test: Klipsch Cornwall III

Grammy Awards börjar det året. Buddy Holly och Richie Valens dör i en flygolycka och IBM släpper en transistorbaserad stordator som kallas för mainframe. Världens dittills dyraste film, Ben Hur, kommer på bio. Sovjetunionen träffar bokstavligt talat månen med den obemannade rymdfarkosten Lunik 2 och Alec Issigonis pyttelilla Mini börjar säljas.

Samma år lägger Paul Wilbur Klipsch sista handen vid golvhögtalaren Cornwall. En stor trevägare som var tänkt att användas som centerhögtalare mellan två stora Klipschorn. Den breda högtalaren har ett 15-tums baselement, två hornladdade element och drivs enkelt av en liten rörförstärkare.

Året är 1959, och Klipsch Cornwall kommer att fortsätta byggas i Arkansas ända fram till 1990. Då har den genomgått många förändringar, men grundreceptet är detsamma hela tiden.

Corner and wall

År 2006 sätter Klipsch igång produktionen igen, den här gången med nya element med titanmembran, biwire-kontakter och Klipsch-patenterade Tractrix-diskanthorn.

Cornwall III, som den här versionen heter, fick sitt ursprungliga namn efter där Paul Klipsch tyckte att den stod bäst. I ett hörn eller intill väggen: Corner-Wall. Även om det sägs att det ska ha varit Belle Klipsch, Paul Klipschs fru, som föreslog det träffande namnet.

På den tiden fanns högtalaren både i en stående och i en liggande version, samt en liggande version för fasta installationer.

Dagens Cornwall byggs fortfarande för hand i Hope, Arkansas, men med mer moderna element, uppdaterat delningsfilter och med fanerat trä. Det finns också en specialutgåva i svart California-valnöt med grillar av ljus ull.

Känslig

Precis som originalet är dagens version väldigt lättdriven. Cornwall III har en känslighet på 102 dB och tål dessutom upp till 119 dB i ljudtryck.

Med måttliga 8 ohms last behöver man bara ett par watt för att få ut ljudtrycket i rummet.

Det resliga basreflexkabinettet innehåller en 38 cm stor K-33 E-bas med fiberkompositmembran, ett 4,45 cm K-53 TI kompressionselement med titanmembran och ett 25,4 mm K-107 TI kompressionselement med titanmembran i diskanthornet.

Hornladdade kompressionselement var väldigt vanliga på 50-talet och 60-talet, populära för sin höga känslighet. Nackdelen var att de krävde gott om plats, några hornhögtalaren för bokhyllor fanns inte på den tiden.

Som med alla hornladdade element kan man få bättre kontroll över spridningen. Hornets form riktar ljudvågorna mot lyssnaren och undviker i stor utsträckning reflektioner från väggarna.

Sanning med modifikation

Den mindre Klipsch Forte III SE har ett passivt baselement på baksidan, som ger ett seriöst bastryck om den ställs intill väggen. Samma sak händer med Cornwall, fast inte samma häftiga utsträckning.

Men om man tycker att det saknas bas, vilket inte är särskilt troligt, så kan de ställas snett närmare rummets hörn. Jag valde att dra ut dem från väggen och vinklade dem lite inåt.

Det finns nämligen gott om bas här. En 15-tums baselement har en förmåga att flytta luft på ett annat sätt än två 8-tummare gör. Det finns mer tyngd bakom slagen på bastrumman, fast kanske inte samma grad av finess som med två mindre baselement.

En integrerad 48-watts Line Magnetic med vakuumrör hade noll problem med att driva högtalarna. Inte ens när jag spelade högt. Den mycket starkare MC462 från McIntosh hade givetvis stålkontroll över Klipsch-högtalarna, som är något av det roligaste jag har testat på länge.

En fest

Jämfört med Forte III SE är Cornwall III blixtsnabba, särskilt i basen. Där det nästan ryker om högtalarna när Bob Dylans Political World rullar ut ur rummet. Det stora baselementet går kanske inte avgrundsdjupt, men jösses vad det flyttar luft!

DSD-upplagan av Dylan-albumet Oh Mercy gnistrar av dynamik och The Man In The Long Black Coat får ett djup och en närvaro i rummet som bäst kan beskrivas som en äkta live-känsla.

Cornwall rockar alltså bättre än Forte. Som också är en utpräglat dynamisk högtalare, men storebror levererar bättre dynamisk kontrast, stramare bas och en mäktigt fet ljudbild.

De går djupare i basen också, åtminstone känns det så. Eftersom kontrabasar och kyrkorglar får större tyngd i basen än med Forte. I teorin ska skillnaden inte vara så stor (–4 dB vid 34 Hz jämfört med – 3 dB vid 38 Hz för Forte) men det finns mer driv i djupbasen i Cornwall, vilket beror mycket på att högtalarna har basreflexport (på fronten) i stället för en passiv slavbas.

De har också ett bättre basfundament för stora instrument. Till exempel ovan nämnda kyrkorglar, pukor, konsertflyglar och trummor.

Ett par Klipsch RF-7 III, med sina två 10-tummare, sträcker sig lite djupare i basen men saknar den feta och muskulösa generositen i basen. Som ger ljudet från Cornwall den där live-känslan. De låter helt enkelt tuffare.

Även om Klipsch-högtalarna inte låter lika detaljerat, upplöst och raffinerat som ett par Dynaudio Contour 20, eller Sonus faber Olympica III, spelar de Keith Jarretts Kölnkonsert med stor inlevelse. Så uppfattar jag i alla fall det när ljudet av det lätt rostiga pianot träffar mikrofonen i Köls operahus sent på kvällen den 24 januari 1975.

Det finns djup i pianot, men de ljusare tonerna verkar tunnare än de djupa, i den andemeningen att de saknar lite fyllighet. Men klangen sprider sig vackert i rummet och högtalarna placerar lyssnaren nästan framme vid scenkanten.

I Puccinis La Boheme, under ledning av Herbert von Karajan och med Luciano Pavarotti och Mirella Freni (Decca), kommer atmosfären i salen fram väl. Men även här kunde rösterna ha haft mer djup och fyllighet. Cornwall III har också en resonant karaktär som färgar speciellt basen lite. Det händer gärna när man drar upp volymen så att det fladdrar lite i byxbenen, och om man känner på högtalarna så märker man att framför allt baksidan på kabinettet vibrerar en hel del.

Det färgar naturligtvis basen en smula, men jag struntar faktiskt i det. Jag skrev det upp det i protokollet som ”karaktär”, för sådant har Cornwall III hinkvis av. Visst låter basen lite färgad när man spelar högt, mellanregistret hade gott kunnat ha lite mer fyllighet, och gärna mer finmaskig finess. Men i slutändan handlar det om att ha kul, att musiken får det att pirra i nervsystemet och att rytmen får kroppen att skaka. Och det gör det sannerligen här.

Slutsats

Klipsch Cornwall III är inte den perfekta högtalaren. Leta någon annanstans. Men för alla som är mer intresserade av musikens själ, dess dynamik, puls och nerv, är det här otroligt roligt. De gör varje skiva till en liten fest och förmedlar smärta lika bra som glädje. Dessutom gillar de att spela högt, går att driva med en NAD 3020 från 80-talet och trivs ännu bättre på en varmt klingande rörförstärkare. Visst, kabinettet ser inte särskilt påkostat ut, det finns inga detaljer att bli hänförd över, som på ett par Sonus faber Homage, och kabinettet färgar ljudet, men vem bryr sig? Livet blir en fest med ett par 60 år gamla högtalare. Gammal är äldst. Sannerligen.