De som följt min testserie en tid vet att jag för inte så länge sedan testade Monitor Audios hyllade Silver-serie och prisvärda RX1. Denna gång handlar det om en ungefär lika stor modell men av betydligt mer extremt slag.

Efter att ha packat upp högtalarna ur dess synnerligen seriösa emballage är mitt första intryck högst tudelat. Imponeras gör jag av högtalarnas utsökta trä- och lackarbete. Som djurvän och vegetarian blir jag samtidigt lika besviken av att konstatera att högtalarnas framsida är klädd med läder. Vi som ser djur som intelligenta varelser utgör ännu bara några procent av mänskligheten så Monitor Audios val är säkert helt oproblematiskt kommersiellt. Ljudmässigt hade ändå andra material fungerat precis lika bra.

Teknik
Huvudelementet hos PL100 är av sex och en halv tums storlek och arbetar i en basreflexlåda avstämd till 58 Hz. Precis som hos modellen RX1 tillverkas elementets membran av materialet C-CAM (Ceramic-Coated Aluminium/Magnesium). För tonområdet över   2 600 Hz (elektriskt) ansvarar ett bandelement av storleken 56 x 8 millimeter. Bandelement ses ofta som de bästa elektro/akustiska omvandlarna för höga frekvenser. Typiskt ger de en rak frekvensgång fri från resonanser till kostnaden av högre nivåkompression och distorsion. Eftersom bandet inte kan röra sig på samma sätt som membranet hos en kupoldiskant tvingas man öka dess area. Detta i sin tur medför att spridningen begränsas i den dimension som bandet är stort i (relativt återgiven våglängd).

Konstruktionens delningsfilter lågpassfiltrerar huvudelementet med 9 dB per oktav och högpassfiltrerar diskantelementet med 16 dB per oktav (båda elektriskt uppmätta värden). Filtret har dubbla anslutningsterminaler från WBT.

En intressant detalj beträffande lådans uppbyggnad är att dess interna stagning justeras till lämplig spänning/resonans via en axel löpandes från högtalarens baksida. Liknande sågs hos RX1 men där tjänade axeln istället till att fixera huvudelementet (vilket här sitter fästat på vanligt sätt).

Dubbla rum
Av nästan alla högtalare på marknaden att döma verkar dess konstruktörer ha en mycket skev bild av hur ett normalmöblerat vardagsrum fungerar akustiskt. En helt vanlig tapetserad gipsvägg reflekterar ljud omkring lika förlustfritt som en spegel reflekterar ljus. Resultatet är att det ljud man erhåller i lyssningspositionen domineras av reflekterad energi. Trots detta fortsätter högtalartillverkare envist att prioritera spjutspetsprestanda i en enda strålningsvinkel. Det skall påpekas att likartad spridning ingalunda garanterar en jämn tonkurva men klangen hos sådana konstruktioner upplevs av många som mer naturlig. I goda rum är högtalares spridning tacksamt nära helt irrelevant. För reflekterande rum är smal spridning den enda korrekta lösningen men kräver tyvärr ljud­alstrande ytor om en kvadratmeter för att fungera tillräckligt långt ned i frekvens. Modulerande ultraljud kan möjligen bli en räddande teknik.

Med bredstrålande tekniker och avsaknad av absorbenter är man hänvisad till kompromisser och att arbeta med placeringen av högtalare och lyssnare. Detta är viktigt oavsett vilka högtalare man använder men med så påkostade modeller som PL100 är det helt avgörande för ett rimligt resultat.

Inför detta test funderade jag till och med på att exkludera utvärderingen i vanligt bostadsrum. Detta eftersom jag hittills inte funnit någon bredstrålande högtalare över cirka tio tusen kronor varit speciellt prisvärd i denna miljö. Jag är enig med min testpanel om att bäst resultat för pengarna idag tycks fås med golvhögtalare kring fem tusen kronor. Valet att som vanligt testa i två mycket olika rum gjordes med anledning av att inte ens användare av högtalare i PL100:s prisklass troligen har annat än ett helt normalt bostadsrum.

Placering
Mitt vardagsrums normala högtalarplacering är asymmetrisk längs en av rummets långsidor. Jag tillåter högtalarna att stå sextio centimeter ut från dess bakomvarande vägg. Jämfört med en symmetrisk placering erbjuder denna uppställning typiskt en effektivare basåtergivning men tyvärr också ytterligare försämrad ljudbild. Vänster högtalare har till sin närmaste sidovägg fyrtiosju centimeter medan höger högtalare står strategiskt placerad nära rummets mitt.

För att ge PL100 en någotsånär rimlig chans att prestera bra väljer jag att placera dem avsevärt friare i rummet. Jag dividerar rummets längd med tre för att finna lämpliga avstånd till sidoväggarna. Avstånd till bakomvarande vägg väljs utifrån rummets bredd dividerat med tre. Härmed får jag knappt två meter mellan högtalarna och nästan en och en halv meter från högtalarna till dess bakomvarande vägg. Alla mått från högtalarelementen.

Med högtalare bestyckade med endast två element behöver man inte vara rädd att prova mycket korta lyssningsavstånd. Idealiska på detta sätt är punktstrålande konstruktioner som tidigare testade KEF Q300. Observera att man samtidigt bör eftersträva en någotsånär liksidig stereotriangel.

Gällande val av stativ till PL100 bör dessa vara sjuttio till åttio centimeter höga. Originalstativ finns men är endast sextio centimeter höga och placerar diskantelementet för lågt vid normal lyssningshöjd. Vill man ändå använda dessa kan man justera stativens främre skruvar så att en vinkel om två grader uppnås. Använder man andra (låga) stativ kan samma effekt fås genom att montera distanser i högtalarens framkant. Sextio centimeter höga stativ och en lyssningshöjd av en meter betyder distanser om en centimeters tjocklek.

Lyssningsintryck i vanligt rum
Den musik som bäst förenar min testpanels smak är akustisk sådan. Utvärderingen av PL100 inleds med Silje Nergaards “Be still my heart” från samlingsalbumet ”The essential” 2005.

Medan vi tre som lyssnar denna gång är helt ense om en sak – att högtalarna har en mycket öppen klang – ser vi ändå lite olika på detta. Själv är jag inte speciellt förvånad över att återgivningen är sådan och att presentationen tenderar att bli väl närgången. Trots att volymen är långt ifrån hög blir det till att sänka rejält vid Till Brönners utmärkta trumpetspel. Resultatet är helt typiskt för påkostade högtalare uppställda i vanliga bostadsrum. Medan jag själv samtidigt ser potential till ett bra resultat under bättre akustiska förhållanden ser mina medlyssnare mindre förlåtande på saken. De är förbluffade över att en så här pass påkostad högtalare inte på något sätt gör dem nöjda.

Vi håller oss kvar vid enkel och luftig musik – här signerad franska Air. Resultatet med snygga ”Lucky and unhappy” från albumet ”10.000 Hz legend” är imponerande. Låga frekvenser återges torrare än jag upplevt med någon annan högtalare ur testserien i detta rum. Produktionens generösa grundtonsregister passar PL100 som hand i handske. Vokalens hårt panorerade multitagningar hamnar oerhört brett för att handla om ett vanligt rum.

Kvalitativa produktioner från genrer som pop, RnB och krävande Goa trance ges alla en detaljerad klang som tyvärr ofta slår över till påfrestande. Ett sätt att komma till rätta med detta är att använda en eller två separata lågbashögtalare. PL100 är inte basfattiga i sig utan hänger med tillräckligt långt ned för mycket musik. I odämpade rum som detta är dock en markering om cirka 6 dB under 100 Hz ofta nödvändig för en fungerande klang.

Lyssningsintryck i åtgärdat rum
Priset för PL100 kombinerat med resultatet i vanligt rum ställer mina förväntningar högre än någonsin i testserien. Lyssningen inleds med ett flitigt spelat favoritalbum och Magic affairs ”Omen” från 1994 – det för mig i särklass mest intressanta musikåret. Inom ”fina” hifi-kretsar döms ofta samtlig elektronisk musik ut vilket är synd eftersom den kan vara minst lika välljudande och i mitt tycke avsevärt mer spännande. Att fina system uppställda i vanliga rum bara trivs med musik som Nils Lofgren och Allan Taylor betyder inte att sådan är bättre mixad – bara glesare arrangerad och därför mindre krävande.

Från ”Omen” väljer jag sköna ”Water of sin”. Den största skillnaden mot resultatet i vanligt rum gäller ljudbilden. Här får instrumenten långt tydligare positioner och flyter inte in i varandra som tidigare. Klangen är fortfarande öppen men inte längre påfrestande. Dock saknas det fortfarande en del kropp och fyllighet i det nedre mellanregistret. Franca Morganos underbara vokal placeras mycket nära och upplevs perfekt mixad i nivå. Vid kritiska passager där sången wailar upp mot tonarten C6 (cirka 1 kHz) brukar högtalares diverse problem obarmhärtigt avslöjas men PL100 klarar sig fint. Byte till alltid referensdugligt mixande And one och ”Angel eyes” från gruppens aktuella album ”Tanzomat” 2011. Även om spåret inte är särskilt krävande gällande antalet ljud så ställer dess basåtergivning ganska extrema krav. Fullt utstyrd energi finns ned mot G0 och låga 25 Hz. Faktiskt klarar PL100 av toner ned till bastrummans botten vid 40 Hz. Vid toner så låga som en oktav under lådans avstämning erbjuds dock mycket liten mekanisk dämpning och membranet får därför röra sig rejält. Högtalarna är verkligen duktiga på att hålla isär inspelningens instrument rent klangligt. Det rumsliga intrycket är däremot inte lika övertygande. Att ljudbilden känns smalare än normalt har helt säkert med högtalarnas slanka klang att göra men den saknar också fokus. Detta gäller framför allt vid jämförelse med punktstrålande ljudkällor men också JBL:s LSR4326 som jag testade i nummer 2-2012.

Slutsatser
Monitor Audio PL100 kännetecknas av en öppen och obeslöjad klang. Ett mycket riktat diskantregister undertrycker reflektioner i vanliga rum men kan samtidigt göra återgivningen hård eftersom övriga register sprids lika okontrollerat som hos alla andra konventionella högtalare. Resultatet i åtgärdat rum är avsevärt bättre balanserat men fortfarande väl slankt.

 

Testresultater