Det går inte att klaga på utförandet. Rent utseendemässigt påminner CM8 S2 om sin föregångare, på det mest eleganta sätt syns det inte en endaste skruv runt högtalarelementen. Oerhört läckert! Du kan välja mellan svart högglans, rosenträ eller vitt, som var färgen på testexemplaret vi fick låna. Till det vita utförandet har B&W valt halvmatt lack i stället för högglans, vilket är mycket lyckat i våra ögon.

Högtalarna kan utan problem ställas intill bakväggen utan att låta svulstiga eller olinjära i basen. Tycker du ända att det blir för mycket av det goda så ingår det skumgummiproppar som du kan stoppa in i basportarna för att fintrimma basresponsen.

Alla högtalarelement och delningsfilter är gjorda på plats hos B&W i Brighton. De två baselementen har 5-tums membran av papper och Kevlar, och mellanregistret är av rent Kevlar, ett material som orsakar ytterst lite förvrängning. Mellanregistret har ingen upphängning utan går ända ut till elementets ram.

Både piggar (spikes) och gummifötter ingår, vilket ger bra flexibilitet oavsett underlag.

 

Ljudkvalitet

Vi var riktigt förtjusta i föregångarens ljudegenskaper, den hade ett öppet och klart ljud och presenterade musiken på ett stramt sätt, men S2-versionen låter tämligen annorlunda. Högtalarna vi fick låna, demo-exemplar från Hi-Fi Klubben, har gott om tryck och energi från en stor orkester och en förmåga att återge basrytmer med fin fyllighet, samtidigt som de startar och stannar när de ska.

Längre upp i övertonerna går det inte lika bra. För även om Diana Kralls röst är fyllig längre ner i registret i ”California Dreaming” så blir det för tillbakadraget längre upp. Den låter dämpad och nästan instängd, och pianotangenternas anslag dör ut för tidigt. Det skiner aldrig speciellt mycket i övertonregistret, vilket är lite märkligt med tanke på att B&W är kända för sin distinkta diskantåtergivning.

Med häftig rock från Rage Against the Machine noterar vi att gitarren låter mörkare än vi är vana vid och att tonerna från basgitarren inte är tillräckligt detaljerade. Cymbalerna låter också mer dämpade och Zack de la Rochas röst är inte lika klar och öppen som den ska.

Det är inget fel på basrytmerna i Lordes minimalistiska ”Royals”, men hon kommer inte ut i rummet och ljudbilden saknar luftighet och rymd.

 

Vår åsikt

Välbalanserat ljud är i det närmaste ett kännetecken för Bowers & Wilkins, så det är lite märkligt att vi här har att göra med en högtalare som låter energiskt i det nedre tonregistret men inte förmår hänga med tillräckligt bra längre upp. Diskanten låter för tamt för att ge några större upplevelser av akustiska instrument. Musiken öppnar sig aldrig helt och hållet och CM8 S2 är därför en riktig besvikelse. Fördelen är att den är lätt att placera och relativt enkel att driva för förstärkaren.

Också i detta test: