test: KEF R11

Jag vet att det kanske låter konstigt, men de här högtalarna är ett klipp. Faktiskt. Så innan jag kommer till ljudet och tekniken, tänk lite så här: Priset är visserligen högt, men man måste räkna på vad man får för pengarna och jämföra med allt annat som finns där ute.

För KEF R11 – som för övrigt är flaggskeppet i den nya R-serien – stöter på hård konkurens från Sonus fabers Sonetto-serie, Dynaudios Contour-modeller och golvhögtalarna i DALI Rubicon-serien. Sonetto V, för ett par tusenlappar färre, är vår referens i den här prisklassen och vårt favoritval bland mellanstora golvare i premiumklassen.

Men KEF R11 är det bästa alternativet till dem, och på ett par områden är de bättre också.

De är nämligen släkt med de enastående KEF Blade Two och har en liknande bestyckning som både dem och KEF Reference 5. Fast till en bråkdel av priset.

Hur är det möjligt?

Slanka R11 har ett enklare kabinett och något enklare versioner av baselementen men en ny version av det koaxiala Uni-Q-elementet – som för 12:e gången kombinerar ett mellanregister och en diskant.

På fronten flankeras det nya koaxialelementet av fyra nyutvecklade 16,5 cm baselement med var sin basreflexkammare på insidan.

Låter det förtroendeingivande? KEF säger att R-serien har genomgått 1043 (!) förändringar jämfört med den utgående R-serien, och då menar de hela konstruktionen. Inte bara elementen. Som alltså är nya.

Nya element rakt igenom

Samma sak gäller i stort sett resten av modellerna i R-serien också. De två mindre och billigare golvmodellerna R7 och R5 samt stativhögtalaren R3, alla har samma grundläggande uppgraderingar. Detta gäller även centerhögtalaren R2c och den kompakta Dolby Atmos-högtalaren R8a. Tillsammans med subwoofern R400b kan man alltså bygga ut R-serien till ett komplett surroundsystem. Men här har vi bara testat R11 i stereo.

I våra öron har Uni-Q-koaxialelementet varit en av de mest lyckade elementkonstruktionerna i många år. Det används i många av KEFs högtalare, i lite olika versioner. Här har den senaste utgåvan med aluminiummembran fått en nyutvecklad upphängning, förbättrad dämpning och magnet- och spolkonstruktion samt mer exakta toleranser i fogar och övergångar.

Ytterringen, som KEF kallar ”Shadow Flare”, är hämtad från Blade och Reference-serien och har en välvd yta för att eliminera diffraktion. Enligt KEF är summan av allt detta att färgningar, resonanser och förvrängningar reduceras betydligt.

De fyra baselementen är också nya, med ett nytt magnetsystem och ett konkavt membran av aluminium i sandwich med ett fibermembran. KEF hävdar att den nya konstruktionen ger en stramare och mer dynamisk bas, med mindre förvrängning.

Kabinettet och basreflexportarna är också förstärkta, dämpade och formade för att minimera vibrationer, resonanser och turbulens som kan uppstå när de fyra baselementen frigör akustisk energi.

Installation

Högtalarna levereras i blänkande svart eller vitt, eller som våra testexemplar: en vacker valnötsfaner med kopparfärgade element. De levereras faktiskt inte med grillar eller fronter. Det är extrautrustning. Grillarna är gjorda av mikrofiber, som påminner om Alcantara, och sätts fast med infällda magneter.

Som vanligt för mer påkostade KEF-högtalare är kabelterminalerna i en klass för sig. De kan enkelt användas med dubbla uppsättningar kablar, så kallad bi-wiring eller bi-amping med antingen extra kablar eller en extra förstärkare till det övre och lägre frekvensregistret. När man kopplar in ett extra par kablar behöver man inte krångla med bleck eller kabelanslutningar. Vrid bara de två omkopplarna på baksidan till bi-wire så är allt klart.

Högtalarna måste ställas på de medföljande metallfötterna och man måste använda spikes. Det ingår parkettskydd och verktyg för att justera högtalarna vågrätt när de står på rätt plats.

Om man måste ställa dem intill väggen kan det vara bra att plugga igen basportarna på baksidan med de medföljande skumpropparna. Åtminstone med den yttre delen av de tvådelade skumpropparna.

KEF påstår att R11 är relativt lättdrivna, med 90 dB känslighet och 8 ohm nominell impedans (som sjunker till 3,2), men du kan bara glömma att använda den gamla NAD-förstärkaren på 30 watt. De trivs nämligen bättre med förstärkare som har lite muskler. Vi använde Hegel H590, vår referensförstärkare, som KEF också har använt flitigt i sina demonstrationer.

Referensljud

I vårt testrum föll ljudet fint på plats när högtalarna stod en meter från bakväggen och måttligt invinklade mot våra Ekornes-stolar. Det låg uppenbarligen en hel del i våra intryck från den första demon från 2018. För R11 låter så enormt bra att jag tror att KEF får ett svettigt jobb med att övertala någon att lägga tre gånger så mycket pengar på ett par Reference 5.

Nej, de är inte i riktigt i samma klass, men om man tittar på prislappen är det anmärkningsvärt hur nära man kommer för de här pengarna.

Basen är djupare och fylligare än i ett par Dynaudio Contour 30 och stereoperspektivet är bredare och mer fokuserat än i Sonetto V. R11 påminner genomgående om Reference fast med bättre sammanhållning mellan diskant och mellanregister. Det som Reference 5 är bättre på är större dynamisk takhöjd, mäktigare fysisk bas, samt att de lättare fyller ett stort rum.

Men oj så levande Lil Halimas röst är i Hold Me, där basen upplevs som planterad på terra firma och så mäktig att man känner vibrationerna i benen. R11 må vara små, men det sitter många och entusiastiska aluminiumbasar i dem. Det märks även i Khalids Bad Luck. Efter gitarr-introt pumpar rummet med ett solitt bastryck, men högtalarna håller bastonerna i strama tyglar. Det låter riktigt mäktigt, och även om den dynamiska kontrasten inte uppfattas som bättre än i Contour 30 så är ​​djupet och musklerna i basen en division högre i kvalitet.

Komplexiteten i Sudan Archives Beautiful Mistake är en större utmaning. Här hoppar perkussion från högtalare till högtalare i ett raskt tempo men R11 har full kontroll även här.

Trumspåret i Dire Straits album Love Over Gold är både välljudande och dynamiskt. På titelspåret återges gitarrerna helt fulländat, med en vacker varm klang och helt felfria transienter. Ofta kan gitarrklangen bli för tunn, för att inte säga vass, till och med genom highend-högtalare, men inte här.

R11 klarar sig strålande även med Placido Domingo och Pablo Sainz-Villegats album Volver från Tidal Hi-Fi. Här finns bara tenor och akustisk gitarr, men inspelningen är föredömlig och har en anmärkningsvärt bra dynamisk kontrast som görs levande på ett magiskt sätt av KEF-högtalarna. Att höra Domingo så levande är minsann inte vardagsmat.

Rösten i det evigt gröna Fairytales-albumet med Radka Toneff och Steve Dobrogosz är rent sagt rörande vackert eftersom det knappt går att höra någon färgning av rösten alls, den känns helt perfekt fokuserad. Med naturlig värme och en klang som jag knappt har hört bättre i den här prisklassen.

I vårt lyssningsrum hade högtalarna inga problem alls att få fram bas ända ner till 30 Hz-regionen och om rummet hade varit ännu större så hade jag vågat spela högre. I den andra änden är diskanten sömlöst integrerad med mellanregistret – någon kanske föredrar en smula tydligare diskant i de övre regionerna, personligen saknade jag ingenting.

Ett par Klipsch Cornwall III kostar lika mycket och engagerar på ett helt annat sätt än R11. Där finns mer fysik i basen, fast den går inte lika djupt, och en enorm live-känsla i allt man spelar. R11 är mer raffinerad, bättre fokuserad och mer homogen, utan att för den skull vara tråkig.

Slutsats

KEF R11 är en uppseendeväckande bra högtalare i den här klassen. Den spelar i den allra högsta ligan, men har en prislapp som tillhör division två. Jag vågar påstå att den är förhållandevis billig med tanke på vad den kan. Den lurar knappast över någon Klipsch-entusiast till engelska högtalare, men kan nog förföra även blasé entusiaster som är vana vid B&W, Sonus faber, System Audio, Dynaudio eller PMC för den delen. Jag tycker att R11 är den bästa högtalaren i sin klass och mitt solklara förstahandsval på den billigare sidan om ett par Sonus faber Olympica III eller Dynaudio Contour 60.