TEST: JBL Synthesis 4309

Efter att ha masserat själen med James Blakes senaste album kände jag för att byta stil. Inte för att det var tröttsamt att lyssna på Blake, utan mest för att stämningen passade mer för behaglig bakgrundsmusik.

Men när Brad Mehldau satte igång Nick Drakes Things Behind The Sun, solo på scen i Sumida Triphony Hall i Tokyo, var jag tvungen att sätta mig i soffan igen. Jag förväntade mig inte att pianokonserten som jag hade hört så många gånger förut skulle låta så häftigt tredimensionell och öppen genom de små högtalarna.

Relativt kompakta JBL Synthesis 4309 är nästan en miniatyrversion av den stora 4367:an, som med en 15-tummare i botten och en vikt på drygt 50 kilo inte precis kan kallas för kompakthögtalare.

Men det kan 4309, även om de inte är riktigt lika kompakta som ett par Dynaudio Evoke 20, eller ett par KEF LS50 Meta. Men så liknar den inte riktigt någon av dem heller.

Likheten med 4367 är ingen slump. Båda tillhör båda JBL:s Synthesis-serie med så kallade studiomonitorer och den lilla 4309:an har en mindre version av JBL:s HDI-horn, men i övrigt är principen densamma.

I grund och botten är det fysiken – och priset förstås – som är den grundläggande skillnaden.

 

Mini-kompressionshorn

Högtalarens kompakta kompressionshorn (JBL 2410H-2) har ett 25 mm-membran längst in, där geometrin är formad för en enhetlig frekvensrespons. Diskantnivån kan dessutom sänkas eller höjas 1 dB med en liten ratt framför.

HDI-hornet är parat med en 16,5 cm bas med fibermembran och en och en halv tum stor talspole, och har hjälp av två små basreflexportar under det avtagbara tyggallret.

Rycker man av grillarna ser man portarna och den klassiska blå färgen som JBL alltid har använt på sina studiohögtalare, men det är däremot inte ofta vi ser så små baselement i studiohögtalare från dem.

Baselementet har lång slaglängd och talspolen har samma flux-ring som vi har sett i tidigare tester av JBL Synthesis och som koncentrerar magnetfältet. Elementet har en ring av koppar, ett material som tål värme bra, utan att elementet förvränger.

De små 4309 är bredare än de är djupa och går fint att ställa nära bakväggen. De första veckorna av testet spelade de med en Hegel H190, innan det tyngre artilleriet kallades in, men de är relativt lättdrivna och spelar utmärkt med en 50-wattare, så länge den har tillräckligt med vridmoment.

Den där konsertupplevelsen igen

Men tillbaka till konserten med Brad Mehldau. För efter att Steely Dan var en besvikelse med inspelningskvaliteten på Black Cow från livealbumet Northeast Corridor – även om låten är bra – så gottade jag mig hellre med James Blakes album Friends That Break Your Heart. Där är både musiken och inspelningen av en kvalitet som passar för testande.

Där Black Cow lät platt och livlöst, ja helt enkelt tråkigt, lät Blakes nya album fräscht, dynamiskt och mycket mer öppet. Titelspåret fick en skala som vida översteg storleken på de små JBL-högtalarna. Som levererade förbluffande fyllig, dynamisk bas. Inte någon särskild djupbas att tala om, men man känner basen i magen när man spelar högt.

Väldigt kul faktiskt. Högtalarna var så engagerande att jag gärna höjde volymen ännu mer. Och det var precis vad jag var tvungen att göra när pianotonerna från Nick Drake-låten svävade mjukt ur de små högtalarna.

Att bara ha musiken på i bakgrunden var plötsligt helt uteslutet. För vad i hela friden var det här?

De små studiohögtalarna hade hittills övertygat mest med pop, rock och jazz. Alltså musik med bland annat trummor, bas, gitarrer, synt och piano. Det lilla baselementet hade till och med fått det att fladdra i gardinerna med slagverket i Kari Bremnes Togsang, men det här?

Pianoklangen lät verkligen som ljudteknikerna tänkte sig den. Skalan och klangen i den stora konsertsalen var tydligt på plats i mitt mycket mindre lyssningsrum. Högtalarna fick inte riktigt med sig djupet i den lägsta oktaven, men djupet i pianoklangen var i allra högsta grad närvarande. Perspektivet var bergfast och jag lät förstärkaren fylla på med ännu mer för att kolla hur högt jag faktiskt kunde spela.

Högt. Mer än vanligt med så små högtalare. Och med mer engagerande bas än man kan förvänta sig av en tvåvägs bokhyllehögtalare.

Det finns alltid något att gnälla på. Här också. Mikrodetaljer i mellanregistret låter förträffligt. Längre upp i diskanten kan de däremot verka lite grovkorniga, och i denna konfiguration är diskanten inte lika luftig som i exempelvis ett par 4367 – men det hade jag inte förväntat mig heller.

Konkurrenter

Det är inte bara KEF LS50 Meta och Dynaudio Evoke 20 som är nära konkurrenter till 4309. JBL:s egen L82 Classic kostar lite mer, men levererar en ännu mer fullvuxen ljudbild, med mer bas. KEF-högtalaren har bäst fokus och är kanske också den mest välbalanserade av de fyra, medan Evoke 20 låter luftigare och mer raffinerat.

Slutsats

JBL Synthesis 4309 må vara en liten högtalare, men den hade kunnat lura oss. För det mesta beter den sig som en mycket större, tuffare och mer dynamisk högtalare än man förväntar sig när man ser storleken på det kompakta kabinettet. Vilket bland annat gör att den enkelt kan ställas nära bakväggen och fylla ett stort vardagsrum med mycket mer ljud än de flesta behöver. Men som många vill ha, utan att kompromissa med inredningen.

Ställ ett par 4309 på ett par rejäla stativ, häng på en potent förstärkare, häll upp ett glas och sätt på favoritmusiken. Jag garanterar att du inte får en tråkig stund.