TEST: Klipsch Forte IV

Jag har sällan haft så roligt med ett par högtalare som när jag testade Klipsch Forte III SE för fyra år sedan. Maken till engagerande ljud får man leta efter. För mig gjorde det inget att de inte ställde upp i klassen för superlinjära och neutrala högtalare.

Att lyssna på musik handlar trots allt om att vilja bli engagerad, för att inte tala om berörd och gripen, och just det finns det få högtalare som gör lika bra som ett par Klipsch med hornelement.

Sedan testet gjordes har Klipsch uppgraderat hela Heritage-serien som Forte IV ingår i. Alla modeller, från den största och kanske mest legendariska högtalaren i serien, Klipschorn, till den mycket kompaktare Heresy, har fått en mekanisk och elektrisk genomgång och i form av förbättrade kabinett, element och delningsfilter.

Även om Forte såg dagens ljus 1985 så är den i allra högsta grad en klassisk Klipsch-högtalare. Den fjärde versionen som vi testar här ser ut som Forte alltid har gjort, men här har ingenjörerna förbättrat den på ett par viktiga områden.

Högtalarna är byggda för hand i Hope, Arkansas i USA, och ser verkligen bra ut. Det kosmetiska har fått ett lyft och de kommer i par med matchande träfaner av amerikansk valnöt, körsbär, svart ask eller en gråmelerad ek.

Måtten på kabinettet har ändrats en smula, men det är framför allt på insidan som de stora förbättringarna har gjorts.

Klipsch har inte avvikit från Paul W. Klipschs grundtes: att en lättdriven och effektiv högtalare låter bättre eftersom den har mindre förluster i spolar, delningsfilter och element. Det är ett recept vi applåderar, för hur ofta har vi inte upplevt att de mest lättdrivna högtalarna i våra grupptester ofta har varit de mest tillfredsställande att lyssna på?

Bättre element?

Konstruktionen är fortfarande trevägs, med en 15-tums passiv bas på baksidan. På framsidan sitter samma 12-tums baselement i fiberkomposit som vi känner igen från föregående generation, men mellanregister- och diskantelementen är nya i Forte IV.

Det nya mellanregistret har ett 4,45-centimeters K-702-kompressionselement i ett K-703-M Tractrix-horn. Diskantregistret återges av ett K-79T-horn som huserar i ett 2,54-centimeters K-100-Ti-kompressionselement med titanmembran. Diskanten har fått en fasplugg längst fram för att ge en mer enhetlig frekvensgång och en jämnare och bredare spridning.

Högtalarens delningsfilter har också modifierats. Det har samma relativt branta delning mellan elementen som de dyrare Klipschorn, och har enligt Klipsch fått bättre komponenter för en mer naturtrogen och realistisk ljudbild. Nytt är också att bi-wire terminalerna är monterade på en aluminiumplatta på baksidan.

Det passiva baselementet på baksidan sitter där i stället för en basreflexsport, det är luftvågorna från basen på framsidan som driver det passiva membranets rörelser.

15-tummarens jobb är att hjälpa till med mer tyngd och djup i basen, och även om högtalarna inte går mycket djupare än 38 Hz (–3 dB) så ska gudarna veta att inget saknas här förutom den allra djupaste basen.

De två baselementen kan skrämma vettet ur vem som helst om man vrider upp volymen.

Kan stå mot bakväggen

Åtminstone om man gör som på bilderna och trycker in högtalarna mot bakväggen. Då mullrar det fint i rummet, så jag skulle rekommendera att de inte hamnar mycket närmare väggen än 10–20 cm. Annars kan man få en överdriven mängd, och i värsta fall luddig, bas.

I mitt rum satte jag högtalarna där jag hade Forte III SE förra gången. Alltså 90 cm ut från väggen, svagt vinklade inåt mot soffan, precis så mycket att jag fortfarande kunde se innerväggarna på kabinetten när jag satt mitt i soffan. Det fungerade utmärkt, med otroligt bra balans och rapp bas.

Tack vare en känslighet på 99 dB och en impedans på 8 ohm spelar de högt även med en liten förstärkare som Hegel H90. Fast det är klart, en Hegel H390, en rörförstärkare från Audio Research eller en välvuxen McIntosh blir mycket roligare.

Fortfarande en fest

Den nya versionen av Forte är fortfarande något av det festligaste man kan gotta sig med, men den här gången är det inte bara gitarrock med fyra ackord som låter tufft och engagerande. Jag minns att jag inte riktigt fick fart på bland annat pianoklangen med Forte III SE.

Klipsch hävdar att IV-modellen kan leverera ljudtryck upp till 116 dB. Jag har ingen anledning att tvivla på det. Men desto viktigare är hur de låter.

Även en konsertflygel kan låta lite för tunt i mellanregistret. Det passar bättre med Jerry Lee Lewis bättre än Glenn Goulds Bach-varianter, skulle man kunna säga. Men i Forte IV är det uppenbart att Klipsch har jobbat med, och lyckats, att fintrimma ljudet till det bättre.

Det låter måhända inte lika raffinerat och neutralt som med ett par Vivid Audio– eller Audiovector-högtalare, men oj så kul det är!

Uppgraderade Forte IV spelar större, tuffare och högre än det mesta för under 100 000 kronor och gör det med bättre balans och kontroll än tidigare versioner. Föregångaren trivdes inte särskilt bra med klassisk musik, men de här kan man kasta både Bach och Beethoven på stereon utan att vantrivas.

Allt positivt från föregångaren finns också här. Nämligen en ovanlig fast basdynamik där musiken levereras med en oansträngd lätthet. Klangen är fortfarande fylligare än tunn, men den har bättre balans och sammanhållning.

Ta till exempel Bachs cellosvit nr. 3, där instrumentet återges med ett ovanligt mäktig basklang och längre upp på skalan hänger hornelementen med utan skavanker. I Bachs Goldberg-variationer, framförda av Glenn Gould, får Klipsch-högtalarna fram pianots klangbotten på ett föredömligt sätt, och Goulds nynnande i bakgrunden låter exceptionellt bra mellan pianotonerna.

Med ytterligare två instrument i mixen, som på liveinspelningen Up For It med Keith Jarrett, Gary Peacock och Jack DeJohnette, levererar Klipsch en bergfast presentation där man sugs in i musiken med en överväldigande närvarokänsla. Jag har hört de snabba takterna på kontrabasen återges med större metronom-liknande precision, men det gör ingenting eftersom tonerna som flödar så organiskt och kraftfullt från strängarna här, och till och med mindre markeringar på virveltrumman smäller till – precis som live – i rummet så att man studsar i soffan!

Högtalarna spelar inte bara bas med dynamisk pondus. Instrument mycket högre upp på skalan har en oansträngd och naturligt klingande presentation. Ta till exempel gitarren, eller saxofonen, i Al Jarreaus Cold Duck. Gitarrsolot hamnar längre fram i ljudbilden och det finns mer bottenklang och värme i saxofonen än med föregångaren. Och en annan förbättring är hur diskanten helt enkelt låter renare och mindre förvrängd när man spelar högt. Det finns nämligen en viss risk för att cymbalerna som mixas in en bit längre fram i låten kan låta skarpa, obehagliga och hårda. Speciellt i ett livligt rum med liten eller ingen dämpning. Det händer i mycket mindre utsträckning med Forte IV, som låter mer raffinerad och finmaskig än sin föregångare.

I andra änden av skalan märker man att högtalarna rullar av i basen ungefär där en orgel får fram de allra lägsta frekvenserna. För medan kontrabas, slagverk och en konsertflygel i full storlek inte avspisas med märkbara förluster i basresponsen så återges inte Bachs Toccata & Fuge med fullt frekvensomfång. Det dundrar fint i ryggmärgen, men de djupaste tonerna märker man inte lika tydligt.

Slutsats: Klipsch Forte IV

Klipsch Forte IV har blivit en ännu bättre version av Forte-serien. De visar att när grundreceptet är så här bra så ska man inte ändra allt, utan bara där det finns något att hämta. Här är resultatet att en högtalare som redan var en fest att lyssna på med de flesta musikstilar inte bara har blivit en bättre högtalare med finare fokus, bättre balans, större transparens och mer finess. Den har också blivit mer användbar för musik man kanske inte alltid förknippar med Klipsch. Forte IV-version är inte längre bara en ”chips och öl-högtalare”, som någon fördomsfullt skulle kunna ha sagt, utan passar lika bra till snittar och champagne.