TEST: KEF R7 Meta

Jag minns att jag blev förvånad över påståendet om hur mycket bättre ljudet skulle vara. För mig var pressmeddelandet som så många andra pressmeddelanden från högtalartillverkare. Fullt av beröm om hur mycket bättre den nya versionen är.

Oftast handlar det om nyanser i högre eller lägre grad. En ny kantupphängning och starkare magnet i baselementet kan till exempel ge tightare och mer potent bas. Men man trillar inte av stolen för att basen känns lite stramare.

Därför väntade jag klokt nog med att fälla någon dom om sanningshalten i KEFs revolutionerande ljudförbättring som de kallade för MAT – en förkortning för Metamaterial Absorption Technology.

Tills jag hörde ett par KEF Reference med MAT. Då trillade jag nästan av stolen på riktigt. För vem hade väl kunnat tro att något så litet kunde ge en så stor ljudförbättring. Nu handlade det inte om nyanser längre, det här var något helt nytt.

Sättet som ljudbilden öppnade upp sig på avslöjade att det här verkligen var något nytt. Fokus i mellanregistret var exceptionellt bra. Det fanns en sammanhållning i ljudbilden som knappast kunde bli bättre. Tills KEF lanserade Blade med samma teknik.

Den var till och med bättre än Reference 5 Meta, som hade gett oss helt unika musikupplevelser.

Sedan dess har KEF lanserat MAT i flera högtalare, bland annat de kompakta LS50 Meta. Och nu är det R-seriens tur. Här representerad av R7 Meta, som högtalarna med MAT kallas.

12:e generationen

Meta, eller MAT, är en till synes oansenlig rund platta som är placerad bakom KEFs koaxiala högtalarelement som de kallar Uni-Q – här med MAT integrerad.

R5 Meta har KEFs 12:e generationens Uni-Q-element. Med en ny membranupphängning, ett nytt talspolesystem och förbättrad dämpning av resonanser i gapet mellan diskanten och mellanregistret. Elementet har samma Flexible Decoupling Chassis – den mekaniska kopplingen till kabinetet – som vi hittar i Reference- och Blade-modellerna.

Precis som i Reference Meta har delningsfiltret förbättrats och uppgraderats, enligt KEF. Kabinettkonstruktionen är också styvare och högtalarna är försedda med kraftiga metallfötter för piggar – spikes – som skruvas fast på undersidan.

Metamaterial Absorption Technology

MAT är alltså en rund platta som sitter bakom Uni-Q-elementet och har ett fräst labyrintmönster på ena sidan. Mönstret är format på ett sådant sätt att det absorberar olika frekvenser och tar bort oönskade frekvenser från elementets baksida.

KEF beskriver det som ett akustiskt svart hål. Så mycket som 99 procent av oönskade frekvenser i intervallet 620 Hz till 40 kHz kan tas bort och det ger bland annat 40 procent mer linjär frekvensrespons.

R-modeller med Meta

MAT finns i alla modellerna i den nya R-serien. Från flaggskeppet R11 Meta till den kompakta R3 Meta. R7 Meta, som vi testar här, är den näst största i serien, det finns också en R5 Meta i ett smalare kabinett och två centerhögtalare som heter R6 och R2 Meta, samt R8 Meta som är ett par Dolby Atmos högtalare för hemmabio.

Flaggskeppet R11 Meta och R7 Meta har likadana element, men där R11 Meta har fyra 16,5-centimeters baselement i varje högtalare har R7 Meta två, i ett mer kompakt, golvstående kabinett. Som levereras med heltäckande tyggrillar som fästs med magneter på framsidan.

R7 Meta har två stora basreflexportar på baksidan, men till skillnad från Reference Meta levereras inte portarna i två olika längder så att man kan dämpa basen olika genom att byta rören på baksidan.

Exklusiva färger

Som vanligt, skrev jag nästan, kan högtalarna levereras i svart eller vitt lack, med högtalarelementen i samma färg. Men det går också att välja ett par i silkesmatt valnötsfaner, med kopparfärgade membran. Den golvstående R7 Meta kan även levereras i en titangrå färg som påminner om Porsche Agate Grau. Den har titangrå baselement och ett rödlackerat Uni-Q-element. Den lilla R3 Meta kan även levereras i en djupblå färg, inte olik BMW:s Portimao-blå, med ett kopparfärgat Uni-Q-element.

Mega Meta

Även med erfarenheten från testerna av de andra KEF-högtalarna med Meta, blev jag förvånad över renheten, öppenheten och det exakta fokus som R7 Meta levererade i testrummet.

Efter en veckas inspelning kopplade jag in en Roksan Atessa-effektförstärkare. En slimmad och välspelande streaming-förstärkare som med 80 potenta watt i det stålgråa chassiet drev KEF-högtalarna med lätthet. Den hade noll problem med 88 dB känslighet och impedans ner mot 3 ohm. Den betydligt starkare McIntosh MA9500 lät sig inte heller påverkas nämnvärt av någonting alls och blåste ut Bugge Wesseltofts New Conception of Jazz i rummet – och långt ut på parkeringsplatsen.

Till och med då var det full kontroll på dynamiken och de två baselementen i var och en av högtalarna gick lekande lätt under 40 Hz i basen. I vårt testrum var basåtergivningen effektiv ner till ungefär 35 Hz, sedan rullade den av abrupt och det fanns inte mycket energi kvar.

Det är kanske det enda negativa vi har att säga om R7 Meta. Baskvaliteten går det å andra sidan inte klaga på. New Conception of Jazz är inte precis tom på basdynamik, och KEF-högtalarna visade sina kvaliteter i de lägre oktaverna, med en helt felfri basåtergivning. Basen levererades med kontrollerad auktoritet, även i Steve Winwoods och Santanas version av A Whiter Shade of Pale. Här känner man trummorna i magtrakten, och alltid med full kontroll, även när jag bad MA9500 att elda på med mer kol i pannan.

De relativt smala högtalarna levererar en sällsynt stor ljudbild med stor klangrikedom och fyllighet. Ovan nämnda New Conception of Jazz är fylld till brädden med spinnande och plötsliga toner och arrangemang som tar oväntade vändningar. Högtalarna återger alltihop med ett orubbligt fokus och helt utan ansträngning, samma som jag mindes av Reference 5 Meta.

Pianoklang är notoriskt svår att återge korrekt och med all dynamik och alla nyanser. KEF-högtalarna får Leif Ove Andsnes Horizons-pianotolkningar av så olika kompositörer som Scriabin, Sibelius och Chopin att sväva ut ur högtalarna på vingar av siden.

Musiken är full av luftiga klangnyanser som svävar i det stora tredimensionella rummet som högtalarna bygger upp. Man hör direkt hur annorlunda Keith Jarretts flygel låter i Kölnkonserten. Här klingar instrumentet med en kallare klang, ibland nästan ostämt, och det hör man enkelt genom KEF-högtalarna. Som avslöjar små nyanser i musiken med största naturlighet.

Det är lockande att kalla dem Reference 5 Meta light, men R7 Meta står stadigt på egna ben. De kostar mindre, är lättare att placera i hemmet – och spelar med samma enastående ljudkvalitet som de större modellerna i Reference-serien. Basen går inte lika djupt, det är inte riktigt samma djup i ljudbilden och de spelar inte lika högt. Men skillnaderna i ljudkvalitet är inte lika stora som prisskillnaden.

Konkurrenter

De större Audiovector QR7 spelar till exempel rock med större auktoritet, men har inte samma finess eller neutrala mellanregister som R7 Meta. Nya Bowers & Wilkins 702 S3 har vi inte testat ännu, men föregångarna saknar KEF-högtalarnas öppenhet och dynamik. Sonus faber Sonetto  V är kanske de som kommer närmast KEF-högtalarna, men de kan låta lite torrare och mer återhållsamt när man till exempel spelar högt.

Slutsats

Man ska inte sticka under stol med att KEFs ”Meta-fiering” av högtalarna har pressat upp priset ganska ordentligt. Det beror inte bara på Meta, eller det förbättrade kabinettet, utan också den allmänna prishöjningen på allt från komponenter till frakt. Det tar inte ifrån R7 Meta några av kvaliteterna de har, för det är så mycket bättre än sina föregångare att vi egentligen pratar om en helt annan högtalare. Den är uppe och nosar på en helt annan klass än sin föregångare. R7 Meta är en högtalare som är så genomgående bra på allt att den kan betraktas som en referens i den här klassen.