TEST: Linn 150

En helt ny generation Linn-högtalare såg nyligen dagens ljus. Det är i sig inget uppseendeväckande. Nya högtalare dyker upp från alla håll och kanter hela tiden. De flesta av dem är ganska lättglömda, men några av dem sätter sina spår.

Som Linn 119 gjorde mot slutet av 2024. En kompakt tvåvägshögtalare, byggd efter samma recept som de flesta små tvåvägshögtalare. Men just de här lyckades hålla kvar uppmärksamheten längre än de flesta små högtalarna jag har testat.

Med risk för att låta blasé är det bra gjort. Det är trots allt inte få högtalare som besöker testrummet varje år.

De små Linn 119 levererar en mycket större ljudbild än man skulle kunna tro och de har en fullvuxen basåtergivning med tanke på storleken. Dessutom spelar de med en naturlig värme, och ljudet är fylligt samtidigt som det ger en bra insikt i musiken. Vad de inte har är förstås djupbas av något slag och storleken begränsar hur mycket ljudtryck man kan få

Men de kan uppgraderas till aktiv drift och det påverkar ljudet i positiv riktning. Just detta kunde jag inte testa med 119:orna, men efter ett par veckor med de golvstående 150:orna fick jag dem konverterade till aktiv drift.

Linn 150

Båda modellerna lanserades båda mot slutet av 2024 och representerar som sagt en ny generation Linn-högtalare. Golvhögtalarna Linn 150 delar två element med de kompakta Linn 119, men de en meter höga kabinetten rymmer även ett 19-centimeters baselement.

Överst på fronten hittar man samma päronformade platta som på stativmodellen. Med ett 16 cm mellanregister och en 19 mm diskant från norska SEAS. Det 19 cm stora baselementet är en större version av mellanregistret. Med samma typ av Nextel-belagt pappersfibermembran i en kammare som mynnar ut i en basreflexport på undersidan av kabinettet. Som har en bottenplatta monterad med ett par cm spelrum till basporten.

På baksidan av det 32 ​​cm djupa kabinettet har högtalarna tre kabelterminaler, med byglar mellan. Om du tar bort byglarna kan du använda bi-wiring, tri-wiring, bi-amping eller tri-amping, beroende på vad du föredrar. Linn har redan planerat för det sista, med aktiv drift av alla tre elementen.

Aktiv drift

Inte i form av en förstärkarmodul som ska monteras på insidan eller utanpå, utan Linns Selekt-system som är navet i antingen en passiv eller aktiv lösning. Man kan till exempel börja med ett par passiva 150, som här, och senare uppgradera till aktiv drift med en Selekt DSM. Som är en integrerad förstärkare, med flexibla utbyggnadsmöjligheter. Om man sätter in tre förstärkarmoduler i stället för en enda kan man driva alla tre elementen med var sin förstärkare.

Installationen görs av en Linn-återförsäljare. Som skruvar ut baselementet och flyttar kablarna på delningsfiltret från passiv till aktiv drift. Sedan kopplar man in en kabel med tre par ledare och har aktiv drift av högtalarna, med aktiv delning till varje element.

Det ger ännu bättre ljud, men det återkommer jag till om en stund.

Konkurrenter

Det finns inte många högtalare i samma klass som Linn 150, som kan ställas om från passiv till aktiv drift. Men om vi tittar på vilka passiva golvhögtalare som finns i samma klass så är utbudet större. Nya DALI Rubikore 8 är ett alternativ, men även om priset är detsamma är de betydligt större och kräver mer plats. Detsamma gäller KEF R11 Meta – som man också sparar ett par tusenlappar på – och de härliga Sonus faber Sonetto V G2.

Alla dessa är väldigt välljudande golvhögtalare, men det är bara Linn 150 som kan uppgraderas med aktiv drift om man vill det.

Om det är en fördel eller en nackdel beror på vilken typ av krav man prioriterar när man väljer högtalare.

Ljudet i rummet

Linn 150 är utan tvekan den av de ovan nämnda som det är lättast att hitta golvplats till. I mitt testrum var 85 cm till bakväggen nästan optimalt, med de kunde stå ännu närmare bakväggen. Det är inte lika lätt att göra med ett par R11 Meta, eller Rubikore 8, som båda har stora basportar på baksidan.

När högtalarna stod på plats, lätt vinklade inåt, kopplade jag dem till den eminenta Denon PMA-3000NE. En av våra senaste favoriter bland integrerade förstärkare i prisklassen. Jag kopplade också in en av våra referensförstärkare under 100 000 kronor, Yamaha A-S3200, och mot slutet av testet även en Linn Selekt DSM. Men det kommer i ett separat test, så håll utkik efter det!

Linn 150 går en halv oktav djupare i basen än de små Linn-stativhögtalarna. 38 Hz, säger Linn, och den relativt låga känsligheten på 86 dB, och impedansen på 4 ohm, gör att de inte är bland de mest lättdrivna som finns.

Men även om de inte på något sätt kan jämföras med ett par lättdrivna Klipsch Forte IV (99 dB och 8 ohm) så upplevs de inte som särskilt tungdrivna.

Det var inga problem att få ett seriöst ljudtryck i ett 35 kvadratmeter stort rum, och den 80 watt potenta Denon PMA-3000NE hade full kontroll över högtalarna hela vägen från lågmäld triojazz till live-funk.

Klipsch-högtalarna spelade naturligtvis högre, med ännu mer tyngd i basen, och ett par KEF R11 Meta har ännu bättre fokus. Men – och det är ett stort men – Linn 150 låter större än de faktiskt är – och lika viktigt är att de har mer än tillräckligt med tyngd i basen för att få Sades Turn My Back On You att låta lika häftigt som det ursprungligen var tänkt.

Större ljudbild och bättre dynamik

Även om det är orättvist att jämföra med ett par 119 så är det naturligt att göra det. Eftersom de har samma teknik, minus baselementet och storleken på kabinettet. Och här är det viktigt att betona att ett par 150:or inte låter som ett par 119:or fast med mer bas.

Den halva oktaven extra i basen gör utslag på skalan, djupet och klangen.

Det finns mer klangbotten i sångröster och instrument, och det är inte bara basen som låter tuffare och mer dynamisk i Sades Turn My Back On You. Kontrabas, slagverk och piano får alla mer tyngd bakom tonerna. Till exempel hör man mycket mer av tonstrukturen i basspåret på albumet Polarity med Jan Gunnar Hoff-ensemblen, och Steinway-pianot går djupare och har mer klang i de djupaste tonerna.

Man kan givetvis spela högre än vad man kan med den mindre stativhögtalaren, men på låg till måttlig volym märker man fort att ett par 150 också fyller rummet mycket bättre. Vrider man upp volymkontrollen fem snäpp växer ljudbilden och det är lättare att följa rytmen på låtar som Ezra Collectives God Gave Me Feet For Dancing.

Visst, inspelningen av Boom Boom Boom med John Lee Hooker är inte den bästa, men det svänger som bara den. Och det är ju trots allt poängen. Att högtalarna lyckas förmedla energin. Med Rumers och Redtenbacher’s Funkestras Saving Grace får man ut ljudbilden långt i rummet. Man sitter alldeles framför scenen – eller mitt i studion, allt eftersom. Poängen är att högtalarna levererar en exemplariskt återskapad version av det som hamnade i inspelningen när den gjordes.

Den utpräglat rytmiska Prince Eugene, med James Brandon Lewis, har ett saxofonspår som ligger framför en komplex ljudbild. Med trummor och slagverk som den dominerande rytmiska faktorn. Just här skulle jag kunna tänka mig lite mer tyngd i basen, ett extra baselement hade kanske uppfyllt den önskningen och som med Linn 119 saknar jag lite luft i längst upp i diskanten. Men Linn-högtalarna saknar väldigt lite annat. Den dynamiska kontrasten är lysande och högtalarna låter alltid fokuserade och öppna.

Slutsats

Linn 150 är mer än ett par golvstående Linn 119 med ett extra baselement. De vilar stadigt på sin egen bas och bygger vidare på de fina egenskaperna i de små 119:orna. Man får samma förmåga att släppa lös musiken och ljudet är relativt neutralt rakt igenom. Men ett par 150 levererar musiken med en helt annan tyngd, skala och dynamik. Precis som de mindre 119 är de välbalanserade och det finns mer än tillräckligt med transparens för att ge bra inblick i musiken på inspelningen. Det kan man i och för sig säga om andra högtalare i samma klass också, men med ett par Linn 150 har man en möjlighet att uppgradera med helt aktiv drift och få ännu bättre ljud än vad man får med ett par passiva 150. Det är något att fundera på.