TEST: JBL L52 Classic

Platsbrist brukar betyda små högtalare med begränsat bas- och ljudtryck. De mest ivriga entusiasterna köper gärna en bra subwoofer för att minimera problemet, men det löser inte alltid hela ekvationen.

Åtminstone inte om högtalarna saknar dynamiska förmågor och börja smälta som en överhettad glödlampa när man skruvar upp volymen.

Går man upp pyttelite i storlek, till exempelvis JBL Synthesis 4309 eller Dynaudio Evoke 20, så bli allt genast mycket bättre, fast då måste man krossa båda spargrisarna eftersom de inte direkt hör hemma i budgetklassen.

Det gör inte JBL L52 Classic heller, men de kostar hälften så mycket och är lite mindre och lättare att få plats med. Receptet är detsamma som för de betydligt större och betydligt dyrare L82 Classic, en annan av våra kompakta favoriter, men här är baselementet markant mindre. Därför trodde jag att lilla L52 knappast skulle låta i närheten av lika tufft som L82. Eller 4309 för den delen.

Men man vet inte vad man får förrän man upplever det, och om jag blev lite paff över det feta ljudet från 4309 så blev jag minst lika förvånad över den ännu mindre L52 Classic. Om L82 hade en dörr på framsidan så skulle man enkelt ha kunnat få plats med en L52 på insidan.

Tuff pyttebas

Baselementet i L82 är på 20 cm, men bara 13,3 cm i L52. En betydande minskning av yta, vilket i normala fall betyder mindre räckvidd och ljudtryck i basen. Diskantelementet är också lite mindre, 20 mm mot 25 mm, men även här har det ett titanmembran, precis som i L82.

Högtalaren har basreflexporten på framsidan. Det är en fördel för de som funderar på att ställa högtalaren på en hylla, för då är det inte så noga om den står intill väggen. Diskanten kan justeras lite uppåt eller nedåt med en ratt på framsidan och alltihop kan döljas av en Quadrex-grill i antingen svart, blått eller orange.

Men eftersom det lilla baselementet har längre slaglängd än normalt för en 13 cm bas, och en större talspole som tål mer värme samt en flux-ring som koncentrerar magnetfältet, kan det spela med mer kraft när högtalaren spelar högt.

Vilket den älskar att göra. En liten NAD AMP 1 med 2 x 40 watt hade inga problem att driva de små JBL:erna med smått imponerande ljudtryck. Den lilla NAD-förstärkaren lät sig inte påverkas nämnvärt av den låga känsligheten på 85 dB och inte av den låga 4 ohms systemimpedansen heller.

Få begränsningar

Med den mer potenta Marantz Model 40n fick jag verkligen fart på de små baselementen.

Till exempel blev basåtergivningen på Sades Soldier of Love tightare, djupare och mer potent. Den hårda och lätt slitna återgivningen av cymbalerna försvann och högtalarna öppnade upp sig och levererade en ovanligt stor ljudbild för att vara så små.

Någon egentlig djupbas finns inte. Men den går tillräckligt djupt för att få med djupet i de största trummorna och har inga problem med att få Gary Peacocks ståbas att mullra i rummet.

De allra djupaste tonerna i en konsertflygel försvinner lite, men klangen är helt närvarande och det är ett fint djup i instrumentens klangfärger. Så länge man inte skruvar upp diskanten med ratten får man en fyllig ljudbild med en varm klang, av den sorten man är tacksam för när man spelar högt.

För högt kan de spela. Inte så att det fladdrar i gardinerna och putsen trillar ner från väggarna – någon måtta får det vara med en så liten högtalare – men man märker tydligt att de livliga JBL:erna är avstämda för att ha kul med.

På samma gång har de något monitor-aktigt över sig, vilket gör att sångröster är rika på klanger och inte har några fula betoningar. Instrument får klinga ganska så fritt och ofärgat ur högtalarna. Som aldrig är skarpa eller hårda.

Det finns kanske inte all världens transparens eller detaljrikedom jämfört med ett par Audiovector QR1, men L52 Classic har mer potent bas och är mer lekfulla och engagerande med rytmisk musik. JBL-högtalarna tål att jämföras med den dyrare referensen KEF LS50 Meta, som är ett bättre alternativ för de som har klassisk musik på spellistan och aldrig befattar sig med ”modern” rytmisk musik.

Slutsats

JBL L52 Classic är den perfekta högtalaren för alla som har ont om plats men vill ha en riktigt tuff högtalare som spelar den mesta musiken med engagemang och inlevelse. Den spelar med nästan samma energi och tryck som den mer än dubbelt så dyra L82 Classic, men är mycket enklare att placera. Den passar extra bra i små rum, på en hylla, men klarar sig utmärkt även i ett stort vardagsrum. Just där är egentligen det enda stället jag skulle rekommendera en subwoofer också, för annars står L52 Classic alldeles utmärkt på egna ben.