TEST: Monitor Audio Studio 89

Så fort jag såg de glänsande svarta Studio 89 bestämde jag mig för att de måste testas. Helst så fort som möjligt. De små Monitor Audio-högtalarna kombinerar nämligen märkets egen och speciella diskant, MPD III, med två 108-millimeters baselement i vad som liknar en så kallad d’Appolito-konfiguration. Allt inpackat i en sällsynt tilltalande design. Är det så konstigt att jag blev nyfiken?

Studio 89 är kompakta och smala. De är 34 cm höga och knappt 16 cm breda samt 36 cm djupa. I praktiken innebär det att de får plats på en hylla – till och med en bokhylla, även om jag såg till att få dem levererade med stativen som är specialgjorda för dem. Ett par stativ som gör Studio 89 om möjligt ännu läckrare att titta på.

Den speciella banddiskanten – Micro Pleated Diaphragm III – har vi sett och hört förut, i flaggskeppet Hyphn, och de två mellanregister-/baselementen med membran av aluminium och magnesium och en keramisk beläggning på utsidan, känner vi igen från andra Monitor Audio-högtalare vi har testat.

Bakom den guldfärgade beläggningen på de två RDT II-elementen finns en sandwich av aluminium, en Nomex-vaxkakekärna och kolfiber. Styvt och lätt, alltså.

De två små baselementen ser inte ut som mycket, men drivs av en 85 mm talspole/magnetmotor. Och får draghjälp av två slitsformade basreflexportar på baksidan. Alla tre elementen är monterade på en separat ram som är fastskruvad i det svartlackerade kabinettet. Enligt Monitor Audio ska Studio 89 nå ner till 48 Hz och det speciella diskantelementet klarar av att gå upp till 60 kHz.

Namnet Studio 89 hintar till Monitor Audios serie studiohögtalare som introducerades på 80-talet och var de första som hade metallmembran.

Placering

Att installera dem är inte särskilt svårt. De specialtillverkade stativen har justerbara spikes på undersidan och skruvar som bultar fast högtalarna mot stativen. Stativen är lätta men styva. Personligen skulle jag nog trä ner en plaststrumpa och fylla den med sand eller någon annan kompakt massa. Både för stabilitetens skull och för att dämpa eventuella resonanser som kan uppstå mellan stativen och högtalarna.

Studio 89 går fint att placera mot bakväggen, i vissa fall underlättar det för basåtergivningen. Högtalarna går tillräckligt djupt för att få en realistisk bas, men de har inte samma djup och tyngd i basen som ett par KEF R3 Meta, fast de är också större högtalare än Studio 89, så det skulle bara fattas att de inte levererar mer fyllighet i basen.

När högtalarna är installerade och redo att kopplas in är frågan om de låter lika fantastiskt som de ser ut.

Med högtalarna kopplade till Marantz nya Model 60n, en två gånger 60-watts streamingförstärkare med inbyggd DAC och analoga ingångar, lät de som om de spelade ihop med en svindyr highend-förstärkare. Detta kan givetvis tillskrivas förstärkarens kvaliteter (som vi ska berätta mer om i ett kommande test), för det finns uppenbarligen mycket kvalitet för pengarna i den lilla Marantz-förstärkaren.

Jämfört med

Men i det här sammanhanget är det högtalarna som verkligen glänser. Och sällan har jag hört några som är så transparenta, detaljerade, öppna och transparenta som Studio 89.

Som med alla små högtalare är de också kanonbra på stereoperspektiv. Ljudbilden står bergfast i rummet och innehållet är superfokuserat. Redan när man lyssnar första gången slås man av hur öppen och transparent ljudbilden är, efter ett tag märker man också hur kontrollerad och korrekt musiken återges. Detta gäller särskilt rytmen, där trummor och slagverk återges med en nästan maskinliknande noggrannhet.

Studio 89 målar upp en relativt stor ljudbild som inte klingar lika varmt som de ovan nämnda KEF-högtalarna, men inte heller kliniskt skarpt eller ljust.

Om man gillar att lyssna på musiken så ren och oförfalskad som möjligt är Monitor Audio-högtalarna mitt i prick. Jag kan inte komma på särskilt många andra i den här klassen som ger lyssnaren samma insikt i musiken.

De droppformade Jern 14 har lite av samma omedelbara transientrespons och öppenhet. De större MoFi Sourcepoint 8 spelar med mer energi i basen, men har inte samma silkeslena finess som man får med Studio 89. De större Dynaudio Special Forty levererar en varmare ljudbild med en djupare basrespons, men inte heller de lyckas öppna upp ljudbilden på samma sätt som Studio 89.

Kristallklart fokus

Det vore inte fel att säga att högtalarna lever upp till sitt namn. Studio 89 har många av de egenskaper man förväntar sig av en bra studiomonitor: de är superneutrala, utan att vara kliniska.

Med Elephant9 och Terje Rypdals album Catching Fire lyckas de tuffa till sig lite på ett anmärkningsvärt sätt. Albumetspåret John Tinnick är en kakofoni av slagverk, gitarr, bas och keyboards som kan knäcka varje högtalares självförtroende. Med volymen på användbar konsertnivå märker man att högtalarna har lägre effekt i djupbasen än KEF R3 Meta och Dynaudio-högtalarna. Men slagverket återges med oöverträffad precision och klangen från Terje Rypdals uppkopplade gitarr låter kraftfullt och tufft.

Med lugnare material som James Vincent McMorrows härliga Sunburn får man en helt annan ljudbild. Här är den djupare och mer klangrik, och rösten är helt enkelt magnifik. Den är full av värme och närhet och är klart definierad. Här märker man också hur mycket dynamik det finns i de små högtalarna. Inte sådan som drämmer till lyssnaren i ansiktet eller får det att fladdra i byxbenen. Men den dynamiska kontrasten i sången i Sunburn visar att högtalarna har dynamiska egenskaper man inte förknippar med så små högtalare.

Jag måste säga något om basresponsen i Studio 89 också. Även om de inte går djupt så har basen egenskaper jag sällan hör från så små högtalare. Arild Andersens Dreamhorse, en solo-liveinspelning med kontrabas, får en fylligare bottenklang i en större högtalare, det är helt naturligt, men här är kontrabasen varm, fyllig och framför allt tight. Den dynamiska kontrasten är tydligare definierad än i Dynaudio-högtalarna, så just här kommer knappast någon att sakna djup bas.

I Magma, från Jan Gunnar Hoffs album Home – återigen en soloinspelning med enbart flygel – behövs bottenklang för att flygeln ska låta just som en sådan och inte ett piano. Det får man massor av i de små högtalarna och man hör pianisten arbeta med pedalerna och den djupa klangen i flygelns lägsta frekvenser, tydligt fokuserat i den stora ljudbild som Morten Lindberg har producerat.

Högtalaren återger Cecilia Bertolis mezzosopran helt utan hårda kanter, vassa S-ljud eller tunn klang. Tack och lov är Benedictus i Mozarts Requiem en uppenbarelse i skala och djup. Som vida övergår högtalarnas beskedliga storlek. Det är som att göra en djupdykning in i Wienerfilharmonikernas stora sal, där man är omgiven av himmelskt vackra klanger och ett par vokalprestationer som kan göra vem som helst mållös.

Slutsats

De är små och har sina klara begränsningar. De kommer att trivas lite bättre med en Denon PMA-3000NE än en Marantz Model 60n. Lite mer vridmoment i förstärkaren underlättar för kontrollen, särskilt på hög volym, eftersom högtalarnas känslighet är i den lägre änden. En integrerad Hegel (H190/190V) eller Electrocompaniet (ECI 80D) i samma prisklass som högtalarna är också en mycket bra matchning, utan att de tar ifrån högtalarna någon av deras kvaliteter. Som är en superkontrollerad, öppen, transparent och dynamiskt levande ljudbild. De låter helt enkelt som de ser ut. Det finns inte mycket att klaga på, bortsett från priset som är lite i högsta laget jämfört med flera av konkurrentens modeller. De specialanpassade stativen är inte heller billiga. Fast dem måste man ju inte ha. Under alla omständigheter får man en fantastiskt välljudande liten högtalare som passar perfekt i mindre till lagom stora vardagsrum, där man får studioljud i läcker inpackning.