TEST: Kerr Acoustics K320 MK3

Från ingenstans dyker det upp en högtalartillverkare som har smugit under radarn. Kerr Acoustics var ett fullständigt oskrivet blad tills jag plötsligt såg bilden av en Kerr-högtalare på sociala medier.

Den golvstående högtalaren påminde mig om en PMC-högtalare, fast med en banddiskant i stället för en 25 mm dome-diskant. Den öppna porten längst ner på fronten antydde att det fanns en transmissionslinje. Vilket visade sig stämma. Och det räckte för att väcka nyfikenheten.

En snabb Google-sökning gav mig mer inblick.

Kerr Acoustics är en helt ny engelsk tillverkare av högtalare för studio- och proffsbruk och har tills nyligen aldrig skådats i en hifi-butik. Jämfört med välkända storheter som Bowers & Wilkins och Klipsch har Kerr knappt funnits i en kvart, men de har redan hunnit skapa sig ett namn.

Du hittar inte Kerr i många butiker. I Norden finns de ännu så länge bara i Norge, men det kan ändras snabbt. För det här är par ytterst välkomna högtalare, som jag starkt rekommenderar att man åker långt för att provlyssna på.

Den här modellen, Kerr Acoustics K320 MK3, är en reviderad version av Kerrs minsta golvhögtalare. Den påminner om PMC Twenty5.24i, som är en av de bästa golvarna i sin klass. Det finns också en mindre stativhögtalare som heter K300 MK3 och en stor golvmodell som heter K100. Den vi testar här hamnar liksom mitt mellan de två. Det är också en ny modell som heter K102 på gång. Det är en trevägshögtalare med två 12-tums baselement, alltså en mer påkostad modell än K100 MK2. Men den ställer upp i en helt annan, mycket högre prisklass.

Transmissionslinje och banddiskant

Golvhögtalaren K320 MK3 kostar strax under 100 000 kronor per par, alltså nästan dubbelt så mycket som ett par PMC Twenty5.24i. Prislappen gör att den ställer upp i samma klass som Audiovector R3 Arreté, som vi på Ljud & Bild utsåg till Årets högtalare, och den ytterst välgjorda Burmester B18.

Men Kerr-högtalaren kan något som de andra inte kan. Den går djupare och högre än allihop och har den längsta räckvidden, från bas till diskant. Det har Kerr åstadkommit genom att göra en 2,4 meter lång labyrintliknande transmissionslinje. Alltså en kanal som leder basljuden under 100 Hz en längre väg genom kabinettet tills de mynnar ut en port på framsidan. Transmissionslinjen är väldigt effektiv även i små kabinett, eftersom den ”förlänger” basräckvidden och får ut djupare bas ur högtalaren.

I andra änden sitter Kerrs banddiskant, som har ett 60 mm högt membran med neodym-magneter och som bara väger 0,027 gram. Den sträcker sig en oktav högre än de flesta andra diskantelement. Basen och delar av mellanregistret, det vill säga allt under 1950 Hz, tas om hand av en 165 mm Scanspeak Revelator-bas med träfibermembran.

Ställ dem där du vill (nästan)

Bilderna antyder att kabinetten är gjorda av fanerade MDF-plattor, men faktum är att de är gjorda av baltisk bok, som är dyrare – och finare – än vad träfaner brukar vara. Högtalarna kan levereras i fler färger än de på bilderna och kunden kan välja bland ett stort urval.

Eftersom högtalarna inte är särskilt skrymmande är de lätta att få plats med. De kan stå nära bakväggen utan att ge för överdriven bas, men jag rekommenderar att vinkla in dem en aning, så att de högsta tonerna når öronen samtidigt som resten av frekvensregistret.

Ända ner i avgrunden

Som går djupt. Och högt. När jag satte högtalarna på inspelning fick jag intrycket att de sträckte sig så djupt att en subwoofer åtminstone var onödig. Basen på James Blakes Limit To Your Love hotade att rulla bort mattan från golvet och fick lösa föremål började vibrera.

Ett par dagar senare var det dags för den första lyssningssessionen, som bekräftade intrycket från dag ett: de här högtalarna spelar djupbas på ett sätt som få andra högtalare mäktar med.

Man måste nästan höra dem för att förstå hur häpnadsväckande tufft det faktiskt låter.

En transmissionslinje är ingen ersättning för ett större baselement, utan ett hjälpmedel för baselementet, som ger det större räckvidd. Så de som tror att transmissionslinjen ger mer tryck och dynamik i basområdet från 50 till 200 Hz tar miste. Detta är själva elementets jobb, och Scanspeak Revelator-basen gör ett utmärkt jobb med dynamiken i de lägre frekvenserna.

Under en förutsättning.

Jag upptäckte att högtalarna behövde en förstärkare med mer vridmoment än vad en 60-watts Hegel H95 har. Med en 250 watt stark Hegel H360 blev allt genast mycket bättre. Högtalarna öppnade sig, basen kom fram mycket bättre i ljudbilden och plötsligt blev det mycket bättre kontroll över dynamiken. Jag testade även högtalarna med den superpotenta Rotel Michi X5, som med 350 watt i varje kanal, och en kondensatorkapacitet på 88 000uF, driver de allra flesta högtalare med lätthet.

Det bör noteras att det inte bara handlar om effekt. Utan om kontroll. En 50-watts rörförstärkare som Audio Research I/50, eller en Naim Uniti Star med 70 watt, kan fungera utmärkt. För det är inte känsligheten som är problemet.

Höj volymen

Om förstärkaren finns på plats är det bara att sätta sig tillrätta och plocka fram favoritskivorna. Man behöver inte spänna fast sig, för det här är inte högtalare som kör över lyssnaren med våldsam dynamik och ljudtryck. Till en början kan de verka lite tillbakadragna, men det är bara tills man skruvar upp volymen till en anständig lyssningsnivå. Då märker man att de får med pianots alla oktaver, ända ner till de djupaste tonerna. Bara det är en uppenbarelse, speciellt om man är van vid mindre högtalare.

Att gasa på lite med volymratten höjer också den dynamiska kontrasten. Då hör man hur stor kontrast det är mellan stråkarna och kontrabasarna i ouvertyren till Verdis Nabucco och hur finkänsligt Keith Jarrett faktiskt spelar i del 1 från Kölnkonserten. Pianoklangen är extremt finmaskig och skarpt fokuserad, med verklig tyngd i de lägre frekvenserna. Man märker att högtalarna har banddiskanter eftersom klangen hänger viktlöst i de övre oktaverna.

Om jag ska sätta fingret på något så är det att jag föredrar lite mer energi i mellanregistret. Jag saknar nämligen att höra Bryn Terfels baryton återges med den klangfulla värmen jag får från Burmester B18. För somliga är detta en smaksak, men jag gillar också att Steve Winwoods karaktäristiska sång har hela ljudspektrumet tydligt definierat. Med Kerr-högtalarna låter sångrösten tunnare än med Audiovector R3 Arreté.

Stråkar är vackert definierade, med en exceptionellt snabb dynamik som skapar fantastiskt fin kontrast i musiken. Lägg därtill högtalarnas förmåga att få de grova stråkarna att verkligen låta som fullvärdiga medlemmar i orkestern, så inser man att det här är ett par riktigt sällsynta högtalare. Jag kan inte minnas att jag hört en så mäktig djupbas från en så liten högtalare förut.

Denna förmåga ger musiken ett fundament som påverkar resten av frekvensområdet positivt, och andra instrument än bara kontrabasar eller orgeltoner för den delen. Även om man inte märker av den lika mycket hela tiden så är djupbasen en viktig del av klangbottnen i så många instrument att om den inte finns där så saknas det något i instrumentens klang.  Det är sådant man inte saknar förrän man väl har hört det, så efter en demo av K320 MK3 kan det vara svårt att gå tillbaka till högtalarna man har hemma.

Slutsats

De hittills okända Kerr Acoustics K320 MK3 är ett par ovanligt lyckade högtalare som närmar sig det perfekta. Speciellt för många som saknar en sömlös basåtergivning, ända ner till 20-talsnivån, och den påverkan det kan ha på musiken. Men det är inte det enda de kan. Baselementet och transmissionslinjen är väl integrerade med en enastående öppen och luftig banddiskant, där det enda vi saknar är lite mer klangvärme i visa röster. Om man har en tillräckligt potent förstärkare för att väcka liv i Kerr K320 MK3 så kan man få ett par lättmöblerade golvhögtalare som kan ge njutning i åratal. I ett komplett fullregister-perspektiv.