – och basen går tillräckligt djupt – för att det inte ska bli det.

KH 150 är dock ingen dynamikbomb. Det hela kan uppfattas som lite snällt och ofarligt, för medan jag brukar gilla att lyssna med hela kroppen till Doja Cats Attention – och nästan känner för att dansa – så sitter jag bara och lyssnar med öronen här. Det är lite svårt att förklara, men rytmerna är liksom inte riktigt tillräckligt fysiska. Basrytmerna är lite försiktiga, även om högtalarna alltså går djupt i basen.

Med subwoofer

När högtalarna sedan får sällskap av subwoofern KH 750 DSP så cementeras fundamentet. Stravinskijs Våroffer, i det här fallet Glorification de l’élue  i del 2, har en extrem energi – och där de djupa tonerna är nödvändiga för att det inte ska bli för påträngande i toppen. Neumann får fram allt detta på ett lysande sätt. Med lager på lager av klang och med ett eminent stereoperspektiv.

Pukorna hade fortfarande kunnat slå hårdare, och det finns inte samma aggressivitet som man får med större högtalare. Om man inte behöver den djupaste basen som man får från en subwoofer, och om rummet har tillräckligt bra basrespons där högtalarna ska stå, kan det vara bättre att välja ett par större högtalare. Som trevägaren Neumann KH 310 eller Genelec 8341A (som också stöder rumskorrektion).

Nu pratar jag om hifi-lyssning. För det ingen tvekan om att ljudtekniker kan få fram ljudet de vill ha på KH 150. Frekvenslinjariteten och fasåtergivningen uppfattas som bättre än det allra mesta där ute.

Rumskorrektionen

Så till det sista ässet i rockärmen. Rumskorrektionen. Systemet skickades till mig med en mätmikrofon, men utan något digitalt gränssnitt, alltså ljudkort. Så jag fick använda mitt eget, av typen Komplete Audio 6 från Native Instruments. Ett helt okomplicerat ljudkort som gör jobbet. Men som fick mig att flera gånger springa efter nya kablar, eftersom jag helt enkelt inte hade några jack-till-XLR liggande. XLR-kablar, jack-kablar och RCA-kablar fanns det gott om, men kombinationerna var det värre mer.

Hur som helst. När man väl kommer igång är själva processen ganska okomplicerad.

Först måste alla högtalare inklusive subwoofer vara anslutna till en Ethernet-switch. Så se till att ha en sådan. Den behöver inte vara dyr, men du måste ha en. Koppla allt till switchen, inklusive datorn.

I nästa steg kan man undra om något är fel, när programmet skickar en signal via ljudkortet och in i högtalarna. Då står nämligen högtalarna på mute. Du får bara reda på via PC-programmet om det är för lågt, för högt eller lagom. Om det är lagom kan du fortsätta.

Sedan måste du använda linjalen. Du och varje högtalare ska vara placerade på samma avstånd, alltså i en liksidig triangel. Mät längden och plotta in den i programmet. Gör sedan sju mätningar, där mikrofonen flyttas runt lyssningspositionen. Använd ett golvstativ till mikrofonen, då blir allt mycket lättare.

Fantastiskt ljud

När allt är inställt så är det en ännu prydligare ljudbild som uppenbarar sig. Själva klangbalansen har inte förändrats, du kan fortfarande känna igen högtalarna. Vissa andra rumskorrektionssystem gör en massa saker med ljudet, till exempel får diskanten att bli mer framträdande och detaljerna tydligare, men basen mer anemisk. Så är det inte här.

Topparna sänks, medan luckorna fylls i. Den tonala strukturen är densamma, det är bara så att ljudbildens beståndsdelar skiljs mycket från varandra!

Tänk på att ett basproblem i rummet inte försvinner med rumskorrektion. Det är därför viktigt att hitta en bra placering för subwoofern innan du korrigerar, annars kommer du att förlora energi i viktiga områden. Jag trodde till exempel att hörnplaceringen i vårt rum var optimal, men det visade sig att den fasade ut runt 30 Hz. Vilket är ett viktigt frekvensområde för basfundamentet.

Ett hett tips är att använda SubZone-appen för iOS och Android för att ta reda på var subwoofern ska placeras.

Slutsats

Neumann KH 150 är en riktigt bra studiomonitor. Den avslöjar detaljerna i musiken på ett klockrent sätt, men utan att låta tråkig. Den inbjuder till att även hifi-entusiaster kan älska sin musik genom ett par monitorer.

Mellanregistret är verkligen sagolikt och diskanten är en naturlig del av ljudbilden. Basen är djup, fast kanske inte den mest slagkraftiga. Det finns gränser för vad ett par små högtalare kan åstadkomma.

Med subwoofern KH 750 DSP låter det ännu större och djupare, och rumskorrektionen rensar ljudbilden från allt fult. Det är ett mödosamt arbete, men väl värt det i slutändan.

Ett mycket imponerande högtalarsystem, där vissa bara kommer att sakna ännu mer tryck.