: JBL 4429

Det är något visst med JBL-ljudet. Det rungande mellanregistret och den bastanta basen från JBL:s större modeller ger klara associationer till livekonserter, och de låter rent och oansträngt även på ljudnivåer som skulle fått vanliga högtalare att duka under. Det är mycket tack vare horntekniken, och det är få som kan horn lika bra som JBL. De har hållit på sedan 1946 och är ett av märkena som har längst erfarenhet av hornhögtalare och professionellt ljud.

High End-hornhögtalare som K2 och Everest är fina, men ack så dyra exempel på detta. Men nu finns det ett billigare alternativ: JBL:s klassiska blå studiomonitorer har tidigare bara sålts på den japanska marknaden, men nu har amerikanerna bestämt sig för att marknadsföra serien även i Europa. Och efter att ha tillbringat flera regniga sommardagar med den näst största modellen, JBL 4429, kan vi inte säga annat än att det var på tiden!

Big in Japan
I Japan gillar de JBL-ljudet lika mycket som europeiska rockdiggare och om du surfar runt på japanska webbsidor hittar du gott om godsaker som inte säljs på vår sida av jordklotet. Ett argument har varit att högtalarna fintrimmats för ett aningen annorlunda, japanskt ljudideal, men den egentliga anledningen är nog att JBL inte har tyckt att det funnits ekonomiska förutsättningar att få serien godkänd enligt de europeiska CE- och ROHS-bestämmelserna förrän nu. De japanska modellerna innehöll en gång i tiden kvicksilver, vilket är ett usch-ord i miljösammanhang.

Här i Norden åtnjuter JBL stor popularitet och försäljningen har varit relativt stor, till och med när det gäller kostsamma High End-modeller som Array, K2 och Everest. Det har nog varit tungt vägande skäl när nu JBL bestämt sig för att släppa sin retro-serie på våra breddgrader.

4429
Toppmodellen i Studio-serien heter 4435, en gedigen historia med 15-tums bas som påminner en hel del om K2. Modell 4429 som vi testar här är betydligt mindre, fast ändå inte direkt liten på något sätt. För 70 000 kr kronor paret fyller 4429 tomrummet mellan modeller som LS80 (30 000 kr) och Array 1400 (100 000 kr).

4429 har ett klassiskt ”japanskt bok­hylle­högtalare”-format och rent personligen på­minner de mig om Technics-högtalarna som min pappa köpte till sin Tandberg-anläggning på 70-talet. Men även om utseendet är retro så är innehållet toppmodernt. Hornet är gjort av JBL:s SonoGlass-material, med två kompressionselement av titan som täcker frekvensregistret från 800 Hz och uppåt. Bakom tygfronten hittar vi en kraftig 12-tumsbas från JBL:s proffsdivision (1200 FE-8). Den påminner mest om en bilstereobas och har en särdeles kraftig magnet, vilket krävs för att hänga med de ytterst effektiva hornelementen.

4429 har som sagt ett lite speciellt format. De passar fint i en hylla men bör allra helst stå på ett par halvhöga stativ. Till exempel har JBL ett 35 cm högt stativ i marinblått utförande som matchar högtalarna.

Ljudkvalitet
Förväntningarna var delade första gången jag kopplade upp 4429. Å ena sidan hade jag testet av de enorma K2 S9900 för 370 000 kronor färskt i minnet. En högtalare som gjorde ett outplånligt intryck på mig långt efter de tillfälliga öronsusningarna hade lagt sig. Tack vare förmågan att spela kristallklart, mäktigt och musikaliskt på alla volymer var den en äkta referens i min bok, och sällan har begäret efter ett par högtalare varit större. Men hur jag än vände och vred på saken så hade jag varken plats, pengar eller förstärkarkraft att driva dem.

Därför hade jag vissa förhoppningar om att 4429 skulle bjuda på samma underhållning fast till ett förnuftigare pris. Samtidigt var jag tvungen att inse att 4429 är mindre än hälften så stor som K2 och bara kostar en sjundedel. Så det var nog bara något att drömma om – men kanske att man kunde hoppas på en liknande ljudupplevelse, bara i ett mindre format?

Ur den synvinkeln var mitt första möte med 4429 en besvikelse. Vart hade basen tagit vägen? Lyckligtvis var det tunna ljudet mer recensentens än högtalarens fel. Att ställa de här högtalarna en meter från bakvägen, som vi brukar, var uppenbarligen helt fel. Tätt intill väggen – som japanerna föredrar – spelar 4429 så det ryker om det.

Rakt på sak: detta är en högtalare som låter vansinnigt tufft med rock’n’roll, hiphop och elektronika. Den kan inte bara spela gränslöst högt, den har också en saftig kick i mellanbasen som får bastrumman att kännas i magtrakten. Mycket av äran för detta ska det fullvuxna baselementet ha, som också täcker stora delar av mellanregistret. Det hörs på röståtergivningen, som är betydligt mer fysisk och närgången än vi är vana vid från ordinära hifi-högtalare.

Att detta är en hornhögtalare märks enkelt på att övre mellanregistret är förbluffande rent och klart. Många tror att horn får musiken att låta hårt och vasst, men det är en missuppfattning. JBL:s horn är åtminstone av den snälla och öronvänliga sorten, och inte ens Nine Inch Nails och Trent Reznors väsande röst lyckas få dem att tappa kontrollen.

4429 är inte heller främmande för mer lågmäld akustisk musik. ”Highwaymen” med Nelson, Cash, Jennings och Kristofferson låter precis så gudomligt man kan önska sig, med en själ och en nerv jag sällan har hört maken till. Dire Straits ”You and your friend” på hög volym var också en upplevelse utöver det vanliga. Att även utmanande röster som Diana Krall och Kari Bremnes släpptes igenom helskinnade vittnar om att 4429 är en rockhögtalare med finessen i behåll.

”Wow! Det här var verkligen bra!” säger kollegan Nordby när han tittar in i testrummet. ”Det är så jag minns att bra hifi lät när jag var yngre. Inte det mest neutrala jag har hört, men potent och trivsamt på samma gång. Jag hade ett par JBL L112 som jag ångrar att jag sålde.”

Sedan tillägger han: ”Mark Knopflers röst är dunderstark, ändå låter det inte hårt eller vasst!”

För- och nackdelar
Jag var naturligtvis tvungen att ta chansen att prova 4429 hemma i mitt eget vardagsrum, och till och med i långt från idealiska miljöer, och med en Pioneer LX83-receiver som chaufför, lät det långt bättre än jag hade förväntat mig. 4429 verkar vara relativt förlåtande så länge de placeras nära bakväggen, och kräver inte elektronik i superklassen för att låta bra. Fast det bör påpekas att vi fick väldigt bra resultat med Mark Levinson-förstärkaren 523H (85 000 kr), även den från Harman-stallet, och Hegels nya monoblock. Vi kunde koppla in kolossalt dyr elektronik innan högtalarna kändes som det svagaste ledet, så detta är absolut något man kan leva med.

Ett par varningens ord måste vi dock dela med oss av. Någon särskild djupbas under 50 Hz kan du inte räkna med. Musiken låter inte tunt, men JBL har gjort avkall på den djupaste basen och i stället koncentrerat sig på att ge ett bra ljud från mellanbasen och uppåt. Där låter däremot 4429 tuffare än det mesta jag har hört, och längre upp i mellanregistret tycker jag faktiskt att de är bättre än de större Array 1400, som jag också har längre erfarenhet av.

En fördel med den aningen strypta djupbasen är att högtalarna kan ställas nära väggen utan att få den typiska, uppblåsta ”boom-basen” som man brukar förknippa med stora högtalare i små rum. I min lägenhet drabbas jag ofta av just detta, men med 4429 fick jag en rapp, tight, fyllig och punchig bas så det räckte och blev över, och tack vare rummets förstärkning saknade jag aldrig någon subbas.

4429 är ingen utpräglad perspektivmästare. Ljudbilden känns ganska så platt och ger ingen större djupkänsla. Man får leta länge efter den tredimensionella ljudbilden från en konkurrent som Tannoy DC10T. Efter att ha lyssnat på båda dessa högtalare under samma förhållanden är skillnaden som natt och dag. Tannoyerna breder ut ljudbilden i mikrodetalj, medan JBL:erna ger dig ljudet rätt i plytet, direkt och osminkat. Detta är med andra ord inte högtalaren för alla, men de som gillar en lite tyngre repertoar är skyldiga sig själva att provlyssna på 4429.

Slutsats
Detta är en tvättäkta rockhögtalare av den gamla skolan, för karlar med hår på bröstet, tatueringar och gärna en ring på ett eller annat ställe på koppen. 4429 lyckas med konststycket att låta stentufft och vackert på samma gång, och du hittar inte en högtalare som låter bättre med melodiös och hårtslående metal som Dream Theater eller Iron Maiden. Det är lockande att dra paralleller till riktigt bra bilstereoljud, där ljudet hela tiden har ett bra fundament och låg förvrängning. Helt perfekt är 4429 inte, den allra djupaste basen saknas, och för att vara en 50 000-kronorshögtalare är den mer energisk än 100-procentigt neutral. Men det kan vi leva med när ljudet är så här grymt!