: KEF Reference 201/2

När man betalar nästan 50 000 kronor för ett par högtalare så räcker det inte att prata om bra ljud. Det handlar snarare om fängslande upplevelser. Drömmar som förverkligas. Att få ett rus som gör att du efter att ha lyssnat en första gång, bara blir sittande och är sugen på mer. Något så kostsamt måste lyckas med konststycket att måla upp en ljudbild som är så omfångsrik och magisk att den nästan suger dig ur din vardag och tar dig med in i värld där allt som räknas är musiken.

Av just den anledningen är det naturligt att fråga sig varför man ska lägga så mycket pengar på en stativhögtalare. Ljud är som bekant en fråga om fysik, och ska du ha någon äkta djupbas så behövs en högtalare av en viss storlek. Ingen ljudbild är komplett utan basregistret.

Smått saknar bas
Det var just den invändningen vi hade i nr 4 när vi testade Usher Be-718 DMD och B&W 805 Diamond, båda utrustade med diamantdiskanter som förmedlade extra luftiga övertoner. Men ingen av dem hade djupbasen som behövs för att göra upplevelsen helt komplett. Ushers bas gick djupare och var varmare och fylligare, medan B&W-högtalarna var stramare men på samma gång tunnare i basregistret.

Stor stativare
Reference 201/2 utstrålar en helt annan auktoritet än de båda andra. Den läckert välvda högtalaren är inte bara en hel del större – riktigt stor för att vara en stativare – den är också en trevägskonstruktion med separata mellanregister- och baselement, båda 6,5 tum stora. Det är något som i normala fall brukar sitta i golvhögtalare, och kan vara just vad som behövs för att få en stativhögtalare att orka hänga med sina större släktingar. Och om basen går djupt nog kan en stativhögtalare utnyttja fördelarna med bättre diktion och precision från mellanregistret och längre upp i diskantregistret. Nackdelen kan vara lite extra förvrängning som beror på att det vibrerande mellanregistret påverkar diskanten en smula.

Kabinettet är väldämpat, enligt uppgift med en speciell invändig stagning som anpassar kabinettvolymen så att den stämmer överens exakt med högtalarelementens parametrar. Allt för att inte överlåta något åt slumpen vad gäller frekvensrespons och dynamik.

Datoranpassat delningsfilter
Delningsfiltret är ett kapitel för sig. Med hjälp av exakta datormätningar är det exakt anpassat efter varje högtalarelement för att optimera dess integration och respons, och efteråt har KEFs ingenjörer fintrimmat filtren med hjälp av lyssningstester för att förvissa sig om att allt låter naturligt och musikaliskt. På baksidan sitter en uppsättning terminaler till varje element, så att separata kablar kan användas till dem (tri-wiring), eller till och med driva dem med var sin förstärkarkanal (tri-amping). Detta förbättrar både dynamiken och upplösningen, eftersom elektriska signaler inte smittar mellan terminalerna.

På baksidan sitter också tre skruvar som gör det möjligt att höja eller sänka diskanten i fyra steg, från +0,75 till –1,5 dB.

Första intrycket
Eftersom det står 45 000 kronor på prislappen är jag nyfiken på om man kan spara pengar på något annat ställe, till exempel förstärkaren. Om ett högtalarpar för 45 000 kronor och en förstärkare för 15 000 kronor låter lika bra som ett högtalarpar för 30 000 kronor gör med en förstärkare för lika mycket, är ju priset inte så högt längre. Av en tillfällighet har jag den synnerligen fina, fast inte speciellt strömstarka, digitalförstärkaren Wadia PowerDAC 151 hemma, och är naturligtvis nyfiken på hur den tacklar KEF-högtalarnas måttliga känslighet (små högtalare har nästan alltid lägre känslighet än stora).

Med min egen CD-spelare Hegel CDP4A mk2 ansluten till koaxialingången (förstärkaren har enbart digitala ingångar) låter det faktiskt riktigt bra. Det är särskilt högtalarnas öppenhet som förvånar. De är betydligt mer öppna i högsta registret än jag är van vid från koaxialhögtalare, som ofta är lite mer dämpade längst upp. Diskantinställningen kan man tryggt pilla på, eftersom en ökning eller sänkning känns som just det, utan att det påverkar själva ljudkvaliteten. Personligen trivs jag i många fall bäst med att höja diskantregistret med 0,75 dB.

Singer/songwriter Sophie Zelmanis vackra röst framträder klar som dagen, och är ytterst välplacerad i mitten av ljudbilden. Här finns det hinkvis med luft, och i vårt väldämpade lyssningsrum känns det bara som en fördel att sätta diskantjusteringen till max. Då växer ljudbilden en aning på bredden, samtidigt som det finns ett drag av bättre transparens än med helt neutral diskant.

Jag inbillar mig att KEF-högtalarna är lika öppna som Genelec 8260A, ett par aktiva monitorer som kostar 80 000 kronor, även om jag dessvärre inte har dem kvar för att jämföra med direkt. Reference 201/2 har dessutom ett bättre fundament i basen än de allra flesta stativare jag har testat (bortsett från ovan nämnda Genelec-högtalare).

Det hörs inte heller några oljud från högtalarnas kabinett. Detta är bland det mest klangneutrala jag har hört.

Inte särskilt mycket liv
Nackdelen är att högtalarna inte låter speciellt levande när de drivs av den strömsvaga Wadia-förstärkaren. Jämfört med Usher Be-718 DMD, som drevs av Musical Fidelity M6i och som tillsammans kostade 59 000 kronor inklusive stativ, låter det plattare och tråkigare. Det hjälper inte särskilt mycket att knuffa KEF-högtalarna närmare väggen (i vårt rum låter de bäst ungefär en meter ut på golvet), det gör basen lite fylligare fast mer utflytande. Det saknas kraft här.

Mer muskler
När KEF-högtalarna får prova på samma Musical Fidelity-förstärkare blir det andra bullar. Turbon kickar in och Reference 201/2 visar upp en betydligt mer karaktärsfast sida. Ljudbilden växer i storlek, varje instrument hamnar längre från de övriga och har mer välmarkerade anslag. Det var det här som saknades, och KEF-högtalarna spelar omedelbart i en helt annan liga än Ushers – även om Be-718 DMD också låter väldigt bra.

Med mäktig, klassisk musik som Tjajkovskijs ”Svansjön” är det en strålande kontroll på mässingsinstrumenten samtidigt som stråkarna är både luftiga och aggressiva. Jag sugs in i en musikalisk värld av ändlösa strukturer och klangfärger. Och basen är inte tunn alls. KEF Reference 201/2 går minst lika djupt som Usher Be-718 DMD, och är dessutom stramare. KEF-högtalarna har dessutom betydligt djupare grundtoner att stå på än B&W 805 Diamond, samtidigt som det känns som om jag upplever att sammanhållningen är ännu mer helgjuten hos KEF.

Men det finns fortfarande en del att gå på. Det är inte så att jag vill spela högre, tillsammans med Musical Fidelity-förstärkaren är volymen mer än tillräcklig. Däremot känns det som om det kan bli ännu bättre kontroll när man spelar högt. Inte minst när kanonerna fyras av i slutet av 1812-ouvertyren, de stjäl lite för mycket uppmärksamhet av allt annat som händer med M6i.

Ännu mer muskler
Dagen räddas av Chapter Précis 250S, min egen integrerade förstärkare som kostar 79 000 kronor. När den står för effekten växer KEF-högtalarna ur sitt skal på allvar. Ljudbilden målas upp på en enorm duk och tystnaden sänker sig mellan satserna. Det här är vad jag kallar High End-ljud!

Det är helt klart att de här stativhögtalarna är något helt speciellt. Jag är tvungen att jämföra med mina egna Gallo Reference 3.5, ett par golvhögtalare för 63 000 kronor. Även om lite extra pengar går åt till det sidomonterade 10-tumsbaselementet är Gallo-högtalarna speciella just för sin upplösning i övertonerna och sitt helgjutna mellanregister.

Superskarpt mellanregister
Därför är det överraskande att Gallo-högtalarna, som kan utmana de flesta i det övre registret, helt plötsligt nästan känns slöa i mellanregistret. Kvinnoröster har sällan framträtt så tydligt som genom KEF-högtalarna, och utan att det sker på bekostnad av den musikaliska helheten. Här är nämligen ljudbilden intakt. Det bör påpekas att det kan bli i mesta laget med 0,75 dB höjning av diskanten om inspelningen är lite vass och framfusig. Då är det bättre att ställa in högtalarna neutralt, eller att prova med en dämpning med 0,75 eller 1,5 dB. Personligen gick jag aldrig lägre än det neutrala läget, varken i vårt dämpade testrum eller hemma i mitt livligare vardagsrum.

Elektroniska djupbasrytmer brukar avslöja om en högtalare saknar djupbas. Och visst återger Gallo-högtalarna basregistret betydligt djupare i den psykedeliska trance-låten ”Deck & Sheker” med Infected Mushrooms. Ändå tycker jag inte att Reference 201/2 sammantaget är sämre på något sätt. För det första har de ett tydligare fokus på alla elektroniska ljudeffekter i det högre frekvensregistret, vilket är oerhört viktigt i sådan här musik. För det andra är basen så rapp och har så många klangfärger att bristen på riktig djupbas inte upplevs som någon förlust. Och det går ju alltid att drämma till med en subbas vid sidan om!

Slutsats
Ett par stativhögtalare för 51 000 inklusive stativ ställer höga förväntningar. För de pengarna kan man inte ens tillåta några små skavanker.

Och Reference 201/2 gör oss inte besvikna. Den målar upp en ljudbild som är så helgjuten och befriad från förvrängning att det mesta annat känns slött och livlöst. Kvinnoröster, mansröster, en stor orkester eller hårda elektroniska rytmer – allt sitter! Och det låter himmelskt och upplöst, och högtalarna är något av de snabbaste och mest dynamiska vi har hört (så länge priset inte skjuter i höjden på allvar)! Vi tycker inte att djupbasen saknas, för i egenskap av en trevägskonstruktion har KEF-högtalaren ett och annat bas-äss i rockärmen!

Reference 201/2 kräver en hel del av elektroniken. Med alltför låg effekt har de ett detaljerat och fint ljud, fast livlöst. De klarar sig fint med Musical Fidelity M6i för     25 000 kronor, men låter ännu bättre med Chapter Précis för 79 000. Vi vågar inte påstå att man behöver gå så långt, men poängen är att man inte ska spara på krafterna – eller pengarna!