Liksom marknadens övriga fabrikat kännetecknas också KEF av en rad specifika egenskaper. I skuggan av punktstrålaren Uni-Q:s unika kvaliteter är de dock lätta att glömma bort. Att ta fram en högtalare som vår hörsel gillar handlar mycket om att optimera dess varje parameter utan att göra avkall på någon speciell. Eftersom mina huvudområden – rumsakustik och DSP-teknik – till stor del flyter ihop med det för högtalarkonstruktion är jag väl införstådd i problematiken kring målet om en samlad ljudkälla hanterandes människans hela uppfattbara tonområde.
Den modell som jag skall testa här heter R500 och är en slank skapelse om drygt en meters höjd. Medan utförandet hos testexemplaren är svart pianolack finns högtalarna även att få i fanerad valnöt alternativt rosewood.
Teknik
Punktstrålaren i R500 bygger på ett fem tum stort mellanregisterelement som vid 3000 Hz (elektriskt värde) lämnar över till en koncentriskt monterad aluminiumdiskant. Delningen sker med andra ordningens branthet. Enheten hanterar samtliga frekvenser ovanför 500 Hz vilket motsvarar omkring hälften av människans uppfattbara tonområde. Elektriskt avlastas elementet dock inte helt förrän under cirka 200 Hz där dämpningen närmar sig 12 dB/oktav. För lägre frekvenser ansvarar två stycken parallellt arbetande baselement av marginellt större storlek. Dessa element är försedda med en speciell typ av platt membran som döljer dess yttre upphängning. Högtalarlådan är av basreflextyp och avstämd till drygt 50 Hz. Trots att Uni-Q:s separata kavitet hjälper till att staga upp lådan finns även ytterligare snedställda stag löpandes ned mot högtalarens bottenplatta. På baksidan ses två flödesoptimerade basreflexportar samt KEFs speciella anslutningsterminal innehållandes brytare för bygellös sammankoppling av högtalarnas individuella låg- och högfrekvensingångar.
Avancerade flervägssystem
Att reproducera samtliga av människans tio uppfattbara oktaver med jämn styrka, korrekt fas och låg distorsion är onekligen mycket problematiskt vid användning av endast ett element. Åtgärden blir att använda flera element som vart och ett endast behöver prestera bra inom ett begränsat område – typiskt tre till sex oktaver. Genom detta möjliggörs användning av avancerade membranmaterial som visserligen har sämre allmänprestanda men som har överlägsna kvaliteter inom sina avsedda arbetsområden. Medan problematiken kring frekvensuppdelning (fasfel och distorsion i delningsfilter) är väl dokumenterat diskuteras sällan konsekvenserna av att riktningskänsliga toner typiskt också återges från olika vertikala positioner. Det i särklass viktigaste tonområdet att undvika utspridda ljudkällor inom är de tre oktaverna mellan 500 och 4000 Hz. Anledningen är att korresponderande våglängder ligger i storleksordning med avståndet mellan våra öron. Vid 2200 Hz – där en full våglängd precis passar in – ger hörselgången dessutom en förstärkning om över tjugo decibel vilket naturligtvis ökar dess förmåga att upptäcka onaturligheter oerhört. KEFs lösning heter som bekant Uni-Q och arbetar alltså i R500 från 500 Hz. I liknande konstruktioner (TAD, Elac med flera) assisteras typiskt dess aktuella punktstrålare av ett eller flera nedanför placerade baselement. Även med så låg delningsfrekvens som 200 Hz säger egna försök att aktiv delning om 48 dB/oktav är nödvändig för att hörseln inte skall detektera ljudkällorna via restprodukter högre upp. Det skall poängteras att så pass avancerade filter (egentligen alla över 6 dB/oktav) kräver DSP-teknik för att bli faskorrekta och fullt musikaliska. I R500 sker delningen omkring två oktaver ovanför det frekvensområde som kan sägas vara tydligt riktningslokaliserbart. KEF:s åtgärd för att möjliggöra en så pass hög delning som 500 Hz är att man har flyttat upp ett av baselementen ovanför punktstrålaren och därmed skapat en virtuell ljudkälla belägen precis vid Uni-Q. På detta sätt försvårar man väsentligt för hörseln att upptäcka att det egentligen handlar om flera ljudkällor. Precis som i fallet D’Appolito skall man dock komma ihåg att de fasfel som branta filter orsakar ändå ger hörseln en möjlighet att skilja ljudkällorna från varandra.
Placering
När jag i april förra året utvärderade KEF Q300 valde jag att placera dem på extra generösa avstånd ut från mitt vardagsrums odämpade väggar. Anledningen till detta är att den fina ljudbild som ”riktningskoherenta” ljudkällor har potential till är mycket känslig för tidiga rumsreflektioner. I en typisk lyssningssituation i hemmet anländer de första reflektionerna till lyssnaren så tidigt som ett par tusendels sekunder efter direktljudet. En extra löptid om två millisekunder motsvarar en sträcka om sju decimeter vilket vid ett lyssningsavstånd om två meter betyder att en fullständig reflektion endast är dämpad tre decibel. Resultatet av detta blir att virtuella ljudkällor skapas vid de punkter i rummet där man – genom att sätta upp en spegel vinkelrätt mot rumsytan – kan se högtalarna från lyssningspositionen. Alla passager som är kortare än tio meter plus aktuellt lyssningsavstånd är skadliga för såväl klang- som ljudbild. Tolv meter betyder att ljudet kan ”hitta” mängder av vägar som använder en, två eller flera rumsytor. Observera att medan så kallad ”digital rumskorrektion” kan appliceras för att manipulera klangen att bli mer njutbar så förvärrar sådan typiskt ljudbilden ytterligare. Den som vill fördjupa sig något inom detta kan se min artikel ”Ljudkedjans bortglömda länk del 2” (Ljud & bild nr 1-2010). Utan möjlighet till akustikåtgärder är man alltid hänvisad till att arbeta med högtalarnas placering och en så fri sådan som möjligt. Gällande avstånd till sidoväggarna är en bra utgångspunkt ofta rummets bredd dividerat med tre eller fem. För mig betyder det 1,87 respektive 1,12 meter. Eftersom jag vill undvika att repetera det avstånd som finns mellan golvet och baselementens mittpunkt (0,78 meter) undersöker jag förhållandet mellan tänkbara sidoväggsavstånd och detta. Kvoterna visar att båda avstånden fungerar lika bra – 2,4 respektive 1,4. Sträva efter 1,6 eller 2,6 och undvik jämnt delbara tal. Jag väljer det större avståndet (1,87 meter) eftersom det försenar och dämpar väggarnas reflektioner mer. Det avstånd som är kvar att bestämma är hur långt ut högtalarna bör placeras från dess bakomvarande vägg. Jag provar att dividera rumsdimensionen (4,3 meter) med fem och får därmed 0,86 meter vilket ligger onödigt nära baselementens medelavstånd till golv. Division med tre ger istället 1,43 meter vilket verkar lämpligare och dessutom skiljer sig med omkring kvadratroten ur 1,62 gentemot sidoväggsavståndet. 0,78 meter till golv, 1,43 meter till bakomvarande vägg samt 1,87 meter till respektive sidovägg ser ut som en samling rimligt fint avvikande avstånd vilket sprider ut oundvikliga avbrottsfrekvenser.
Lyssningsintryck i vanligt rum
Tacksam akustisk musik i form av Lloyd Cole och spåret ”Man enough” från albumet ”Don’t get weird on me baby” får inleda provlyssningen av R500. Det är en varm och behaglig klang som uppenbarar sig. För att höja detaljeringsgraden i diskantregistret provar jag att vinkla högtalarna bakåt några grader så att Uni-Q riktas direkt mot lyssningspositionen. Distanser fram om tre centimeters höjd passar bra vid en meters lyssningshöjd och två meters lyssningsavstånd. Skillnaden är inte stor men instrumentens övertoner såväl som shakers lyfts fram en del. Basåtergivningen är kraftfull och tillräckligt djup för att klara av låtens toner ned till cirka 40 Hz.
Ökad svårighetsgrad innebär Bertine Zetlitz skönt psykedeliska ”Sickest girl” från albumet ”Sweet injections”. Här saknas tyvärr kontrasterna av produktionens torra och effektbehandlade ljud nästan helt vilket gör att mycket av mixens tanke går förlorad. Exempelvis flyter Bertines torra och centrerade sångtagning ihop med refrängens breddade stämmor. Medan en välplanerad och avancerad ljudbild kan vara förtrollande att uppleva i rum med åtgärdad akustik blir resultatet i starkt reflekterande rum mest bara grötigt och diffust. Positivt är att klangen fungerar relativt bra då högtalarnas grundkaraktär helt klart lutar åt det mörka hållet.
Åter till glesare musik och Sophie Zelmanis ”I’d be broken” från albumet ”Sophie Zelmani”. Här finns en betydligt enklare instrumentsättning som i reflekterande rum ändå räcker för att mätta ljudbilden. Jämfört med Sophies senare album är detta mer generöst mixat i diskantregistret. Trots det ger R500 inga problem med störande s-ljud eller onaturliga kamfiltereffekter från diskantelementets speciella omgivning. Tack vare produktionens hårt panorerade gitarrer fås en bred ljudbild som – trots rummet – lämnar acceptabel plats åt Sophies mittplacerade vokal.
Avslutningsvis provar jag ordentligt energirik musik i form av Psyclon nine och spåret ”Thy serpent tongue” från albumet ”We the fallen”. Genom låtens fem minuter långa energiurladdning är det hopplöst att – i detta rum – uppfatta någon som helst separation av ljuden som ingår i produktionen. Desto mer imponerad blir jag av klangen och att den faktiskt håller för att spela rimligt högt. Kombinationen av så här tät musik och högst olämplig akustik får annars många högtalare att låta hårt redan från normal samtalsnivå eller marginellt högre.
Lyssningsintryck i åtgärdat rum
Uppställda i akustikåtgärdat rum förmår R500 att leverera en mer komplett ljudupplevelse än någon av testseriens tidigare utvärderade högtalare. Presentationen är stabil och sammanhållen på ett mycket fint sätt.
Jag uppskattar exempelvis den fokus som Rihannas vokal får i låten ”Unfaithful” från albumet ”A girl like me”. Rösten återges dock klangligt försiktigare än den har mixats i de övre registren och saknar därför en del konturer och närhet.
Riktigt komplext material som exempelvis Quadrophonias ”Hardhead” fungerar imponerande väl. Trots mängder av lager ljud hålls samtliga isär och återges påtagligt fysiska och fria i rummet. Inte förrän på rejält hög volym börjar högtalarnas lågt balanserade diskantnivå att ge vissa problem. Det huvudsakliga mellanregistret kan då kännas något närgånget men samtidigt i helt försumbar grad jämfört med konsekvenserna av odämpade rums kamfiltereffekter.
Fortsatt krävande produktioner som exempelvis Enigmas ”Dreaming of Andromeda” från albumet ”A posteriori” återges utmärkt tredimensionella. Basåtergivningen är fyllig med fullt hörbar nivå ned till omkring 30 Hz. Trevligt att konstatera är att produktionens speciella öppna hihat inte är behäftad med den onaturliga klang som annars är typisk för arrangemang likt Uni-Q. Effekten undersöks bäst genom att lyssna på brus vilket är precis vad låtens hihat är uppbyggd av.
Medan utvecklingen av konventionella högtalare med utspridda element på många sätt kan sägas ha stagnerat sedan ett par decennier (se bara på Philips DSS930/940 från 1992) förtjänar KEF stor respekt för att hela tiden uppnå fullt hörbara förbättringar för varje ny generation av Uni-Q. Idag ligger man mycket nära klangen hos konventionella konstruktioner med friplacerat diskantelement vilket är en enorm bedrift.
Slutsatser
KEF R500 har en varm och tillbakalutad klang som passar utmärkt för användning i normala, odämpade bostadsrum. Dess enhetliga spridning gör att rumsreflektionerna innehåller ett jämnare tonspektrum än i fallet med tidigare testade högtalare (undantag för rundstrålande Duevel Planets). Basåtergivningen är kraftfull och saknar endast den allra nedersta oktaven. Vid utvärdering i åtgärdat rum erhölls en ljudbild med god skärpa och mycket exakta instrumentplaceringar. Klangen upplevdes dock något markerad i det huvudsakliga mellanregistret samt inte fullt lika naturlig i diskantregistret som hos konstruktioner med friplacerat diskantelement.