Jag måste erkänna att det var med en viss skepsis jag packade upp de nya JBL Classic-högtalarna i retrodesign. Det underlättade lite att de förra JBL-högtalarna jag testade – L100 Classic – fick mig att tappa hakan när jag testade dem, så det fanns en strimma av hopp.
Men jag hade historiska skäl till min skepsis.
Nya L82 Classic följer samma mall som L100 Classic: Låt en återblick till gamla tider vara underlaget för inspirationen till en ny högtalarserie och låt oss kalla den för … öh … Classic.
Inte särskilt originellt, måste vi säga, men detta är en synd som JBL inte är ensamma om att begå.
Det kan gå bra, det måste medges, och det gjorde det verkligen med L100 Classic, som är en ganska så stor trevägs stativhögtalare – även med de ursprungliga Quadrex-grillarna – och som behöver ett par stativ att stå på.
Medan den större L100 Classic är en modern – och mycket mer välljudande – version av originalet L100 Century, är den mindre tvåvägsmodellen L82 Classic inspirerad av bland andra L46 som släpptes i början av 80-talet. Den hade en liknande bestyckning – en 8-tums bas och en 1-tums diskant – i ett mellanstort basreflexkabinett. Och den hade sina hörbara brister.
Skomakare, bliv inte vid din läst
Men L46 lockade mig mer än många andra högtalare på den tiden. Då letade jag efter en mer framåt och energisk högtalare än de Advent jag hade, och eftersom den större L56 hade en 10-tums bas föll valet på den i stället för på den mindre L46.
Mina L56 blåste de belevade och välbalanserade Advent-högtalarna av stativen. Två 10-tummare flyttade gott om luft i det lilla rummet de stod i och de tålde att spela högt. Det gjorde inte mina öron. Om man vred upp volymen på den strömstarka Harman Kardon-förstärkaren jag hade så blev det både högt och tufft – och skarpt. Man skulle kunna säga att den generationen JBL-högtalare saknade en del i balansen mellan energin i mellanregistret och i diskanten.
Lyckligtvis är det bara designen på L82 Classic som påminner om mina gamla JBL-högtalare. De har samma vita basmembran med basporten ovanför, och en 1-tums diskant.
Sedan upphör likheterna. För de här spelar mycket, mycket bättre än originalet.
Helt ny konstruktion
Den nya versionen har ett nytt 20-centimeters baselement med räfflat fibermembran, med gummiupphängning och en stor talspole i ett kraftfullt magnetsystem. Elementet är monterat på ett gjutet chassi som är fastskruvat med åtta skruvar.
På insidan är kabinettet förstärkt med avstagningar och måttlig dämpning.
Bredvid basporten på fronten sitter en asymmetriskt placerad 25-millimeters diskant med titanmembran (L46 och 56 hade aluminiummembran). Membranet är en aning försänkt i förhållande till frontplattan och har en liten spridningslins framför sig.
Diskantnivån kan regleras efter behag med den lilla potentiometern högst upp – och det kan det hända att du vill om du spelar med de välgjorda Quadrex-grillarna på. De dämpar nämligen diskanten en smula.
Högtalarna är för stora för att ställas i en bokhylla. JBL har ett par stativ som är gjorda för högtalarna och som lutar dem en aning bakåt. De kan mycket väl ställas nära bakväggen, då känner man basen väldigt väl i magen, men jag rekommenderar att dra ut dem minst 50 cm och vinkla dem inåt mot mitten av soffan. I mitt lyssningsrum gav bäst balans.
Let the good times roll!
Bakom den silkesmatta svarta fronten är kabinettet klätt i äkta valnötsfaner. Grillens ram är gjord av fanerad MDF och Quadrex-grillen har en mycket mer hållbar skumplast som finns i svart, blått och orange.
På de låga JS-80-stativen ser högtalarna riktigt retro ut, personligen gillar jag det men jag inser att det inte är allas kopp av te. Men sätt på lite musik och förbered dig på att bli blåst ur soffan.
Jag har aldrig hört en så liten tvåvägshögtalare ha så balanserad dynamik. Klangbalansen drar lite åt det varma hållet, men framför allt är klangen fyllig och har mycket tyngd. Baselementen är inte bara kraftfulla när de hamrar fram trumslag eller rullar ut bastoner, man får en känsla av att lyssna på mycket större högtalare.
De försvinner nästan i rummet och skapar en enorm scen för Keith Jarretts konsertflygel att breda ut sig på. Lägg till trummor och bas så har man en trio, och JBL-högtalarna är i sitt esse.
Kontrabasen får en snygg tyngd i basen och trummorna lägger ett mäktigt fundament i ljudbilden som pianoklangen nästan svävar bort på i rummet.
Högtalarna ger Nancy Wilsons sångröst spotlighten mitt mellan högtalarna, ganska långt ute på golvet, men stereoperspektivet är inte lika helgjutet som med de betydligt dyrare Audiovector R1 Arreté. Det finns inte heller samma grad av finess och upplösning i diskanten – men fattas bara, JBL-högtalarna kostar betydligt mindre.
På med Leonhard Cohen live från London. Jag var inte på plats på konserten men det gör ingenting, det kan jag låtsas att jag var med JBL-högtalarna. Som skapar en förvånansvärt naturtrogen live-känsla som återskapar den stora scenen som inspelningen gjordes på.
En klassiker från samma tid som inspiration till högtalarna, Dire Straits Love Over Gold (jag hörde första gången i mina egna L56), låter himmelskt mycket bättre i L82 Classic. Gitarrklangen återges med mycket mer djup och nyanser, det finns ett skarpare fokus i ljudbilden och ingentingt är vass eller skarpt i diskanten.
Inte i klassisk musik heller, vilket annars är en akilleshäl för många äldre JBL-högtalare. Stråkarna i Mozarts klarinettkonsert i A-dur (KV622, Philips 1971) framträder fint i ljudbilden, klarinetten är djup och resonant och man kan höra luften som tränger sig fram genom Jack Brymers instrument.
Kanske kommer somliga att sakna lite mer luftighet högst upp i diskanten och lite mer finess och detaljskärpa i mellanregistret, men bortsett från detta är JBL-högtalarna en sann fröjd att spela musik på. Maken till spelglädje hittar du inte i den här prisklassen.
Prova bara med Tony Bennett och B.B. King som sjunger duett i klassikern Let the Good Times Roll, så fattar du direkt vad jag menar.
Konkurrenter? Vilka konkurrenter?
Tro mig, jag har letat, men det är inte lätt att hitta alternativ till L82 Classic. De mycket mindre Piega Premium 301 ligger i samma prisklass och levererar musiken på ett polerat silverfat, men rent dynamiskt kommer de inte i närheten.
Bowers & Wilkins? 705 S2 är det närmaste man kommer, de är bättre balanserade och har mer finess. Men spelglädje?
Ett par steg upp i pris hittar man Dynaudio Special Forty, som är mer transparenta och finmaskiga men utan dundrande dynamik och inte alls samma djup i basen som JBL-högtalarna.
Slutsats
JBL L82 Classic är utan tvekan högtalarna som ger mest spelglädje för pengarna i den här prisklassen. Du kan hitta mer insikt, finess och detaljrikedom hos andra stativhögtalare, men inte samma lekfulla dynamik eller feta bas som här. Man måste leta hos större golvhögtalare för att matcha den fysiska basen och för att få en ljudbild med samma skala. JBL-högtalarna är en triumf för konstruktörerna, som har lyckats rasera alla fördomar och förvandlat tvivlare till troende. Måtte de få hålla på länge.
Läs hela artikeln med LB+
Årets bästa erbjudande
Full tillgång till allt innehåll i 4 veckor för 4 kr
LB+ Total månad
Full tillgång till allt innehåll i 1 månad
LB+ Total 12 månader
Full tillgång till allt innehåll på Ljud & Bild och L&B Home i 12 månader
- Tillgång till mer än 7500 produkttester!
- Stora rabatter hos våra samarbetspartner i LB+ Fördelsklubb
- Nyhetsbrev med senaste nyheterna varje vecka
- L&B TechCast – en podd med L&B
- Inaktiverade annonser