TEST: KEF Blade One Meta

Det var bara ett par månader sedan vi hade toppmodellen från engelska Bowers & Wilkins inne för test: 801 D4. Jag var väldigt snabb med att utnämna dem till de bästa högtalarna jag hade hört. Kanske lite för snabb …

Ingen rår på B&W när det gäller ingenjörskunskap och distorsionsfri ljudåtergivning, och därmed en nästan perfekt återgivning av instrument och sångröster. Ändå kan de upplevas som på gränsen till sterila, och om slagkraft och råhet är vad du uppskattar mest av allt så finns det andra högtalare som behärskar den disciplinen i ännu högre grad. Även om de enorma 801 D4 definitivt flyttar stora mängder luft.

KEF kommer också från England, men det är ungefär det enda som de två tillverkarna har gemensamt. Här löses saker och ting på ett helt annat sätt. KEF har inte ett uns mindre högteknologiska tankegångar, däremot är deras lösningar helt annorlunda.

Punktkälla

KEF anser att hela frekvensregistret från varje högtalarkanal ska låta som om det kommer från en enda punkt. Bara då får man ett optimalt stereoperspektiv och en riktig tonåtergivning var man än sitter i förhållande till högtalarna.

Därför använder KEF koaxialelement, där diskanten sitter i mitten av mellanregistret och spelar igenom det. Rent optimalt ska även basen komma från samma punktkälla, men det är sällan praktiskt. Om det inte går så bör baselementen placeras så symmetriskt som möjligt i förhållande till koaxialelementet.

Så lyder principen, oavsett om högtalarna kostar 5 000 kronor eller många hundratusen per par. Vilket är precis vad som fallet med högtalarna vi har framför oss.

Blade anno 2011

När de enorma KEF Blade lanserades 2011 hade ingen sett något liknande förut. De var KEFs forskningsprojekt, men eftersom de hade lyckats få dem att låta så förbaskat bra sattes de i produktion, så att de som var särskilt intresserade (och hade en tillräcklig budget!) kunde uppleva dem.

De var de första golvstående virtuella punktkällehögtalarna (virtuella eftersom baselementen var monterade på sidan, men i parallella par i perfekt symmetri med koaxialelementet på framsidan) och de hade ett utseende som påminde om namnet: ett knivblad. Kurvorna har inga parallella ytor och har därför optimal motverkan mot diffraktion – fenomenet där ljudvågor kolliderar med varandra och träffar örat vid olika tidpunkter, vilket smetar ut transienter och förstör stereoperspektivet.

De sidomonterade baselementen spelar åt olika håll, så att de tar ut varandras inflytande på kabinettet och förhindrar förvrängning. Och som de slår!

De gigantiska Blade fick sedan en mer lättmöblerad lillebror, Blade Two, 2015. I samma veva döptes den ursprungliga Blade om till Blade One.

KEF berättar om sitt metamaterial.

KEF Blade One Meta – med metamaterial

Nu är tiden äntligen kommen för en förbättring av Blade One. Den kanske inte behövde det egentligen, eftersom den lät lika stort, brutalt och linjärt som något anat jag har hört, och har nästan hypnotiserat mig varje gång jag har gått in i ett rum på en mässa där de stått och spelat.

Men när en högtalarkonstruktör lär sig nya knep är det givetvis på sin plats att låta detta gynna toppmodellerna och det är precis vad som har hänt med båda högtalarna i Blade-serien.

Den viktigaste nyheten är ett helt nytt material på baksidan av diskantelementet. Ett meta-material, som är ett material med en mycket speciell cellstruktur som är skapad i ett laboratorium och som inte finns i naturen.

Akustiskt svart hål

KEF har kommit på att i stället för att leta efter det naturliga material som gör det bästa jobbet med att kontrollera resonanser och sedan finjustera detta till något som tillfredsställer öronen, har de lyckats skapa ett material som fungerar som ett ”akustiskt svart hål”, där oönskade ljudvågor går in men aldrig kommer ut igen. Alltså kommer ljudet från membranens baksida aldrig att reflekteras tillbaka och blandas med ljudet från framsidan.

Ovan nämnda Bowers & Wilkins åstadkommer detta med långa rör på baksidan av högtalarelementen men KEF gör samma sak med sitt metamaterial, utan att behöva skapa en struktur som sträcker sig långt bakåt. Det sparar både plats och vikt, och dessutom kan materialet absorbera ett mycket bredare frekvensområde än vad sådana stag kan.

Det finns dock gränser för hur långa våglängderna kan vara, varför KEF har koncentrerat sig på att ta bort resonanser i diskantregistret. För att återge det så rent som möjligt.

Fyra hamrande basar

Nya Blade One Meta är precis lika stor som föregångaren, vilket innebär att den behöver ett stort rum för att inte dominera helt rent visuellt. Den kan fortfarande fungera akustiskt bra i ett mindre rum, eftersom den inte går problematiskt djupt i basen: 35 Hz innan den har rullat av med –3 dB, och 27 Hz vid –6 ​​dB.

Om du tillhör de som inte är nöjda innan de får subwoofer-djupbas kan du alltså bli besviken, men tänk på att rummet kommer att förstärka basen, så i praktiken kommer du ner till 20 Hz ändå. Och med mycket mindre placeringstrassel än med högtalare som går djupare. Värt att tänka på!

Dessutom finns det fyra hamrande 9-tums baselement, två på varje sida av kabinettet, så det ska nog bli tillräckligt med ös!

Utsökt byggkvalitet

Blade One Meta väger 57 kilo per högtalare. Det är mycket, men ändå bara drygt hälften av B&W 801 D4. Det gör dem enklare att flytta runt på också, en person klarar faktiskt av att packa upp och ställa upp dem på egen hand, man behöver bara flytta runt dem i kartongerna med en pirra till rummet de ska stå i, sedan går uppackningen ganska smidigt.

Här är det släta, jämna fogar överallt, allt är ungefär så ”flush” det kan bli. Man kan tycka vad man vill om utseendet, personligen gillar jag det. Och högtalarna känns lika dyra som prislappen.

Även piggarna (spikes) som ingår är av gedigen kvalitet, men om du ska använda dem – vilket jag rekommenderar – så ska du absolut ha hjälp med att hålla lite här och där medan du jobbar. För att inte skada golvet. När de väl sitter på plats är det enkelt justera piggarna. Ett inbyggt vattenpass visar om högtalaren står vågrätt och att justera piggarna uppifrån görs lätt med hjälp av en medföljande torxnyckel. Smidigt!

Om du vill ha tips om placeringen kan du till exempel prova Cardas enkla kalkylator och jobba vidare därifrån.

Fantastisk Röyksopp

Den helt nya låten If You Want Me med Röyksopp släpptes nyligen, med vacker sång av Susanne Sundfør. Den låter förtrollande genom Blade One Meta. Synthlandskapet är gigantiskt och sträcker sig långt ut på sidorna. Susannes röst är fysisk, vibratot är lika tydligt och fokuserat som jag någonsin har hört det, och när bastonerna sätter igång på allvar fyller de rummet utan ansträngning. Ljudet är så stort och komplett att man bara sitter och gapar. Den punktartade ljudåtergivningen från varje högtalare är verkligen något som detta ballad-epos tjänar på.

Gråbein packar upp Blade One Meta. Video: Audun Hage och Geir Gråbein Nordby

Devialet Expert 250 Pro-förstärkaren låter extremt finmaskigt genom de här högtalarna, men ännu viktigare är kontrollen av minsta lilla dynamiska kontrast – även på mikronivå. Den tonala skalan är extremt stor, men ännu mer imponerande är den dynamiska kontrollen över hela denna skala.

Father John Misty

Närvaron i Father John Mistys röst i låten Goodbye Mr. Blue framkallar gåshud och gitarren låter som om den är i rummet. Det kanske låter som en klyscha, men med Blade One Meta är skalan på alltihop så mycket större än med nästan allt annat. Man sitter inte bara och lyssnar på tonernas upplösning, utan den stora fysiken i varje anslag.

Stenhårda EDM-rytmer

De här högtalarna låter verkligen klockrent, drivna av den superupplösta Devialet-förstärkaren. Men jag vill ha mer av den dundrande fysiken.

Rotel Michi X5 (test är på gång) gör aldrig någon besviken när det gäller muskler och den har dessutom en helt annan snabbhet än en McIntosh i samma prisklass. Den visar sig vara ett utsökt val till KEF-högtalarna, om syftet är att skaka om soffan.

Vilket jag verkligen fick uppleva med Tiëstos BOOM. EDM-musik låter ofta skarpt och dessutom – ironiskt nog – platt i basen, men vissa inspelningar är bättre än andra. Det här är en av dem, för här snackar vi basmassage! Det var länge sedan jag spelade så högt i testrummet. Och det är första gången på länge som andra på redaktionen kommit in i testrummet, nyfikna efter att ha hört musiken fortplanta sig genom den flera hundra kvadratmeter stora kontorslokalen. Det här är stenhårt!

Förresten, eftersom Michi-förstärkaren inte har inbyggd streaming, bara digitala ingångar (och Bluetooth!) så använder jag fortfarande Devialet-förstärkaren för att streama från Roon. Bara inkopplad till en av koaxialingångarna på Michin. Du kan självklart använda vilken streamer du vill, det var bara den bästa lösningen jag hade tillgänglig.

Skön klassisk

Klassisk musik återges med hur stor rymd som helst. Ett bra exempel på detta är Royal Philiharmonic Orchestras version av Prokofjevs Romeo och Julia, satsen Riddarnas dans, dirigerad med stadig hand av James Morgan. Här är det gott om mäktig tuba, puka och cello, och med de ledande fiolerna som lotsar oss genom den välkända melodin. Hela tiden stramt kontrollerat av högtalarna.

Det är så mäktigt och det finns så många lager klanger som framträder, och allting träffar örat på samma gång. Det finns inga eftersläpningar, ingenting som låter beslöjat. Allt trycks upp rätt i plytet på lyssnaren, men utan att låta skarpt. Det är skönt. Och diskanten är renare än i föregångaren, som kunde låta en smula mer grovkornig, om man får lov att säga det.

Nasale Steve Winwood

Under inspelning efter inspelning sitter jag med gåshud och flinar. Hur högt jag än dundrar loss står högtalarna stabilt och spelar hela skalan. Utan skönhetsfläckar. Ingen färgning, inga svulstigheter, allt låter bergfast.

Redaktör Svendsen kommer in i rummet, med ett svårtolkat ansiktsuttryck. Jag tänker att det här väl måste imponera på vem som helst – även honom.

– Sätt på Whiter Shade of Pale-covern med Santana och Steve Winwood, säger han.

Uppenbarligen har han upptäckt något när han lyssnade på KEF Reference 5 Meta, som har samma koaxialelement och metamaterial.

Sagt och gjort. Jag förväntade mig samma styrkedemonstration och var totalt oförberedd på vad som skulle hända. För plötsligt blev det konstigt. Vilken skarp röst!

Steve Winwood har en mer nasal röst än många andra sångare. Det hörs tydligare genom Blade Meta än med flera andra högtalare. Det är uppenbart att högtalarna inte snyggar till en skarp inspelning, när mycket av energin ligger i området kring 2–3 kHz. Jag hade inte lagt märke till det tidigare, för även om högtalarna inte är silkeslena på något sätt så upplevs de oftast bara som snörräta, med massor av tryck och liv. De har normalt ingen förstärkning i 3 kHz-registret.

Men när just det frekvensområdet sticker ut negativt på en inspelning, så blir det inte lika kul att spela högt. Till och med på måttliga ljudtryck kan det bli i mesta laget och jag tror att vi lugnt kan konstatera att vi har hittat ett exempel på musik som Blade One Meta inte är särskilt förtjusta i. Jag tror nog att jag hoppar över Creedence och allt med John Fogerty också …

Konkurrenter

Att prata om valuta för pengarna när man närmar sig 400 000 kronor för ett par högtalare ska jag inte ens försöka mig på. Men det råder ändå ingen brist på konkurrens. B&W 801 D4 har vi redan nämnt. Dynaudio Confidence 60 är ett annat exempel. Fantastiska högtalare, som målar upp ljudbilden med en mjukare pensel men som därför inte låter lika frigjorda och dynamiska.

Confidence 60 kräver ändå mycket av förstärkaren, medan Blade One Meta faktiskt kan åstadkomma en hel del med en mer överkomlig integrerad förstärkare som Marantz Model 40n eller kanske till och med Naim Supernait 3. Men de kommer inte riktigt till sin rätt förrän de får något rejält som Rotel Michi X5 – gärna något ännu mer upplöst om man föredrar mer finmaskiga övertoner för att verkligen höra vad meta-diskanten klarar av.

En annan konkurrent till Blade One Meta är faktiskt också den billigare Blade Two Meta, om föregångarna är något att gå efter. I så fall är den mindre versionen inte sämre, bara mindre och passar därmed bättre i mindre rum. Och kostar 25 procent mindre.

Slutsats

KEF Blade Meta är en högtalare som är rena rama styrkedemonstrationen. De höga och djupa kabinetten ger volym, medan den smala frontbaffeln ger minimal diffraktion. Två basar på vardera sidan av kabinettet slår utåt parallellt och förhindrar ytterligare förvrängning. Men viktigast av allt är metamaterialet bakom diskanten, som tar bort alla resonanser från elementets baksida.

Resultatet är ett par högtalare som spelar klockrent, men samtidigt blixtrande ilsket när de ska. De dundrar verkligen loss och skakar om alla som vistas i rummet, om man vill det. En sällsynt blandning av rå PA-kraft och vackert hifi-ljud. Ingenting låter som Blade. Ingenting ser ut som Blade. Ingenting annat är Blade.

Var bara lite försiktig med väldigt nasala inspelningar. De kan vara en utmaning.