De här högtalarna dök upp nästan från ingenstans. Det är kanske inte så konstigt när man tänker efter, för MoFi är inte direkt någon stor koncern med fabriker i flera länder. Dessutom gör de skivspelare. Att de skulle komma på tanken att även bygga högtalare till andra änden av signalkedjan var det få av oss som trodde.
Men nu är de här. Två modeller, än så länge i alla fall, som båda bygger på en urgammal princip. Koaxial placering av elementen. Vilket här betyder att diskanten och bas/mellanregistret är placerade på samma vertikala axel.
Detta är som sagt inget nytt påfund. Tannoy har hållit på med koaxiala element sedan Jesus gick på vattnet, och i modernare tid har KEF blivit kända för att hålla fanan högt med sitt Uni-Q-element. Och nu alltså även MoFi – bland andra mer välkända som Infinity, TAD och ELAC.
För den som inte känner till MoFi kanske Mobile Fidelity ringer en klocka. Det är på sätt och vis moderbolaget, mest känt för sina audiofil-pressningar och mastringar av LP- och CD-skivor.
För inte så många år sedan insåg de att de behövde en skivspelare, det är ju praktiskt att ha när man säljer LP-skivor. Så de slog sig ihop med John Schaffer från Wadia och Allen Perkins från Spiral Groove. Två inte okända storheter i highend-sammanhang.
Skivspelaren togs emot väl, även i våra spalter där vi strödde stjärnor över MoFi Ultradeck, som den fortfarande heter. Den kan för övrigt kompletteras med ett phonosteg och en pickup från MoFi, och det finns även en enklare version av spelaren som heter Studiodeck och som kostar hälften så mycket.
Men tillbaka till högtalarna. Eftersom MoFi inte hade byggt högtalare tidigare – de får fortfarande betraktas som nybörjare – behövde de hjälp. In på banan kom Andrew Jones, som är lite av en legend bland samtida högtalarkonstruktörer. Han har arbetat för bland annat – ja, gissa vem? KEF, Infinity, TAD och ELAC, för att inte tala om Pioneer. Samtliga dessa har tillverkat koaxialhögtalare. Precis som SourcePoint 8 här. Tillsammans med den större SourcePoint 10 är de koaxiala tvåvägshögtalarna de första från MoFi.
Twin-Drive
Båda är så kallade bokhyllehögtalare, men amerikanernas uppfattning om vad som är en bokhyllehögtalare är ungefär som deras uppfattning om vad som är en liten läsk.
Det är därför SourcePoint 10 är nästan 60 cm hög och väger över 20 kg, och jag skulle gärna vilja se den bokhylla som den passar i. Den mindre SourcePoint 8 passar inte heller in i något från IKEA och ska helst stå på ett par rejäla stativ.
Storleken är det enda som skiljer de två högtalarna åt. De är byggda på exakt samma sätt. Andrew Jonas har utgått från allt han vet om högtalare i allmänhet och koaxialelement i synnerhet. SourcePoint 8 har ett magnetsystem som kallas Twin-Drive, vilket innebär att starka neodym-magneter används i talspolarna till både diskant- och baselementen. De är placerade så att de skapar ett symmetriskt magnetfält som eliminerar flödesmodulering och minskar förvrängningen för en mer exakt membranrörelse.
I SourcePoint 8 sitter ett 20 cm baselement med membran av pappersfiber. Framifrån ser den old school ut jämfört med ett Uni-Q-element. Kantupphängningen är minimal för att maximera membranytan, som faktiskt större än ett normalt ett 8-tums element. I mitten sitter ett ganska stort 32 mm diskantmembran. Delningsfrekvensen är angiven till 1 600 Hz. Det är relativt lågt för en tvåvägskonstruktion, men Andrew Jones anser att diskanten uppför sig exemplariskt även vid så låga frekvenser som 1 600 Hz, eftersom den är placerad i vad som egentligen är en 8 tum stor hornladdning.
Massivt dämpat kabinett
Kabinettet är relativt stort för att vara en 8-tumskonstruktion, men tämligen massivt byggt. Frontplattan är fräst ur ett stycke och är 4 cm som tjockast, medan övriga kabinettytor är 19 mm tjocka. Bakplattan har två basreflexportar med ett par kabelterminaler i mitten.
Högtalarna finns i vitt, svart ask eller klassisk valnötsfaner. De levereras med tygfronter, grå till det vita kabinettet. Och det finns ett par passande golvstativ som extrautrustning.
Fokuserat och fylligt ljud
När jag ställde högtalarna på mina Solidsteel-stativ såg de helt malplacerade ut. Stativen är gjorda för bokhyllehögtalare i alla storlekar, fast inte riktigt så stora som de här.
I normala fall placerar jag högtalare så att de pekar inåt. Inte mycket, inte alltid, men lite och oftast. Det fungerade utmärkt med SourcePoint 8, som överraskade mig med en massiv bas och en förmåga att spela högt utan att låta nämnvärt förvrängt eller skarpt och hårt.
Ljudbilden är större än exempelvis KEF LS50 Meta, men inte lika öppen och upplöst som från ett par Audiovector R1 Arreté. I gengäld har SourcePoint-högtalarna en fylligare och djupare basåtergivning. På Sades Babyfather från Soldier of Love blir man bortskämd med en varm och kontrollerad basåtergivning som man känner fysiskt. Gitarrklangen är lite torrare än från den dyrare R1 Arreté och inte riktigt lika fyllig som från ett par Bowers & Wilkins 705 S3.
MoFi-högtalarna fixar klassisk musik också. I adagio- och längre fram allegro non troppo-satsen i Tjajkovskijs sjätte symfoni, med Mariss Jansons och Oslofilharmonikerna, låter träblåsarna och stråkar varma och nyanserade. Det finns en alldeles vacker klangbotten i instrumenten som är tydligt definierad i ljudbilden. Som jag skulle beskriva som stor, men kanske inte lika djup som andra högtalare det är naturligt att jämföra med. Till exempel Dynaudio Contour 20. Å andra sidan är stereoperspektivet skarpt fokuserat och bergfast.
Kontrabasen, trummorna och pianot i Keith Jarrett trios Up For It låter som det gör när man sitter närmare scenen. Dynamiskt, nära och med en snärt i transienterna som man saknar på de bakre raderna.
Musiken återges så oansträngt och med en sådan omedelbar dynamik att det för tankarna till hornhögtalare. Fast utan den skarpa kant som några av dem har när man spelar högt. Inte någonstans i diskanten sticker det till eller hårdnar, jag tycker snarare att diskanten är behärskad – inte överdrivet, men den är inte riktigt lika luftig som diskanten i R1 Arreté eller Contour 20.
Bra koaxialkonstruktioner som Uni-Q kan ha en härlig vokalåtergivning. SourcePoint 8 är inget undantag. Al Jarreaus elastiska vokal i My Foolish Heart är som ett hologram placerat mellan högtalarna. Fokuserat, återgivet med naturlig värme och så nära att man kan ana värmen från sångaren. I Radka Toneffs My Funny Valentine flödar sångrösten ut som sammet, så mjuk och lätt är den.
Slutsats
MoFi SourcePoint 8 är inte bara ännu en högtalare, ännu en koaxialkonstruktion med en obegriplig historia. SourcePoint är en bragd. En synnerligen lyckad konstruktion, om än en stor sådan, som har lite hornhögtalare, lite koaxialelement och lite av planar-element i sitt DNA. Den spelar högt och dynamiskt, är blixtsnabb och fokuserad, utan att någonsin låta obehaglig. Para ihop SourcePoint 8 med en kraftfull förstärkare och placera den på ett stadigt stativ så har du en av de mest lyssningsvänliga inte särskilt kompakta kompakthögtalarna i den här prisklassen.
Läs hela artikeln med LB+
Black Week erbjudande
70% På LB+ Total i 12 månader! (Spara 1 665 kr)
LB+ Total månad / 185 kr
Full tillgång till allt innehåll i 1 månad
LB+ Total 12 månader / 156 kr
Full tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild och L&B Home i 12 månader
- Tillgång till mer än 7500 produkttester!
- Stora rabatter hos våra samarbetspartner i LB+ Fördelsklubb
- Nyhetsbrev med senaste nyheterna varje vecka
- L&B TechCast – en podd med L&B
- Inaktiverade annonser