test: KEF Blade Two

Du märker det ganska så snabbt. Först är det något svårdefinierat som gör att högtalarna upplevs som något speciellt. Till en början kan det vara designen som är förförande, innan hakan faller ner och man blir sittande som en idiot med öppen mun och bara lyssnar.

Efter ett tag är man fast. Man kan liksom inte få nog, utan sliter fram skiva efter skiva för att höra allt som för första gången igen.

Klassiska högtalare som Quad ESL-57, Rogers LS3/5A och Klipschorn har väldigt olika egenskaper, men har alla gett många lyssnare känslan av att höra något mycket speciellt. De har vissa egenskaper som gör dem enastående bra, och det faktum att de fortfarande är populära är ett bevis på deras klassikerstatus.

Samma sak kan absolut hända med KEF Blade Two.

Design

Högtalarna har en design som inte liknar någon annan, utom den första upplagan av Blade, förstås. Blade Two är mindre och lättare att placera, men inte mindre potent för det.

Den har KEFs unika Uni-Q-koaxialelement placerat i mitten av den smala fronten samt fyra 16,5 centimeter stora baselement – två på varje sida – så att de genererar extremt mycket basenergi. Och det märks.

Designen härstammar från det ursprungliga Concept Blade-högtalaren från 2009. Blade Two är en uppdaterad, mindre och billigare version. Den är enklare att placera eftersom den är lägre och inte fullt lika djup, men principen är densamma.

Element

De fyra baselementen är monterade rygg mot rygg för att släcka ut lågfrekventa resonanser som annars kan spridas i kabinettet och färga ljudet. En praktisk effekt av monteringen rygg mot rygg är bättre kontroll över basdynamiken och högre precision vid låga frekvenser.

Elementen är försedda med aluminiummembran och uppdelade parvis i separata basreflexkammare. I dem finns dessutom sparsamt med dämpmaterial. Om stående vågor uppstår på insidan så sker det över baselementens delningsfrekvens (320 Hz), vilket eliminerar behovet av mycket dämpning som annars skulle kunna dämpa transientresponsen i basen.

Det lilla Uni-Q-koaxialelementet är monterat på en välvd front och har diskanten i centrum och på linje – både horisontellt och vertikalt – vilket ger en perfekt punktformig koaxial spridning av frekvenser från 2400 Hz. I praktiken är detta en ovanligt lyckad konstruktion.

De fyra baselementen sitter monterade så att parens akustiska centrum ligger mitt på Uni-Q-elementets horisontella axel.

Installation

Kabelterminalerna är exemplariskt enkla att använda: för de som kommer att använda bi-wiring med dubbla uppsättningar kablar – eller bi-amping med en förstärkare till övre och en till nedre frekvensregistret – har KEF monterat omkopplare i stället för de förskräckliga metallbyglarna som andra märken har.

Högtalarna har gängor för golvpiggarna som ingår och foten har inbyggt vattenpass. Högtalarna kan mycket väl stå direkt på golvet, men basen stramas upp och blir mer rytmiskt exakt med piggarna.

Den smala fronten och enhetliga spridningen från Uni-Q-elementet gör att högtalarna inte behöver vinklas inåt. Åtminstone inte mycket. Det är viktigare att tänka på avståndet till sidoväggarna. En meter kan räcka, och lika långt till bakväggen är en bra utgångspunkt.

Även om Blade Two spelar villigt med en 60-watts Hegel-förstärkare så är det först med Audio Research, Gryphon, McIntosh och liknande som det blir riktigt fart på dem.

Ljud

De smala högtalarna målar upp ett enormt stereoperspektiv och ett djup som är sällsynt även för highend-högtalare. På samma gång går de så djupt i basen – med kontroll och dynamisk kontrast – att det känns som om njurarna ska lossna i kroppen när man spelar högt.

Det är svårt att höra någon förvrängning när man spelar högt. Ljudet är silkeslent och kristallklart, med en vokalpresentation som knappt en elektrostathögtalare gör bättre. Det finns så mycket ren energi i dynamiken att man känner för att spela högre än man kanske borde. Eller så beror det bara på att man är helt fast …

Ta till exempel opera. Inte världens mest spelade musik, men så krävande att återge att det är utmärkt testmaterial.

Luciano Pavarotti och Mirella Freni i Puccinis La Boheme, under ledning av Herbert von Karajan, låter fantastiskt. Trots att det är en nästan 50 år gammal inspelning återger Blade Two atmosfären i konsertsalen med skrämmande realism.

Det hörs direkt när Rodolfo rör sig över scengolvet, man behöver bara sluta ögonen och följa rörelserna med öronen. Kontrasten mellan röster långt fram och bak i rummet går inte att ta miste på och högtalarna släpper lös orkesterns dynamik så att man spritter till i slutet av ouvertyren.

En mer realistisk känsla av att lyssna på musik i 3D har jag inte ens fått av en surroundanläggning.

Men högtalarna kan mer. De kan till exempel spela djupbas övertygande. Somliga högtalare går djupare och somliga spelar högre, men med tanke på storleken är Blade Two är en äkta fullregisterhögtalare. De går utan problem ner till mitten av 30-talet med både dynamik och kontroll. Det går att höra ner till 29–30 Hz, och det räcker gott och väl för den mesta musiken.

Det är inte där magin händer. Längre upp, i mellanbasen, som är så stram att man nästan kan höra vilket slags strängar Charlie Haden har stämt sin kontrabas med, är det nästan ingen ände på hur öppet allting låter. Mellanregistret och ovanför är något av det mest luftiga och exakta jag har hört. På den här sidan av Sonus Faber Lilium, möjligtvis.

Stråkar och instrument som behöver strukturerade övertoner för att låta realistiska, får det här. Det är möjligt att de bästa elektrostaterna är ännu mer neutrala i övergången mellan diskant och mellanregister, men i så fall handlar det om nyansskillnader.

Sångröster återges med ett naturligt fokus och klangen saknar betoningar men är rik på nyanser. Man kan höra instrumenten långt bak i orkestern, om vibrafonerna spelas med mjuka eller hårda klubbor, och utan att anstränga sig hör man små skillnader i stränginstrumentens tonhöjd.

Makalöst!

Slutsats

KEF Blade Two är inga nya högtalare. Det behöver de inte vara heller. Eftersom de omedelbart tar plats i raden av klassiker, och är högtalare som man helst vill behålla efter man har lyssnat på dem. De är inte billiga, men har man kvar dem i ett årtionde så slipper man slösa bort pengar på andra. Så bra är de faktiskt. Högtalare kan knappast bli mer lyckade än Blade Two. Klassiker. Definitivt.