TEST: JBL L42ms

De senaste åren har JBL hittat tillbaka till sina rötter – och de fortsätter att gräva. Sedan JBL L100 Classic på allvar satte fart på nostalgin har JBL lanserat en hel radda nya modeller med retrodesign. Ofta med ”Classic” eller ”Authentics” inflätat i namnet för att betona att de har återvänt till de ursprungliga dygderna. Vissa är omgjorda moderniseringar av klassiska högtalare från 70-talet, andra är helt nya konstruktioner.

JBL L42ms tillhör kategorin helt nya produkter i gammal stil. Bokstäverna ”ms” avslöjar att vi inte bara har med en högtalare att göra, utan ett komplett musiksystem. L42ms är inte bara aktivt och trådlöst, utan har inbyggda nätverks- och streamingfunktioner. Det är bara att koppla in ström och styra med mobilen eller den medföljande fjärrkontrollen, så spelas musiken.

Högtalaren (eller anläggningen) är en bred och låg enhet i äkta valnötsfaner som skulle kunna vara en ovanligt snygg soundbar. Vilket den, tack vare en HDMI-ingång, också kan användas som. Fronten är täckt av svart quadrex-skum, precis som de riktiga L100-högtalarna från förr i tiden. Den böjda fronten påminner om JBL Paragon. Om man är tillräckligt gammal – eller nördig – för att se det.

Bakom skumfronten hittar man två 4-tums bas/mellanregisterelement, självklart med membran i den rätta äggskalsvita nyansen, och två aluminium-domediskanter.

De fyra elementen drivs av en sammanlagd förstärkareffekt på 200 watt. 75 watt till varje bas och 25 watt till varje diskant. Det finns ett elektroniskt delningsfilter vid 5 kHz.

På baksidan hittar man två basreflexportar och ett urval av in- och utgångar. På den analoga sidan finns en RCA-linjeingång och en 3,5-millimeters minijack-ingång. Den digitala utgörs av HDMI (ARC) för ljud från TV:n. Det finns varken optisk eller koaxial digitalingång. Vilket är något som de flesta aldrig kommer att tänka på. Det finns också en USB-A-port och en Ethernet-port för trådbundet nätverk. En utgång för subwoofer gör det möjligt att komplettera med muskler i djupbasen. Ett litet reglage justerar basens frekvensgång med 3 dB för att kompensera för placering tätt intill en vägg.

Ofärdig app

JBL L42ms styrs med JBL Premium Audio-appen, som även används för nätverksinställningarna. Det är inte appen som dyker upp först när man söker efter JBL, men när man skriver in hela namnet så visas den.

Installationen löper ganska problemfritt och man presenteras för en lista med ljud- och musikkällor, inklusive Qobuz, Amazon Music och lo-fi-tjänsten Spotify. Tidal syns inte direkt, men JBL L42ms stöder Tidal Connect, så man kan komma åt högtalaren via Tidals egen app. USB-uppspelning finns också på menyn i appen, men det gick inte att läsa de USB-minnen eller externa hårddiskar som jag kopplade in i porten. Det här kan vara en funktion som inte har implementerats ännu, eller som har strukits från listan.

Överlag känns appen lite ofärdig. Den har inga alternativ för ljudanpassning, skärmen blir oförklarligt svart, högtalarens inbyggda programvara kan inte uppdateras och man kan inte justera volymen när man spelar upp via Tidal-appen. JBL-appen har versionsnummer 0.0.550, vilket kan förklara en hel del.

Så låter JBL L42ms

Placeringen av JBL L42ms är nästan given: På ett soffbord tar den upp för mycket plats och att ställa den på ett stativ skulle se löjligt ut. Den är gjord för att stå på en bänk. Men där ser den å andra sidan riktigt bra ut också.

Men vi är inte en inredningstidning. Ljudmässigt gör JBL L42ms en hel del saker riktigt bra. Men också en del på ett mindre övertygande sätt.

Ljudbilden som projiceras från det fyrkantiga quadrex-skummet är behaglig, klar och närvarande. Precis som man skulle kunna förvänta sig av en högtalare som ser så förbaskat retrocharmig ut.

Vi börjar med den akustiska jazzklassikern I’m Confessin’ från Jazz at the Pawnshop. Här är stämningen god och vibrafonen och saxofonen framträder levande i vardagsrummet. Recensenten börjar så smått att kasta kritiska blickar på den stora stereon i vardagsrummet …

Roger Waters Three Wishes återges på ett imponerande sätt och visar att JBL måste ha trollat med stereobilden. Själva inspelningen är kraftigt fasmanipulerad och den 60 cm breda högtalaren lyckas framkalla en känsla av att Anden i flaskan släpps ut rakt in i vardagsrummet.

MTV:s unplugged-inspelning av Eagles Hotel California går faktiskt också ganska bra, fast conga-trummorna saknar lite kropp.

Dynamiskt underskott

Med 75 watt till varje baselement och 25 watt till varje diskant borde det inte råda någon brist på kraft i JBL L42ms. Men rena muskler kan inte direkt översättas till kraftresurser.

På låg volym låter L42ms engagerat och levande. Och röster återges vackert och rent. Men man behöver inte skruva upp volymen särskilt mycket förrän de dynamiska begränsningarna sätter in. Värst är det i basregistret, där de djupaste tonerna lyser med sin frånvaro. Men om musiken är bara lite komplex känns det som om en osynlig hand vrider upp och ner volymen i takt med musiken. I vilket fall som helst återges instrumenten på mycket olika nivåer.

Disturbeds version av The Sound of Silence är ett bra stresstest. Och här misslyckas L42ms. Så fort orkestern sätter igång i bakgrunden drunknar sång och akustisk gitarr i kompression och allmän förvirring.

Konkurrenter

Två fyrtums element är inte rätt väg att gå för konsertljudtryck, och här har vi en bordsanläggning. Men L42ms verkar ge upp innan kampen ens har börjat. Enligt manualen kan högtalaren leverera en maximal ljudtrycksnivå på 102 dB. Och det kom vi inte ens i närheten av när vi lyssnade.

JBL har helt klart större högtalare, både passiva och aktiva, som klarar skivan. Och detta är ju ett kompakt system. Men vi har hört detta göras så mycket bättre för mindre pengar. Ett mycket närliggande alternativ är Pinell Supersound 901, som på papperet har mindre effekt men har en mycket mer dynamisk och fysisk återgivning.

JBL får också konkurrens från sig själva i form av JBL Authentics 500, som till ett lägre pris har ett starkare ljud, men också är mer grovkornig.

Slutligen är Naim Mu-so 2 fortfarande bland de bästa vi har hört. Och sedan vi testade den för fem år sedan har den sjunkit så mycket i pris att den nu kostar ungefär lika mycket som L42ms.

Slutsats

JBL L42ms är en läckert designad högtalare/musikanläggning som har ett grundläggande behagligt ljud och de funktioner som de flesta vill ha av i allt-i-ett-anläggning för vardagsrummet eller gillestugan. JBL kan spela bakgrundsmusik och kommer också att dramatiskt förbättra ljudet på en platt-TV. Jag måste dock erkänna att jag förväntade mig ett mer dynamiskt ljud och lite mer tryck i det lägre registret från just JBL. Styr-appen verkar ofärdig och har bara de mest grundläggande funktionerna. Den har inga ljudjusteringar, men kan användas för att välja en musikkälla och styra uppspelningen. I stort sett.