TEST: KEF Reference 5 Meta

Få högtalare har fått mig att bara sitta och gapa i soffan, med gåshud på hela kroppen. Quad ESL 63 har lyckats med det. Sonus faber, Dynaudio och Audiovector har också gjort det ett par gånger.

Men de är väldigt få, högtalarna som har etsat sig fast i minnet och lämnat ett bestående intryck.

De här har däremot gjort det, och inte tog det många minuter heller.

KEF Reference 5 Meta, lägg det namnet på minnet. För de högresta golvhögtalarna är snudd på helt kompletta musikkommunikatörer, och det har KEF åstadkommit med relativt enkla medel.

Jag trodde knappt att det var möjligt att en liten platta bakom ett av elementen skulle kunna betyda så mycket för ljudet när jag testade KEFs kompakta LS50 Meta 2020. De små stativhögtalarna spelade fantastiskt öppet och rent, jämfört med sina föregångare LS50 var de helt transformerade.

Reference 5 har genomgått samma transformation. Meta-versionen som vi testar här har blivit så mycket mer än en uppgraderad Mark II att den nästan är en helt annan högtalare. Även om utseendet inte har förändrats sedan vi testade Reference 5 2015.

Reference 5 Meta har KEFs patenterade koaxialelement, där diskanten är placerad i mitten av mellanregistret. Här sitter den 12:e generationen av specialelementet, som heter Uni-Q, fast i en mer påkostad version än den man hittar i LS50 Meta.

I Meta-versionen av Reference 5 har delningsfiltret ändrats och uppgraderats, enligt KEF. Som anser att de har lyckats göra ljudet ännu mer transparent. Dessutom har kabinettkonstruktionen förbättrats. Högtalaren ser likadan ut som föregångaren, men inuti har geometrin på förstärkningarna i kabinettet förändrats. KEF hävdar att de har använt finite elementanalys för att optimera dämpningen av resonanser, speciellt vid låga frekvenser.

Detta ska dämpa vibrationer ytterligare jämfört med det gamla kabinettet.

I kombination med det nya Uni-Q-elementet, och den speciella akustiska lösningen som heter MAT, har detta gjort Reference 5 Meta till en helt annan högtalare.

MAT

När KEF lanserade 12:e generationen Uni-Q berättade de villigt om vad de hade förändrat och försökt förbättra. Bland annat hade gjort en ny membranupphängning, baserad på flera analyser gjorda av olika simuleringar. De hade också gjort ett nytt talspolesystem och en ny dämpning av gapet mellan diskanten och mellanregistret, vilket gav plats åt specialplattan bakom elementet, med vad KEF kallar Metamaterial Absorption Technology – MAT.

Detta ledde till flera förbättringar, bland annat dämpades förvrängningen som kan uppstå vid högre frekvenser och med MAT bakom elementet fick högtalaren 40 procent mer linjär frekvensrespons i ett större frekvensområde.

MAT är en rund platta bakom Uni-Q-elementet, med ett intrikat labyrintmönster infräst på ena sidan. Groparna i mönstret absorberar olika frekvenser och eliminerar enligt KEF oönskat ljud från elementets baksida. Enligt KEF kallar fungerar MAT som ett akustiskt svart hål, som tar bort 99 procent av oönskade frekvenser, främst i området 620 Hz – 40 kHz.

Meta i hela serien

MAT gav definitivt ljudkvaliteten – särskilt i mellanregistret och diskanten, ett markant lyft på LS 50 Meta, och sedan dess har vi egentligen bara väntat på att MAT ska hitta till alla KEF-högtalare med Uni-Q-element.

Reference-serien är den första som får META-behandlingen i sin helhet och samma uppgraderingar har även gjorts på de mindre Reference 3 Meta, stativhögtalaren Reference 1 Meta och de två centerhögtalarna i Reference-serien.

Flaggskeppet Reference 5 Meta, som vi testar här, är byggt med fyra stycken 16,5 cm baselement i varje högtalare. Precis som på sin föregångare. Elementen har ett lätt böjt aluminiummembran som är gjutet i ett stycke och har det redan nämnda Uni-Q elementet i mitten.

Om du tar en titt på baksidan hittar du två stora basreflexsporter. De levereras faktiskt i två olika längder, så att man kan dämpa basen genom att byta ut rören bak om man tycker att man får för mycket av den varan. Med kort basport dämpas basen med 6 dB vid 35 Hz, med lång basport flyttas frekvensen till 32 Hz.

Fem färger

Högtalarna vi testade levererades i svart lack, men med ett kopparfärgat Uni-Q element. De kan även levereras med enbart svarta element, medan de två vita varianterna har silvergrå baselement och antingen blålackade eller Champagnefärgade Uni-Q. Det finns också en version i silkesmatt valnötsfaner med silvergrå frontplatta och membran.

Det går att beställa högtalarna med en rund grill till varje element, och det ingår justerbara spikes med tillhörande golvskydd.

Förstärkare

Reference 3 Meta har blivit lättare att driva, trots att den nominella impedansen är 4 ohm. Känsligheten anges till 88 decibel, vilket är godkänt för en så komplex konstruktion. Den briljanta, men inte överväldigande starka, Technics SU-G700M2 hade inga problem med att få fart på de stora högtalarna.

Jag kunde nästan spela hur högt jag ville utan att förstärkarens 60 watt effekt kändes för lite. Den 70 watt starka V 70 SE från Octave hade inte heller några problem med att driva högtalarna, men det var först med Rotel Michi X5 på 2 x 350 watt som det verkligen blev fart på saker och ting.

Kolossalt musikalisk upplevelse

När jag testade föregångarna 2015 antydde jag att de hade potential att bli en storsäljare i sin klass. Allt är som bekant relativt, men även om de kostade en hel del så hade jag svårt att komma på en mer komplett högtalare i samma prisklass.

Meta-versionen anno 2022 är nästan dubbelt så dyr. Det beror förstås både på att kostnaderna har ökat och på valutaförändringar, men också på att Meta-versionerna är kostsamma att tillverka. Lyckligtvis märker man det tydligt när musiken sätter igång och rummet fylls av en enorm ljudbild med en ovanligt massiv och potent basdynamik.

Att sätta på en gammal opera var nästan en chockerande upplevelse. Jag tappade hakan av ouvertyren från Puccinis La Boheme. Plötsligt hade jag hela orkesterdiket vid mina fötter och basen från de grövsta stråkarna fick det nästan att knaka i parketten. Ljudtrycket var svindlande högt och jag famlade efter fjärrkontrollen för att dämpa ljudet från Michi-förstärkaren innan tenorerna skar genom luften.

Det behövdes inte.

Ibland kan nämligen den höga volymen på en gammal operainspelning ge en del väldigt obehagliga upplevelser. Man inser att det är för högt när det skär i öronen och ljudet av muntra tenorer eller sopraner kan låta som när man skär i glas.

Det gjorde det inte här.

Tvärtom var tenorernas klang mjuk som siden. Glädjande nog.

KEF-högtalarna lyckades med något annat också, nämligen att få fram atmosfären från inspelningsdagen. Liveinspelningen Up For It med Keith Jarrett Trio lät till exempel varmt och närvarande, med en slående kontroll i basen. De små nyanserna i kontrabasen, visparna på virveltrumman och den djupa klangen från pianots djupaste frekvenser har jag sällan hört mer levande.

De små nyanserna, de nästan omärkliga tempoväxlingarna och tonhöjdsförändringarna framträder i den enorma ljudbilden och serveras på silverfat. Men största självklarhet.

Det är inte ofta jag spelar Kari Bremnes gamla album, men slagverk i Togsang kan avslöja alla möjliga problem i en anläggning. Vrid upp volymen till ungefär konsertvolym, och om högtalarna överlever kan du känna basen i magen. Med KEF-högtalarna känner du basen i ryggmärgen. Med. Total. Kontroll.

Tar man av sig den analytiska testmössan och bara slänger sig i soffan för att njuta av lite bakgrundsmusik så får man snabbt reda på att det är ganska svårt. Högtalarnas fantastiska förmåga att få musiken att låta så nära och verklig fångar uppmärksamheten och håller kvar den.

En riktigt gammal inspelning med Bill Evans på piano, och Barney Kessel på gitarr, är en vacker musik-kuliss. Som är perfekt för jazzfrälsta som måste jobba samtidigt som de lyssnar på musik. Men inte heller den inspelningen fick spela stilla i bakgrunden. I stället höjde jag volymen, la ifrån mig laptopen och blev sittande och lyssnade. Återigen var det alla de små nyanserna i musiken som fångade min uppmärksamhet.

KEF-högtalarna målar upp en öppen ljudbild med djup och finess. De levererar bas med en auktoritet jag vanligtvis förknippar med stora subwoofers, samtidigt som den varma och öppna klangen är enormt tilltalande med alla musikstilar. Det finns hinkvis med detaljer och ett silkeslent och oerhört upplöst diskant- och mellanregister som överträffar allt jag hört från KEF förut.

Konkurrenter

Det senaste prishoppet på Reference 5 Meta – och även en del av konkurrenters högtalare – har gjort att de flyttat upp en division på prisskalan. Där stöter de på hård konkurrens från Audiovector R6 Arreté, Sonus faber Serafino Tradition och Bowers & Wilkins 803 D4. Bland annat. De slimmade R6 Arreté kostar mer, låter nästan helt viktlösa och är extremt transparenta. Men har inte riktigt samma djup i basen som KEF-högtalarna. De snäppet billigare Serafino levererar musiken snyggt inpackad i ett varmt omslag som är väldigt beroendeframkallande. De mer otraditionella 803 D4 återstår att testa (håll utkik på vår hemsida) men efter testet av 801 D4 kan de mycket väl vara den mest relevanta kandidaten i en duell med Reference 5 Meta.

Slutsats

När vi testade föregångarna blev slutsatsen att de var de bästa högtalarna vi hade testat i den prisklassen. Då fanns det inte många högtalare om kombinerade finess och brutalitet samma sätt, men nya Reference 5 Meta lyfter allting en nivå. Inte bara priset utan ljudet också. Här får du ännu mer av allting, speciellt förbluffande är hur öppet och transparent ljudet har blivit. Ljudbilden känns mer helgjuten och det är sällan vi hör bas återgiven med sådan auktoritet. Det ska mycket till för att överträffa det här.