test: Klipsch RF-7 III

Det finns inte mycket som är mer tillfredsställande än att få favoritmusiken serverad på silverfat, i en superdetaljerad ljudbild. Men i stället för att fokusera på de små detaljerna i musiken så gör ikoniska Klipsch RF-7 som Hubble-teleskopet – och ger oss galaxerna! Enligt Klipsch handlar dynamik om förmågan att spela så högt och kraftfull som möjligt, med så lite förvrängning som möjligt. Och med imponerande små krav på förstärkning. Koppla in en 50-wattare till RF-7 så får du mer kul än vad andra högtalare åstadkommer med en halv kilowatt!

Den gigantiska Klipschorn-modellen kostar 170 000 kronor per par och tar lika mycket plats som två rejäla kylskåp, men tvåvägsmodellen RF-7 gör mycket av samma sak till ett mycket mer rimligt pris – ”bara” 45 000 kronor – och är bara stor som två mindre kylskåp …

Sedan den första versionen av RF-7 kom för nästan 20 år sedan har den varit flaggskeppet i Reference-serien. Därifrån har Klipsch förnyat serien flera gånger, med mer eller mindre logiska namnförändringar. Det senaste de gjorde var att dela upp den i två, med en billig Reference-serie och en dyrare Reference Premiere med bättre kabinett och komponenter. Fram tills nyligen var RP-280F toppmodellen, med två 8-tummare, där F står för Floorstander. Om RF-7 hade släppts i dag så skulle den förmodligen ha hetat RP-2100F. Där 2100 står för två gånger 10-tums baselement. Plus en nolla som bara Klipsch vet vad den betyder. Men klokt nog har namnet behållits och högtalaren heter alltså RF-7 III.

Hifi i blodet

Ända sedan jag var liten grabb har jag haft hifi i blodet. Min pappa var lite av en hifi-nörd, men älskade rock’n’roll och följaktligen också hans JBL L112-högtalare. Han hatade tråkigt ljud. Jag blev smittad och efter min konfirmation la jag alla mina pengar på en stereo som byggde på de hårtslående Cerwin-Vega DC-15.

Efter ljudtekniker-studier började jag 2001 som aspirerande journalist i Ljud & Bild, och det var då jag på allvar stötte på äkta hifi- och highend-ljud. Högtalare och elektronik för både fem- och sexsiffriga belopp stod dagligen i testrummet och gav superdetaljerade ljudupplevelser.

Men hur ultra-rent ljud jag än fick höra så bleknade aldrig minnena av de feta gamla rockhögtalarna. Det visade sig vara en svår bravad att kombinera äkta hifi-ljud med ett ljudtryck som fick grannarna att vilja ringa polisen. Ville man ha ett bastryck som nästan fick en att tappa andan så fick man gå på konsert, för hemma i vardagsrummet skulle det vara sofistikerat. Verkade det som.

Uppenbarelse

Men så en dag 2002 letade sig ett par Klipsch RF-7 in i testrummet. Stora som kylskåp, två häftiga 10-tumsbasar i varje och med en extrem känslighet. Med en 10-watt förstärkare kunde de drivas lika högt som de flesta andra högtalare behövde 200 watt för att åstadkomma! Det var helt galet. Grymt. Musiken dundrade, med ett bastryck jag inte hade hört på länge. Samtidigt var musikaliteten i en helt annan liga än med rockhögtalarna jag var van vid. Klipscharna kunde faktiskt spela vanlig musik och var en uppenbarelse för mig och omdefinierade vad hifi kunde vara.

Visst, kabinetten spelade med, ljudet var inte det mest linjära eller upplösta, och RF-7 lät inte lika bra på låg volym som de gjorde när man vred upp. Men det spelade ingen roll.

Lyckligtvis valde Klipsch att uppdatera modellen när nya och förbättrade versioner av Reference-serien kom. Bortsett från en ful och tillfällig ersättare i RF-83, som hade tre 8-tummare i stället för två 10-tummare, så har RF-7 fått ha kvar sin plats även i nyare högtalarserier. RF-7 II var en bättre högtalare än den första och hade ett mer modernt utseende.

Uppgraderad

När den dyrare Reference Premiere-serien lanserades kände sig Klipsch tvingade att ännu en gång uppdatera RF-7. RF-7 II var för dyr för den billigare Reference-serien och utseendet passar inte i Reference Premiere-serien. RF-7 III har däremot fått alla nödvändiga uppgraderingar för att bli en fullvärdig medlem – och därmed det nya flaggskeppet – i Reference Premiere-serien.

För det första är kabinettet styvare och gjort av riktig möbelfaner. Det står på en fot som lutar högtalaren två grader bakåt för att fokusera ljudet bättre mot lyssnaren. Tractrix-diskanthornet är nu av samma typ som RP-seriens: runt längst in för bättre fokus och dynamik, och fyrkantigt ytterst för bättre spridning. Det är klätt med ett lager gjutet gummi för att minimera kärvhet i toppen.

Baselementen sitter numera i var sin inre kammare för att minska stående vågor och ge ett renare ljud. Den nya kompressionsdiskanten i titan ska reagera blixtsnabbt på varje kommando från förstärkaren och har en ny fasplugg som ska ge bättre fasrespons i hornets hals. Allt för att ge en mer linjär diskantåtergivning, oavsett ljudnivå.

Slutligen har basreflexportarna samma geometri som Tractrix-horn, vilket ska binda energin till luften på utsidan och förhindra turbulens och blåsljud.

Delningsfrekvens

RF-7 III är en tvåvägskonstruktion, vilket innebär att baselementen även ska spela mellanregistret. När två stora 10-tummare ska spela ända upp till där diskanten tar över så måste man vara försiktig med delningsfrekvensen mellan registren. Om baselementen spelar för höga toner så får de en sämre spridning och ojämn frekvensåtergivning utanför sweetspot. Men om diskanten måste gå för långt ner så kan det också bli problematiskt och orsaka förvrängning.

Den första RF-7 gick så högt som 2,2 kHz, medan RF-7 II sänkte delningen 1,2 kHz. I den tredje och senaste utgåvan har Klipsch landat på 1,3 kHz. Det är en bra bit under örats mest känsliga område (2,5–3,5 kHz), där en fasförskjutning skulle vara speciellt hörbar. Det betyder också att diskantelementet måste spela relativt djupt, men eftersom en hornladdad kompressionsdiskant inte behöver röra sig särskilt mycket för att göra toner så bör den tåla att gå så lågt.

I sin strävan efter att göra en bättre och mer linjär högtalare har känsligheten sjunkit en smula. Men bara lugn, den är fortfarande 100 dB med en watt. Koppla in en 20-wattare till de här så behöver till och med en tuff högtalare som Focal Kanta No.2 närmare 160 watt för att hänga med.

Släpp lös monstret!

Det var länge sedan jag testade Klipsch RF-7 II och sedan dess har vi haft besök av mycket godsaker i testrummet. Lockar högtalarna fortfarande fram ett leende?

Två ord: utan tvekan.

Först vill jag testa det här med känsligheten och kopplar in Teac NR-7CD. En komplett förstärkare med inbyggd CD-spelare och strömning. Tar man de icke-överdrivna specifikationerna så lämnar den ungefär 2 x 50 watt i 8 ohm, vilket bör vara mer än tillräckligt för att blåsa liv i Klipscharna.

The Beatles

Det är det också. Ett bevis på det är The Beatles mästerverk A Day in the Life. En gammal klassiker som förtjänar att spelas så högt man bara orkar. Jodå, det är en gammal inspelning. Men de torra, lite för högt mixade trummorna känns skönt i kroppen. John Lennons röst hörs med ett tydligt slitage från rullbandspelaren, men är annars klar som dagen. Och orkestern som så småningom går över i en atonal glissando, och som bevarar sin dissonans genom hela låten, ger hela kroppen gåshud. Även med en måttlig förstärkare som Teac fyller Klipscharna rummet med välljud.

Dynamiken är fenomenal, och förutom att vara levande i basen reagerar horndiskanten så snabbt och oansträngt på de höga tonerna att man nästan tror att man är på konsert.

Naim Uniti Nova

Ändå är det något som saknas. För även om högtalarna får ut maximalt ur så få watt så kunde saker och ting ha varit stramare och basen mer bergfast. Tur då att jag har tyngre doningar till förfogande. Naim Uniti Nova är en strömningsförstärkare som inte har någon skräckinjagande effekt (2 x 80 watt) men när det gäller Naim så vet vi att det bor mer i apparaterna än vad som står i specifikationerna. Vilket vi fick erfara när vi testade lillebror Uniti Atom, som bara har hälften av Novas effekt.

Mer lugn

Med Nova inkopplad får de stora pukorna ett helt annat fundament och blir en viktigare del av slagverket. Stereoperspektivet är bättre sammanhållet, med en större lugn överallt. Övertonregistret är mer återhållsamt. Somliga anser att det är Naims största svaghet, andra att det bidrar till en fyllig, vältempererad ljudbild. Det är åtminstone ingen tvekan om att det fungerar otroligt bra med Klipsch RF-7 III. För även om diskanthornet är klätt med gummi så kan det lätt dra sig mot det hårda, fast inte med Naim.

Party

Du kan inte ha Klipsch-högtalare utan att ha fest. Och vad är festligare än gammal god hiphop à la Pharoahe Monchs Simon Says? Trumrytmerna smäller till saftigt och häftigt, med stenhård sampling av mässingsblås. Det finns helt enkelt ingen fetare högtalare som samtidigt tar hifi-jobbet på allvar. Åtminstone inte för de här pengarna. Ska man gå upp ett steg till härifrån så får man nästan gå upp till Klipschorn – och samtidigt se hela pensionssparandet flyga sin kos.

Vid ett tillfälle var jag tvungen att ropa på vår webbmaster, som även är DJ för Karpe Diem. Vi satt och lyssnade på öronbedövande hiphop i över en timme medan andra arbetsuppgifter fick vänta. Från Ice Cubes Ghetto Bird till nyare låtar som Pusha T:s Infrared. Det är omöjligt att inte le från öra till öra! Och på samma gång är det uppenbart att Klipsch har lärt RF-7 folkvett. Den låter prydligare och mer linjär än tidigare versioner

Ännu häftigare

Men kan det inte bli ännu tuffare? För att även om vi kan spela väldigt högt med stålkontroll med Naim så kommer jag ihåg hur föregångaren fick sig en omgång av Hegels grymmaste förstärkarkombination: P30 och två H30 kopplade i mono. Och vi har fortfarande samma kombo stående, så varför inte?

Med 1 100 watt till varje högtalare så skulle det rent teoretiskt kunna bli ett ljudtryck på hörselskadande 130 dB. Just det försökte jag mig inte på. Men jag drog upp så högt jag orkade, utan att någon del av anläggningen – eller högtalarna – knäcktes. Det var full kontroll, från topp till botten av frekvensregistret, och med en dundrande rytmik som andra bara kan glömma.

Finare toner

Nu är det nog inte så många som kommer att lägga 45 000 kronor på ett par högtalare bara för att spela svinhögt. Då kan man köpa ett par Cerwin-Vega eller liknande och komma betydligt billigare undan. Med Klipsch RF-7 III handlar det lika mycket om att det ska låta bra.

Och oavsett om det är Ed Sheerans gitarr eller Philips Glass piano som ska spela så funkar RF-7 III väldigt bra, även på låga ljudnivåer.

Vissa saker kan man naturligtvis anmärka på. Detta är inte perfekta högtalare, helt utan färgning. Det finns både de som är mer upplösta och neutrala. Och som går djupare i basen, med mer linjära bastoner. Ett exempel är B&W 702 S2, som dessutom tar mycket mindre plats. Men då går man minste om allt godis som Klipsch RF-7 III har.

Slutsats

Ikoniska Klipsch RF-7 har blivit ännu bättre och äntligen passar utseendet in i Reference Premiere-serien. RF-7 III ser alltså modernare ut än tidigare och gör sig dessutom bättre i ett flerkanalssystem ihop med andra familjemedlemmar.

RF-7 III är minst lika tuff som tidigare men spelar med ett ännu större lugn. Akustisk musik låter bättre, med finare upplösning än tidigare.

Det finns mer upplösta och korrekta högtalare. Men ingen av dem har den här slagkraften och lekfullheten samtidigt som de behåller lugnet och musikaliteten på låg volym. Ur den synvinkeln är Klipsch RF-7 i sin tredje inkarnation tämligen så unik.