TEST: Magnepan LRS

De ser mer ut som skärmväggar än högtalare. Magnepans Little Ribbon Speaker (LRS) är de plattaste högtalarna vi har testat, och på samma gång några av de mest spännande vi har hört i den här prisklassen.

Skälet till att de är så platta, bara en tum, är att de inte har vanliga högtalarelement, sådana som man brukar hitta i fyrkantiga högtalare.

Magnepan använder faktiskt inga vanliga, dynamiska element alls. I stället har de satsat helt och hållet på bandelement. Som bortsett från att de också sätter luften i rörelse när de får ström har en konstruktion som skiljer sig helt från konventionella element.

Som alltid när en högtalartillverkare väljer att gå sin egen väg handlar det om att vilja skapa en högtalare som har färre kompromisser, och helst bättre ljud, än vanliga högtalare.

Lite grovt kan de vanligaste högtalarkonstruktionerna delas in i två kategorier: de som har vanliga dynamiska högtalarelement och de som inte har det. I den första kategorin hittar vi de allra flesta tillverkare. Det spelar ingen roll om de heter Dynaudio eller Klipsch, precis som nästan alla andra använder de dynamiska element med membran, talspole, magnet och upphängning i olika varianter.

Magnepan tillhör den andra kategorin.

Deras högtalare kan påminna om elektrostatiska högtalare, men bandelementen i LRS behöver ingen extra strömförsörjning får att ge membranet tillräckligt med spänning – som i ett par Quad-högtalare – utan klarar sig fint utan.

Polstycke, membran och magneter

Grundprincipen för ett bandelement är att kombinera ett lövtunt membran, gärna av aluminium, med ett polstycke och magneter i en konstruktion där strömförsörjningen från förstärkaren sätter igång magnetfältet som får det tunna membranet – eller folien – att röra sig.

En sådan bandkonstruktion är inte så effektiv vid låga frekvenser, eftersom membranet rör sig mycket mindre än membranet i ett dynamiskt högtalarelement.

Så för att få ut tillräckligt med bas från en bandhögtalare behöver man en stor membranyta.

Ett par svårigheter

Det har baselementet i LRS, det täcker merparten av ytan från topp till botten, och flankeras av en tunn, vertikal banddiskant. Eller rättare sagt: Magnepan kallar det egentligen för ett kvasi-bandelement, eftersom LRS har en mylarfilm som membran i stället för den ledande aluminiumfolien i en ”riktig” bandhögtalare.

Oavsett membranmaterial är elementet helt fristående monterat i en ram, och spelar både framåt och bakåt. Det medför ett par utmaningar för alla som förälskar sig i ljudet från en bandhögtalare

 

Placering

De kan inte hängas på väggen. Faktum är att de är lite kinkiga med placeringen, men den medföljande manualen beskriver väl de steg som krävs för att få ut det mesta av högtalarna.

Bland annat ska de ställas en bit ut från bakväggen. De ska också vinklas inåt, men inte så mycket att diskantelementet kommer närmare än baselementet. Högtalarna levereras som spegelvända par, och Magnepan rekommenderar att de placeras med diskanterna ytterst. Men man kan mycket väl prova med dem innerst också.

Jag tyckte att Magnepans manual var instruktiv och lättfattlig, men lite trevande fram och tillbaka och experimenterande med både placering och vinkling gjorde underverk för ljudet.

Högtalarna kan dessutom lutas framåt om man sitter väldigt lågt och tycker att det blir lite skev balans i ljudbilden.

 

Behöver lite skruvande

Högtalarna levereras inte med vanliga kabelterminaler. Med hjälp av en tunn insexnyckel och några pyttesmå skruvar, lite svordomar och tålamod, får man skruva upp tillräckligt för att få in ett par banankontakter. Sedan måste de små skruvarna dras åt med samma hopplösa insexnyckel.

En sak till. Det ingår två motstånd, 1 och 2 ohm, som kan skruvas fast i två identiska terminaler under kabelterminalen. De två motstånden ska skruvas in där om man tycker att diskanten är för kvass. De sänker nämligen diskanten med 1 respektive 4 decibel.

Men jag måste erkänna att jag hade föredragit ett par rejälare terminaler och en vippomkopplare i stället för de medföljande motstånden.

Det finns också en 3 A-glassäkring som ska förhindra att förstärkare utan kontroll ska bränna upp diskantelementet.

Viktlös och fokuserat

Magnepans högtalare är relativt små för att vara bandhögtalare. Alltså har de inte samma tyngd i basen som de större 3.7i eller 30.7, och efter 50 Hz rullar de av brant i basen. Detta är en av anledningarna till att optimal placering är viktig, eftersom det bara är då man kan få basen i rätt balans med resten.

LRS spelar alltså inte lika djupt som ett par golvstående DALI Oberon, inte lika högt heller. Men de har ingen av lådhögtalarnas klang eller färgning alls. I stället presenteras man för en transparent, relativt neutral till varm ljudbild, med utmärkt fokus och snudd på noll färgning eller betoning.

Vokaler er sånt som LRS briljerer på.

Röster är sådant som LRS briljerar med.

Nina Simones Little Girl Blue var gripande vacker och rösten lät så nära och verklig i den gamla inspelningen att jag blev lite rörd. Vokalklangen var stor, varm, lätt och fokuserad, pianot var mäktigt fyllig. I Brad Mehldaus Live in Tokyo lyckades Magnepan-högtalarna återskapa lite av den stora klangen i Sumida Triphony Hall. Precis tillräckligt för att man fick den fina konsertkänslan där djupet är så viktigt.

Det är klart, flygelns allra lägsta oktav presenterades inte med samma tyngd och dynamik som ett par PMC Twenty5 24i eller Dynaudio Special Forty klarar av, men högtalarnas ”diktion” – eller precision i basen – går inte att klaga på.

I Al Jarreaus Cold Duck satt viveltrumman som gjuten i rummet och högtalarna fick mer än tillräckligt med tyngd bakom både basen och de större trummorna. Här var återigen röståtergivningen briljant och jag kunde spela tillräckligt högt utan förvrängning, så att det blev en häftig upplevelse som det svängde ordentligt om.

Man märker ingenting av diskanten förrän den plötsligt är där. Det är en bra egenskap. Men jag hade föredragit lite mer tyngd i basen – vilket man naturligtvis kan fixa med en KEF KC62 eller någon annan kompakt subwoofer.

Magnepan-högtalarna är relativt enkla att driva. Man behöver en förstärkare med lite vridmoment. Till exempel en Hegel H95 eller en Electrocompaniet ECI 80D. Men det blir naturligtvis ännu bättre ljud med en H190 eller en ECI 6DX II, som har bättre kontroll över högtalarnas 4-ohms last.

Slutsats

Magnepan LRS är ovanliga högtalare på alla sätt. Om man lyckas få dem att fungera bra i rummet får man musikaliska upplevelser som är svåra att hitta maken till i den här prisklassen. Visst, de spelar inte så högt eller djupt, men musiken låter tyngdlös, fokuserad och så naturlig att det är svårt att bli lika förälskade i vanliga högtalare med låda efteråt. Lägg till en liten sub så har du en fullfjädrad anläggning som knackar på dörren till highend utan att du behöver lägga obscena summor pengar.