TEST: Klipsch Heresy IV

Originalet lanserades 1957 och var tilltänkt för rollen som centerhögtalare (!) mellan ett par andra Klipsch-högtalare, till exempel de enorma Klipschorn. Kanske var det därför den inte fick något namn utan bara hette Klipsch H. Lite konstigt eftersom andra modeller hade coola namn som Klipschorn och Cornwall.

Den skulle inte bli döpt till Heresy förrän många år senare. Delvis för att Paul Klipsch själv blev beskylld för heresy (kätteri) av en av sina anställda. Som ansåg att det var kätteri att han konstruerade en högtalare som bröt mot designprinciperna att bara göra högtalare för hörn- eller väggplacering.

Det hör också till historien att det anordnas en informell intern tävling om att hitta på ett namn till högtalarna. Det kunde ha slutat med Littlebighorn, Herald, Kybrid (Hi Ivor), Klipschette, Hornette eller Honey Horn(!).

Kätteriet blev offentligt 1964, när högtalarna äntligen fick sitt namn, och eftersom Heresy-paret vi testar här heter Heresy IV så inser nog de flesta att vi pratar om den fjärde upplagan av den legendariska högtalaren.

Som befinner sig i mycket gott sällskap.

Heresy IV är den minsta modellen i en serie som Klipsch kallar för Heritage, alltså högtalare som funnits ungefär sedan Paul Klipsch startade företaget. Undantaget är den större Forte, som inte lanserades förrän 1985. Heresy IV är mycket mindre än Forte och kläms enkelt på plats i rummet.

Högtalarna, som byggs för hand i Hope, Arkansas, USA, är utrustade med en vinklad ram undertill. Passande för en centerhögtalare som inte kan vara så hög, om man ska ha plats för en filmduk eller TV ovanför.

Ramen under är svartlackad men högtalarna kan levereras i matchande träfaner av amerikansk valnöt, körsbär, svart ask eller en grålamerad ekfaner.

Högtalarna kan faktiskt köpas styckvis, om man skulle vara sugen på att använda Heresy som centerkanal i hemmabion, men jag misstänker att de flesta nog är mest intresserade av ett par.

Nya element

Heresy-högtalarna ser ut som de gjorde på sin tid 1957, men som namnet antyder har de genomgått en del förändringar sedan dess. Klipsch har uppgraderat allt som är väsentligt och om man jämför med Heresy III så finns det mycket som är nytt.

Högtalarna har en 12-tums bas kopplad till en rektangulär basreflexport på baksidan. På framsidan sitter ett nytt Tractrix-kompressionshorn med ett element i polyamid på 4,45 cm. Längre upp sitter diskanten med titanmembran i ett mindre horn. En fasplugg framför membranet ska ge en jämnare frekvensrespons och en jämnare och bredare spridning.

Med nya element följer också ett nytt delningsfilter. Delningsfrekvensen mellan diskant och mellanregister har sänkts med 500 Hz och styrs av nya och bättre komponenter. Kablarna från delningsfiltret till elementen är Audioquest Type 4 med deras Star-Quad Geometry, där kardelerna med långa kopparkristaller är tvinnade i fyra (”quad”) grupper i ett stjärnmönster (”star”).

Den nya basreflexporten på baksidan tar hand om ett av våra klagomål på Heresy III. Nämligen räckvidden i basregistret. Som är förlängd med 10 Hz. Det är inte lika djupt som med ett par Forte IV, som når ner till 38 Hz (–3dB) – fast det är med en aktiv och en passiv 15-tummare.

Klipsch hävdar att högtalarna inte tappar mer än 4 dB vid 48 Hz. I så fall är det en betydande förbättring jämfört med Heresy III, och i klass med de bästa större stativhögtalarna. Med en väsentlig skillnad, som jag återkommer till strax.

Inte direkt en centerhögtalare

Eftersom Heresy är så låga, åtminstone för att vara trevägs golvhögtalare, passar det fint att de är vinklade. Om man inte sitter väldigt långt bort får man nämligen en mycket bra balans i ljudet från de kompakta golvhögtalarna när de lutas något bakåt.

De kan ställas nära bakväggen, men som jag märkte med Cornwall och Forte bör de inte stå alldeles intill. Om man inte gillar att basen får en lite trögare och mer framträdande karaktär.

Eftersom de är så lättdrivna kan man bocka av två eller tre punkter på plussidan. Man behöver inte flera hundra watt effekt. En 30-wattare med stabil strömförsörjning räcker lång och det öppnar givetvis för en rörförstärkare. Sugen på att prova en 10-wattare med pentod-rör? Det kommer nog låta tuffare än du vågade hoppas på.

Med en känslighet på 99 dB når man ganska snabbt öronbedövande volymer. Det bästa med det är att högtalarna spelar fenomenalt kontrollerat och verkar trivas bättre och bättre för varje tryckning på fjärrkontrollen. Man behöver inte heller spela särskilt högt för att njuta av ljudet från Heresy IV. Den höga känsligheten har nämligen ytterligare en fördel. Förvrängningen blir naturligt låg eftersom elementen i ett kompressionshorn inte behöver mycket energi och rörelse för att åstadkomma ett ordentligt ljudtryck.

För med Klipschs Tractrix-kompressionshorn – som vi bekantat oss med i andra Klipsch-högtalare – får man inte bara högre effektivitet. Formen på mynningen kontrollerar spridningen, plus dämpar resonanser och förvrängning vilket ger högtalarna en klarhet i ljudbilden som är häpnadsväckande bra.

Det ger ingen märkbar färgning av ljudet, klangen i mellanregistret är övertygande klar och distinkt.

Alla som har hört Heresy III och tänkt ”här måste jag ha en subwoofer”, kan tänka om. För även om IV inte går avgrundsdjupt så når de så långt ner att kontrabas återges med full tyngd. De lägsta tonerna från en synth, eller en konsertflygel, märker man inte mycket av, men det stora baselementet med basport har en förbluffande potent bas som man både hör och känner. Högtalarna har inte samma kontroll över de djupare frekvenserna som ett par Forte, och spelar inte med samma energi – och tryck – som Cornwall, men jämfört med JBL L100 Classic är basen fetare.

Det finns dessutom mer dynamisk kontrast när man spelar högt. Klipsch-högtalarna är superba med live-inspelningar eftersom de får med sig så mycket av atmosfären – och skapar nästan lite av den själva också. De kan låta lite vassare i kanten om man spelar riktigt högt, och jag tycker att klangfärger kommer fram bättre i ett par Sonos faber Sonetto V, eller Forte IV för den delen.

Du hittar också mer finess och en luftigare och mer viktlös diskant i ett par Audiovector R3 Arreté, eller Bowers & Wilkins 805 D4, men ingen av dem har Heresy IV:s livliga dynamik som levereras med så mycket fysisk bas att det känns som om man är på en klubb.

Det är den omedelbara dynamiken och den extremt låga förvrängningen som gör Heresy IV till en så tilltalande högtalare. Av den sorten som man alltid höjer volymen på varje gång man sätter på musik.

Slutsats

Klipsch Heresy IV är en ganska så liten trevägshögtalare som tror att den är jättestor. Den låter som en stor högtalare, och den gör det med dynamik, speciellt i basen, och ett tryck som man snabbt blir beroende av. Det gör nämligen musiken mer levande, mindre konserverad och roligare att lyssna på. Det gäller oavsett om man spelar Wagner eller The Weeknd, men för mer finkänslig musik som J.S. Bach eller kammarmusik kan det hända att man saknar lite raffinemang och finess. Bortsett från detta är Heresy IV en av vår tids mer legendariska högtalare, med kvaliteter du sällan hittar i den här prisklassen.