test: Focal Kanta No.2

När jag hör ordet highend tänker jag på tre saker: bättre ljud än de flesta ens kan drömma om, dyrare än nästan alla har råd med, och massor av jobb med att få allting att låta helt optimalt.

En del hifi-utrustning är så svår att få till att en stackars audiofil måste pröva och rata ett dussin förstärkare och ett helt knippe olika kablar. Väggarna måste kläs med äggkartonger, basfällor ställas ut – stora nog att fånga en hel älg – och resten av inredningen i vardagsrummet måste möbleras enligt feng shui-metoden. Och just när man känner sig nöjd kommer sambon hem och börjar dammsuga upp alla dammråttor, så får man börja om från början igen.

Med nya Kanta-serien har Focal tagit en annan approach. Här handlar det om att göra highend kul och enkelt. För det första kommer minst en av de många färgglada färgkombinationerna att passa in i ditt vardagsrum. Men desto viktigare: alla timmar du annars hade behövt lägga på att byta ut radiorören i rörförstärkare, lägga dämpmattor under CD-spelaren och be ouija-brädet om ljudmagi, kan du i stället ägna åt att njuta av musiken. Inte minst på grund av den höga känsligheten och stabila impedansen, som gör högtalarna enklare att matcha med förstärkare och annan elektronik.

Kanta No.2, som den enda modellen hittills heter, är tillräckligt stor för att tas på allvar, men ändå kompakt nog för att ta beskedlig med plats – och den är förhållandevis enkel att flytta runt på om du skulle känna att du behöver det. Genom att basen delas vid en lite högre frekvens än i storebröderna i den dyrare Sopra-serien, och med en basport på både framsidan och baksidan för att ge ett jämnare luftflöde, bör det egentligen bara vara att ställa den ganska så nära bakväggen och låta musiken braka loss.

Beryllium och lin

I highend-serierna håller sig Focal till berylliumdiskanter, ett material som har fördelen av att vara mycket lättare och styvare än aluminium, vilket utökar frekvensresponsen och detaljeringen i det viktiga övertonregistret. Kanta är inget undantag.

För att får ner priset i förhållande till de dyraste serierna har Focal valt lin som material i de övriga membranen. Förutom att vara billigt har lin fördelen att vara självdämpande, och det sägs vara nästan lika starkt som det skottsäkra materialet Kevlar. Eftersom fibrerna är ihåliga är masstätheten dessutom bara hälften av glasfibers. Och lätta membran är som bekant snabba membran! För att öka styvheten har Focal täckt lin-membranen med ett lövtunt lager av glasfiber på både fram- och baksidan.

Det är värt att påpeka att även om Kanta har samma membranmaterial som den billigare Aria-serien så är elementens konstruktion mer avancerad och speciellt utvecklad för Kanta.

Kabinett av plast

För att få ner storleken utan att det sker på bekostnad av mindre inre volym har Focal valt att göra kabinettet av något så okonventionellt som polymer i stället för MDF. Det finns många sorters polymer, den vanligaste är plast. Fördelen är en mycket högre täthet än MDF, vilket innebär att man klarar sig med mindre av det för att få ett lika styvt kabinett. Vilket i sin tur innebär att den inre volymen blir större i förhållande till fotavtrycket. Och om du undrar: det finns ingenting med Kanta som ser billigt ut. Det här är oerhört läckra och välgjorda saker.

Ljudet av Kanta

I vårt testrum har vi märkt upp var de flesta högtalare låter bäst: 110 cm till varje sidovägg, mätt från mitten av diskantelementet, och fronten ungefär 170 cm från bakväggen. Men först ville jag testa hur Kanta lät 30 cm från bakväggen.

Ljudkällorna växlade mellan strömningsförstärkaren Naim Uniti Nova (52 000 kr) och DACarna Hegel HD30 (40 000 kr) och PS Audio Stellar Gain Cell DAC (19 000 kr), båda inkopplade balanserat till för- och effektförstärkarna Hegel P30 och H20 (sammanlagt 92 000 kr).

Med Naim Nova och musik från Tidal kan underhållningen börja. Nine Inch Nails extremt välljudande industrimetal-låt Into The Void låter brett, fett och svettigt. Med pizzicato-gitarr, distad synth och en hamrande bastrumma som smäller till rejält. Nova är bara specad till 2 x 80 watt, men Kanta låter sig drivas så lekande lätt att det inte är något problem. Det bör också nämnas att jag tidigare hört dem drivna av Naims minsta Uniti Atom-förstärkare, som bara har hälften så mycket kraft och kostar mindre än hälften så mycket pengar. Även då visade de sig från en oproblematisk sida, så här är det absolut ingen nödvändighet att ha någon svindyr utrustning.

Bättre placering

Men även om det låter väldigt bra så är basen inte riktigt lika definierad som jag vill. Jodå, högtalarna funkar fint intill väggen. Men när de dras ut till tejpmarkeringarna på golvet är det något som händer. De kopplas bort från rummet, så att de kan måla upp en ännu mer definierad, luftig och stram ljudbild.

Nu slår bastrumman hårt och trycks in i magen och kroppen. Mellanbasregistret är bättre definierat. Basgitarrer spelar med en tjusig värme och tryckningarna på banden låter levande.

Sångröster är placerade i mitten och hänger dessutom viktlösa i luften, fulla av detaljer.

Övertonerna i klassiska stycken som Stravinskijs Eldfågeln framträder luftigt, berylliumdiskanten låter trianglar och cymbaler skina i en ljudbild som sträcker sig långt ut i rummet. På samma gång som pukorna smäller till ordentligt i basen – som är inte världens djupaste på något sätt, men den vackra fylligheten i mellanbasregistret uppväger mer än väl för lite brist på djupbas.

Aningen försiktigt mellanregister?

Om vi ska klaga på något så är det att mellanregistret kan uppfattas som lite behärskat. Det kan mycket väl vara medvetet av Focal att dra mellanregistret bakåt en smula, så att diskant och bas får glänsa ännu mer. På bekostnad av lite aggressivitet. I det här avseendet är Audiovector SR3 Arreté Raw Surface Edition ett strå vassare, med mer snärt i virveltrumskinnet och fränare sångröster.

Förstärkarbyte

Det är ingen tvekan om att Naim och Focal är en utmärkt matchning och numera tillhör de båda märkena samma bolag. Det finns därför all anledning att misstänka att de använder varandras utrustning när de finjusterar sina produkter. Men vad händer när vi höjer effekten till 2 x 200 watt, med hjälp av Hegel H20 och highend-förförstärkaren H30?

På normal, öronvänlig ljudnivå ligger skillnaderna mer i de små detaljerna, och jag är bannemej inte säker på att jag föredrar Hegel före Naim. För även om det framträder ännu fler detaljer i toppen och basen blir ännu öppnare och bättre definierad, så har Naim en magi i mellanregistret – kan hända att det är en liten färgning – som man verkligen saknar, även om Hegel förmodligen låter mer korrekt. Men det är när man vrider upp ljudet som fördelarna verkligen märks.

Högtalarna har blivit mer lössluppna. Mellanregistret är mer aggressivt, fast utan att bli vasst eller drygt på något sätt. Musiken står ut mer i mitten och låter mer balanserad. Samtidigt hålls baselementen i ett ännu hårdare järngrepp. Bastrummor och golvpukor smäller till hårdare och mer brutalt, på samma gång som de har ett större lugn. Vilket ofta händer när man förfogar över mer effekt.

Liten Sopra

Högtalarna växer utan tvekan med uppgiften när de får ännu bättre elektronik, men det finns ändå något väldigt okomplicerat med dem. De är sig själva, även med små förstärkare.

Jämfört med de större syskonen i Sopra-familjen är Kanta ännu enklare att få att spela. Du behöver inte jobba lika mycket med placeringen för att få fram magin. Och värmen i mellanbasen är minst lika häftig hos Kanta, samtidigt som upplösningen längst upp är fullt i klass med Sopra.

Vad du inte får är djupbas. Sopra No.2 och den ännu större No.3 går längre ner, med ett bättre fundament. Det gör också att ljudbilden uppfattas som djupare, och detaljerna framträder på ett ännu mer oansträngt sätt. Du får mer av allt med Sopra. Men du behöver också ett större bankkonto, och akustiken i rummet blir desto viktigare. Och även om inte Sopra heller är ovanligt kräsen när det gäller elektronik så blir det området lätt dyrare också. Kanta förefaller alltså vara en förnuftigare högtalare.

Slutsats

Med Kanta-serien har Focal gjort highend lite snällare mot plånboken än de dyrare Sopra-högtalarna (den ouppnåeliga Utopia-serien ska vi inte ens prata om). I fräscha färger och mindre kabinett är den dessutom mer lättillgänglig, och ljudet är både roligt och energiskt, samtidigt som detaljerna strömmar ut.

Kanta No.2 är lätta att placera och mindre problematiska att matcha med elektronik än vad vi är vana vid i highend-klassen.

Och när du dessutom får ljudupplevelserna som du bara kan få från highend-högtalare, med en trovärdigt stor ljudbild, verklighetsnära sångröster och rytmer som slår hårt, brutalt och skönt läckert, är det den enklaste sak i världen att rekommendera de här högtalarna.