TEST: JBL Synthesis 4367

– Stick in huvudet och lyssna, försökte jag med. Men de såg inte särskilt övertygade ut, mina utländska kollegor som jag träffade på High-End-mässan i München 2018.

I stället log de överseende när jag berättade om de nya JBL-högtalarna som debuterade på High-End-mässan det året, och som spelade på ett helt annat sätt än vi hade varit vana vid från JBL.

Kanske var det att högtalarna såg ut som ett par JBL L112 från 80-talet, men mest sannolikt var nog att vi alla för länge sedan hade skrivit av JBL som seriöst högtalarmärke.

Men de nya L100 Classic spelade förvånansvärt mycket bättre än befarat och blev så småningom ett av de stora samtalsämnena på det årets highend-mässa. Och när vi till sist fick in dem i testrummet bekräftades våra misstankar. De var förbaskat bra högtalare, i kostym från 80-talet, som kanske – äntligen – kunde sätta JBL på hifi-kartan igen.

Det gjorde de också, med ett sådant eftertryck att det har florerat rykten om att JBL inte kunde täcka efterfrågan under en period. Och när sedan den mindre L82 Classic dök upp för test så var vi övertygade. JBL var tillbaka, det var inte längre bara de svindyra Everest-högtalarna som var bra, JBL nailade även högtalare som kostade en bråkdel av så mycket.

När kollegan Geir testade 4349 – som tillhör JBL:s övre skikt, Synthesis-serien – upptäckte han att det finns få andra som kan få in studioljudet i vardagsrummet på ett lika övertygande sätt. Och han borde veta, han har tillbringat mer tid bakom spakarna, och framför mikrofonen, i en studio än de flesta hifi-journalister jag känner till.

Större, starkare, kraftigare

Men om 4349 kan få hem studioljudet till ditt vardagsrum så är de större 4367 högtalarna som får hem stadionljudet. De är inkarnationen av JBL:s stadion-arrays och monitorhögtalare med blå fronter, blandat med modern teknik och nya idéer om hur man får JBL tillbaka till sina rötter med en modern ljudbild. Och utan att urvattna JBL:s signatur: det varma, klangrika och framför allt dynamiska ljudet som trycker dig tillbaka i soffan när du höjer volymen.

Lägg därtill lite finess och raffinemang så har du receptet på ett par moderna JBL-högtalare.

Det här 4367-paret är kolossalt stort jämfört med 4349 som Geir testade. De nästan en meter höga kabinetten är 56 cm breda och mer än 40 cm djupa, för att få plats med de två enorma elementen som JBL har valt att sätta i.

 

Tvåvägs

Det 15 tum stora baselementet är JBL:s 2216ND, som vi känner igen från den dyrare S4700, och diskanten – eller rättare sagt: diskanterna – är JBL:s D2430K som har två 3-tums membran i ett kompressionshorn.

Den speciella konstruktionen har alltså två polymermembran med två neodymdrivna magneter vardera och två talspolar, där membranen är placerade på var sin sida av två faspluggar. Båda delas av till baselementet vid 700 Hz och täcker resten av frekvensområdet upp till 40 kHz.

JBL hävdar att lösningen med två membran i ett element jämnar till frekvensresponsen och reducerar förvrängningen, framför allt när man spelar högt. Även om de två membranen täcker samma register kan man justera frekvensnivån individuellt med de två rattarna bredvid det grå HDI-hornet med ±1 dB. Den ena (HF) täcker registret från 600 Hz till 9 kHz och den andra (UHF) räcker registret från 4 kHz och uppåt.

Även om det faktiskt finns tre membran i en Synthesis 4367 så är det fortfarande en tvåvägshögtalare.

Fast en brutalt tuff sådan.

15-tums Aquaplas

Den speciella hornkonstruktionen får god draghjälp av det 38 cm stora baselementet, i svart Aquaplas och fiber, med JBL:s så kallade Dual Differential-system. Som är två talspolar i vart sitt magnetgap med neodymmagneter. Detta är en lösning som JBL i sina White Papers till Synthesis 4367 beskriver som ett sätt att dämpa förvrängning och ge bättre linjaritet.

Det är enorma mängder energi som ska ut ur kabinettet. Vilket lätt kan ge efter och orsaka oönskade resonanser och problem med ljudet. I samma White Papers beskriver JBL hur de har jobbat med att förstärka och dämpa kabinettet av 25 mm tjock MDF, förstärkt innerbaffel för båda elementen och intern horisontell avstagning.

Kabinettet är fanerat i svart eller valnöt, med en blå front precis som på studiohögtalarna, och de två stora basreflexportarna sitter under baselementet. Grillen är antingen svart eller mörkbrun och högtalarna levereras med fyra justerbara fötter i förkromad mässing och små underlag som skyddar parketten.

Krävande men inte kräsen

De stora högtalarna kräver en del plats. De kan skjutas intill bakväggen, men då kan man få väl mycket bas, så försök dra ut dem en bit på golvet. Då blir basen dessutom tightare och bättre definierad.

Det breda HDI-hornet är gjutet i ett material som heter BMC och format så att det sprider ljudet 110 grader horisontellt men bara 50 grader vertikalt, för att minimera reflektioner från golv och tak.

Efter att ha hittat en optimal placering i rummet på knappt 30 kvadratmeter växlade jag mellan olika förstärkare i olika prisklasser, från rör och transistor till klass D, och var det något jag lärde mig så var det att även om högtalarnas känslighet på 94 dB är relativt hög så får man aldrig ur hela potentialen utan en förstärkare med tillräcklig strömförsörjning. Vridmoment hellre än hästkrafter, om man så vill.

Därför passade en Yamaha A-S3200 med ”bara” 100 watt effekt lika bra som en McIntosh MC312 med 300 watt, men jag skulle inte använda en Marantz Model 30 till ett par Synthesis 4367. Den tror jag inte är tillräckligt strömstark för att leverera så mycket energi som behövs för de här JBL-högtalarna.

Sätter hela rummet i rörelse

Tjusiga MC1502 från McIntosh, med 2 x 150-watts effekt, var en lyckad partner till Synthesis 4367. Dess varma klang och utpräglat fylliga bas gav högtalarna ett riktigt lyft med blues och rock, fast i toppen var klangen mer tillbakadragen än med McIntosh MC312. Som även stramade till basen när jag spelade högt.

Den integrerade Yamaha-förstärkaren är den svagaste av de tre, men den har så mycket vridmoment att den hade förvånansvärt bra kontroll över högtalarna. Det var bara när jag verkligen spelade högt som den uppvisade tecken på att hissa vit flagg. Fast då kunde jag alltid byta över till MC312.

Jag slängde på samma Leonhard Cohen-inspelning från London som jag testade både L82 och L100 med, och de mycket större högtalarna släpade helt enkelt in scenen i rummet och placerade mig på första raden. Gåshuds-bonanza!

Basen och rytmen från trummorna satt som gjuten i den enorma ljudbilden som fyllde hela rummet. Kören gav ljudbilden djup och Cohens röst lät skrämmande naturtrogen. Det var inte ens nödvändigt att spela våldsamt högt för att få livekänslan, högtalarnas mäktiga basåtergivning och extrema dynamik bidrog i hög grad till detta. Det enda jag saknade var en halv oktav till i basen.

Trumspåret på Dire Straits-albumet Love Over Gold är inspelat med oerhört bra djup och dynamik. Det skakar rejält om basen i Telegraph Road och när trummorna dundrar loss i den annars så lågmälda Private Investigations blir man en ung grabb igen och sitter storögd och inte så lite imponerad. Var det verkligen så fett, tänkte jag, den basdynamiken var det länge sedan jag hörde från Love Over Gold.

Högtalarna är i sitt esse när de får spela musikens dynamik och man inte bara känner trycket i basen utan i hela frekvensregistret. Pianotonerna känns i kroppen och högtalarna har ett utpräglat fysiskt sätt att presentera musiken på. Allting framträder och det här är inte sådana högtalare där musiken bara trillar ut på parketten framför dem, du känner den hela tiden.

Det behöver inte vara jazz, blues eller rock. Släng på något klassiskt och förbered dig på en annan chockerande upplevelse. Om du aldrig har haft en symfoniorkester i vardagsrummet så bör du prova ett par 4367. De är mycket billigare än att hyra in en filharmonisk orkester, och du kan göra det hur ofta du vill. När dirigenten svänger igång orkestern Mahler eller Mozart sugs du in i musiken och öronen går varma – och du älskar det.

Stråkarnas klang är varm och behaglig och aldrig skarp eller tunn, fast kanske inte lika luftig och raffinerad när det gäller struktur om man jämför med ett par Quad ESL 2905 eller Piega Coax. Ett par KEF Reference 5 ger också ett lite bättre definierat stereoperspektiv och det är ingen tvekan om att par Sonus faber Olympica Nova III är mer detaljerade. Men ingen av dem är lika råa, mäktiga och framför allt dynamiskt engagerande som JBL Synthesis 4367.

JBL Synthesis 4367: Slutsats

Synthesis 4367 är en sådan där högtalare som man aldrig glömmer. Den har satt djupa spår i minnet och en ny standard för spelglädje och dynamik. På samma gång har den förmågan att behandla de finare nyanserna med en mild hand och har en raffinerad detaljering som många kanske inte förknippar med JBL-högtalare. Träfaneren och den lackade, blå fronten är kanske det enda som inte riktigt lever upp till prisklassen den befinner sig i, men ljudet kan skrämma vettet ur vem som helst i ena ögonblicket smeka själen med musikalisk balsam i nästa. Det är det inte många andra högtalare som kan, inte ens i den här klassen.