: Dynaudios Xeo3

Trådlösa högtalare är kolossalt praktiska. För det första blir man av med alla fula högtalarkablar. För det andra blir högtalarna betydligt mer lättplacerade eftersom deras avstånd till ljudkällan inte längre begränsas av kablar, så du kan ställa dem var du vill. Så länge det finns ett vägguttag i närheten. Förstärkare klarar du dig också utan, eftersom den sitter inbyggd i själva högtalaren. Så varför gör inte alla trådlösa högtalare?

Trådlöst är svårlöst
Det är minsann ingen enkel uppgift att få trådlösa högtalare att låta riktigt bra. I hifi-sammanhang kan varje liten påverkan av den elektriska signalen innan den når förstärkaren göra stora utslag på ljudkvaliteten.

Jag har hört många trådlösa högtalare som ger ifrån sig ett elektriskt brus, ungefär som en billig trådlös router. Och det går inte att bortse från att de flesta ger ifrån sig ett högre sus från diskanten än vad passiva högtalare gör när de är inkopplade till en god förstärkare.

Får man däremot bukt med störningarna så är en trådlös högtalare en flexibel lösning. Inte bara för att den är lättplacerad, utan även för att den har aktiv drift och alltså har förstärkaren inbyggd. Det har också sina klara fördelar.

Aktiv drift
Alla högtalarkablar dödar dämpfaktor (alltså snabbhet och kontroll). I en riktigt bra aktiv högtalare är förstärkaren direktkopplad till elementet, så sådant slipper man. Man klarar sig också utan det passiva delningsfiltret. I Dynaudio Xeo 3 driver en 50-watts förstärkare vart och ett av de båda elementen, utan att använda något passivt delningsfilter. Aktiv delning ger bättre dynamik än passiv, eftersom man slipper det passiva filtrets alla motstånd. Vinst, det också. En ytterligare fördel med aktiv drift är att förstärkaren kan anpassas efter elementen helt optimalt. Man behöver därför inte använda element som har perfekt impedans, eftersom förstärkaren ändå är optimerad för att driva just de element som sitter i högtalaren. Det innebär också att förstärkaren inte behöver driva alla laster optimalt, det räcker med att den klarar just de element som är valda. Av den anledningen kommer du att märka att aktiva högtalare ofta har bättre dynamik än passiva.

Utrustning
Systemet sänder trådlöst ljud i en egen kanal på 2,5 GHz-bandet, med en påstådd räckvidd av 50 meter – eller 100 meter i miljöer helt utan hinder mellan sändare och mottagare. Tämligen extremt. Sändaren har tre ingångar, en linjeingång med minijack- och RCA-ingång, en optisk ingång (som stöder 24 bit/44,1–48 kHz) samt en USB-port för PC och Mac (16 bit/44,1–48 kHz). Ingen ingång stöder högupplöst ljud. Om du använder USB-porten behövs inte strömförsörjningen som ingår eftersom sändaren då tar ström från USB-kabeln. Du kan välja mellan tre olika kanaler för att överföra ljudet, vilket innebär att det går att spela musik i tre olika zoner. Har du till exempel ett par högtalare i köket eller i en gillestuga kan de kopplas in till en annan sändare med en annan kanal, och när det vankas fest kopplas alla högtalare in med samma kanal så att de spelar samma musik.

Skötsel
Det är väldigt enkelt att koppla in Xeo 3. Ställ in rätt zon och välj vänster samt höger kanal. Mycket mer än så är det inte. Plugga in dem i ett vägguttag, koppla in sändaren och börja lyssna.

Vad jag inte gillar är fjärrkontrollen. En billig historia som ligger dåligt i handen, har tröga knappar och måste pekas rakt emot en av högtalarna för att den ska fungera. Och då är det extra dumt att det inte ens går att använda högtalarna utan fjärren. Står högtalarna på full volym efter en fest så är det klippt om man måste fumla med fjärkontrollen för att sänka ljudet.

Första intrycket
Det första jag märker är att det hörs väldigt lite susningar från diskanten, inte ens på hög volym när musiken är avstängd. Detta är precis tvärtemot vad jag brukar råka ut för när jag testar trådlösa högtalare, så här har Dynaudio lyckats väldigt fint. Det hörs inte heller några störningar från sändaren. Mycket bra för att vara trådlösa högtalare.

Direkt ur kartongen låter Xeo 3 bra, fast lite stelt och spänt. Det betyder att röster och instrument framträder mycket klart, fast djupet är begränsat och basinstrumenten återges tunt. Detta stämmer med tidigare erfarenheter av Dynaudio, till exempel med de passiva X12, som Xeo 3 uppenbart bygger på.

Efter bara ett dygns inspelning med ganska så hög musik är det mycket som faller på plats. Basen är lite mer utsträckt och det finns rent generellt mer upplösning i tonerna. Efter tre dygn är ljudbilden ännu lite lugnare.

Bäst på stativ
När det gäller placering låter Xeo 3 klart bäst på stativ, en bit ut från väggen. När de är inspelade går de riktigt djupt i basen och har dessutom gott om energi i basregistret. Jag har till och med provat dem i en bokhylla, då var jag tvungen att täppa till basporten på baksidan för att det inte skulle bli för mycket. Annars blev det snabbt bumligt. Undantaget är om man spelar popmusik som är inspelad efter dagens överkomprimerade standard, där basen är oerhört tunn i inspelningen, då kan man tjäna på en extra boost. Men låt oss stanna vid att den bästa utgångspunkten är på ett par golvstativ.

Bättre digitalt än analogt
Det är naturligt att högtalarna låter bättre med digital insignal än analog. Kopplas ljudkällan in analogt blir ju ljudet digitaliserat i sändaren innan det överförs till högtalarna, som sedan konverterar tillbaka till analogt. En extra omvandling vill man gärna slippa, och med allra största sannolikhet är den ”analoga” ljudkällan också digital allra längst in, så då har du ännu en omvandling som redan är gjord innan signalen når sändaren.

Öronen bekräftar detta. Analogt inkopplad till Pioneers nätverksspelare N-50 (test på gång!) är det lätt att höra på ”These Days” från Ane Bruns ”It All Starts With One”, i synnerhet basen blir mer livlös och tillplattad än med optisk kabel. Anes röst omringas inte av lika mycket luft, ljudbilden blir genomgående mer kompakt.

Däremot är ljudet mycket bra från både USB och optisk kabel. Jag inbillar mig att det låter ännu ett snäpp livligare med den optiska kabeln, fast det är möjligt att det kan bero på placeboeffekt.

Behagligt och upplöst
Vilken musik man än spelar så låter Xeo 3 behagligt och upplöst, med gott om detaljer längst upp i diskantregistret. Det resulterar i att fioler och trianglar svävar fint i klassisk musik, och att det finns tillräckligt med attack för att cellor och blåsinstrument ska få en fin snärt i mellanregistret och en god fyllighet längre ned i basregistret.

Saknar lite fokus
Jämfört med den tretusen kronor billigare passiva KEF R100, som vi testade i förra numret, har inte Xeo 3 samma knivskarpa fokus. Jag har kopplat KEF-högtalarna till Pioneers förstärkare A-A6 mkII, som kostar 6 000 kronor och alltså är en något dyrare kombination.  KEF-högtalarna placerar Adeles röst i ”Rolling in the Deep” tydligare i ljudbildens centrum, medan det rent allmänt är ännu bättre attack på allt. Dynaudios styrka är en fylligare bas och en smula mer upplösning i toppen. Men när musiken spelas på måttfull ljudnivå vill jag påstå att KEF överlag faller mig bättre i smaken.

Spelar högt
Dynaudio har däremot fördelen av att ha klart bättre dynamik på högre volym än vad KEF R100 klarar av tillsammans med Pioneer-förstärkaren. Det finns mycket bättre kontroll i basen, vilket gör det roligare att lyssna på rock och elektronisk musik, men är också viktigt vad man än lyssnar på. Klassisk musik behöver som bekant också en del kraft när man vill ösa på lite, på grund av den extrema dynamiken.

Kopplar man KEF R100 till en kraftigare förstärkare är den däremot inte sämre än Xeo 3 i den här disciplinen heller, fast då blir prislappen en helt annan. Jag kan inte komma på någon förstärkare för under 15 000 kronor som gör att KEF-högtalarna kan överträffa Dynaudio Xeo 3 i ren dynamik på högre volymer utan att det går ut över övertonernas detaljer.

För- och nackdelar
Vilket leder oss till en intressant frågeställning. Att Dynaudioorna har inbyggd förstärkning är en fördel eftersom det ger ett oerhört bra och prisvärt ljud och en överlägsen dynamik om man jämför med billigare, integrerade förstärkare som spelar tillsammans med billigare högtalare. Nackdelen är att man är fast med elektroniken och inte har någon möjlighet att uppgradera stereon längre fram, med antingen en ny förstärkare eller bättre kablar. Om något ska bytas ut så måste allting bytas ut.

Och så har vi ju den självklara fördelen med trådlös överföring mellan ljudkällan och högtalarna. Dynaudios påstådda räckvidd stämmer inte helt överens med verkligheten. Jag bor i en lägenhet på strax under 70 kvadrat och om jag ställer sändaren i sovrummet i den ena änden och högtalarna i vardagsrummet i den andra, och stänger dörrarna, så kan signalen tappa kontakten emellanåt. Signalen ska visserligen runda hörnet på en bärande tegelvägg på vägen mot vardagsrummet, men när avståndet ändå är under tio meter så måste marknadsföringen sägas vara missvisande.

Slutsats
Dynaudio Xeo 3 är en spännande trådlös högtalare som är avsedd för seriösa musiknjutare. Den låter verkligen som en hifi-högtalare, med massor av detaljer i övertonerna och en fin dynamik när man spelar högt, plus en utsträckt och fyllig bas. Mitt intryck är att allting låter bra.

Det finns högtalare i den här prisklassen som har ännu bättre fokus i stereoperspektivet. Fast å andra sidan måste man ha en potent förstärkare för att överträffa Xeo 3:s dynamik på högre volymer. Och med tanke på att all förstärkning ingår – och det faktum att man kan ställa högtalarna precis var som helst utan att behöva tänka på kablar – så är detta en mycket intressant högtalare.

Räckvidden är bra, men det bör inte finnas fler än en tegelvägg mellan sändaren och högtalarna.