Canton-högtalarna är mellanstora, lite mindre än Monitor Audios. 2,5-vägskonstruktion innebär att båda baselementen spelar bas men att det ena dessutom återger mellanregistret. Detta ger ofta en bra tonal sammanhållning men kan påverka känsligheten. Chrono 507 DC har en känslighet på bara 87,5 dB, vilket innebär att den behöver dubbelt så mycket förstärkarkraft för att spela lika högt som exempelvis B&W DM683.

Basreflexporten sitter på baksidan så högtalarna kan hämta mer bas från bakväggen om de ställs nära den, eller så kan man dra dem ut en bit på golvet och få en mer linjär bas.

Ljudet
Med storbandsjazz visar Canton sig mer ohämmade än de flesta. Mässingsblåsarna sticker ut och är energiska som bara den. Saxo-fonen har en stor tonstruktur och kontrabasen kommer fram tydligt. Det är också gott om luft runt instrumenten. Anslagen på piano och flygel är mycket klara och har bra attack.

Högtalarna känns dock inte lika stora i basregistret som B&W. För att ta reda på hur det står till med den saken krävs musik med ordentlig djupbas. Vi skickar in Bertine Zetlitz ”My Italian Greyhound” och låten ”500” i CD-spelaren. Hårda basrytmer och djupa basgitarrer kräver en hel del, samtidigt som den luftiga rösten behöver att högtalarna behåller fokus i mellan- och diskantregistret. Här är Canton lite mer stressade än B&W, Monitor Audio och Audio Pro, som alla har mer tyngd i basen. Bertines röst kommer ut längre i rummet med Chrono 507 DC, men samtidigt låter musiken mer framfusigt. Canton har alltså en frisk och dynamiskt spelstil, men har tendenser att bli lite för mycket av det goda.

Också i detta test: