: Dynaudio Sapphire

När man ska bygga jubileumsprodukter är det vanligt förekommande att man tar en befintlig modell och pryder den med högglanslack och glänsande metall. Gärna försedd med en mässingsplakett med namnet på företagets grundare eller ingenjören som ansvarat för projektet. Begränsar man sedan tillverkningen till ett fåtal enheter är halva jobbet gjort. Då skapar man en exklusiv aura runt jubileumsmodellen – och företagets övriga produkter. Därmed inte sagt att jubileumsversionen är bättre än modellen som smyckningen bygger på.

Danska Dynaudio har valt att gå en mycket längre och svårare väg. I stället för att strö guld och glitter över en befintlig högtalare och smälla dit en mässingsskylt, har de börjat från scratch. Med anledning av 30-årsjubileet – som var 2007 – har de kikat i arkiven och lånat den klassiska formen på Dynaudio Facette som kommer från 90-talet. Men detta är inte första gången Dynaudio firar jubileum. Stativhögtalaren Special Twenty-Five från 2002 byggdes för att fira 25-årsjubileet, och går fortfarande att få tag på. För drygt 40 000 kronor.

Sapphire är mycket större, dyrare och betydligt mer exklusiv. Den fasettliknande formen har uppenbart inspirerats av Facette, men Sapphire kommer bara att byggas för hand i 1000 exemplar. Sedan är det slut.

De 132 cm höga jubileumshögtalarna är naturligtvis byggda helt och hållet hos Dynaudio och har uteslutande deras egna element uppifrån och ner. Trevägshögtalaren är bestyckad med två 20-cm baselement, ett 15-cm mellanregister samt Dynaudios legendariska Esotar-diskant, nu i sin andra generation. Kabinettets fasettslipade form är vackert konstruerad, med front-, topp- och sidoplattor runt ett svartlackerat innerkabinett. Högtalarna kan – under den begränsade tid de går att få tag på – levereras i ett av fyra olika träutföranden: Ivory, Bordeaux, Mocca och Amber. Testexemplaret har den senare färgen.

Varje dag en fest
I praktiken är de relativt lättdrivna. Arcam A38 lyckades driva Sapphire till måttliga ljudtryck på ett utmärkt sätt, men det blev mer liv i luckan med den större McIntosh-förstärkaren. Det är för övrigt en bra kombination, eftersom Macen och Sapphire kompletterar varandra fint. Medan exempelvis stråkar och piano kan låta lite tunt, bidrar den fylliga klangen från MA7000 till att den musikaliska presentationen från Sapphire får mer kött på benen. Och inte minst tillräckligt med kraft. Detta är nämligen ett par högtalare som inte har det minsta emot att spela högt. Motorhead eller Mozart? Välj precis vad du vill, och håll dig fast för glatta livet. När högtalarna får tillräckligt med kraft stortrivs de – och det kommer du också att göra.

Jämfört med de aningen dyrare Sonus faber Elipsa och de ännu dyrare Sonus faber Amati Anniversario har de inte riktigt samma feta bas-klang från trummor och pukor, men Sapphire har en mycket stram regi på allt som händer under 250 Hz. Basen släpar aldrig efter och blir aldrig matt eller svulstig. Ska du lyssna på ett solo med en bandlös bas så är detta rätt högtalare. Den får fram undertonstrukturen från instrumentets lägre oktaver på ett praktfullt sätt, och lyckades avslöja detaljer i basen på Mike Oldfields ”Spheres” som jag inte hört förut.

Sapphire är perfekt balanserad för dem som vill ha en neutral och homogen musikåtergivning. Mellanregistret smälter ihop sömlöst med de två baselementen och Dynaudio har lyckats över all förväntan med att integrera Esotar2-diskanten. Jämfört med tidigare High End-högtalare från det danska hållet har de här en större dynamisk kontrast i basen. Vilket resulterar i en mer engagerande högtalare när man letar fram samlingen med tungmetallorkestrar.

I mitt rum fick jag inte riktigt samma djup i ljudbilden som med (de 100 000 kronor dyrare) Amati Anniversario, och inte heller samma kristallklara öppenhet i diskantens översta gemak som jag upplev med Piega CL 90X och Audiovector S3 Avantgarde. Sapphires diskant låter ändå öppet, men klockspelet på ”Spheres” och Jack DeJohnettes trumvispar och pinnar på cymbaler klingar mer plastigt, och utklingningen har en gnutta mindre luft under vingarna.

Inspelningarna med Keith Jarretts 2005-solokonsert från Carnegie Hall i New York och konserten från Montreaux Jazz Festival 2001, låter inte alls likadant. Men Sapphire lyckas på ett föredömligt sätt skapa en verklighetstrogen atmosfär från dem båda. Med volymen på en lämplig nivå presenteras man för en bergfast ljudbild med ypperlig precision, där Dynaudio-högtalarna faktiskt tangerar de dyrare Amati Anniversario med ett bättre fokus över hela tonregistret.

Högtalarnas neutrala klangkaraktär kan lätt uppfattas som tråkig och Sapphire trivs inte speciellt väl med att spela lågt. Men har de tillräckligt med effekt bakom sig så behöver man inte någon öronbedövande volym för att de ska blomstra. Med den mer än tjänstvilliga Adyton-förstärkaren som motor river de loss ordentligt. De svänger så det ryker om Van Morrisons tempofyllda blueslåtar på ”Keep It Simple”-albumet och Eric Bibb (på SACD från Opus 3) är en uppenbarelse.

Röster kan låta lite tunna om utövarna står en bit från mikrofonen, till exempel på en operainspelning. De har ett gnistrande fokus, men inte riktigt den stora klangbotten som en operasångares volym kan ha. När de står närmare – och det gäller även de som har limmat fast mikrofonen på nästippen när de spelar in – får rösten naturligtvis mycket mer fyllighet.

Klassiker
Dynaudio Sapphire befinner sig på en marknad där konkurrensen är hård. Man kan få tuffare högtalare som kostar lika mycket på annat håll, och man kan få helt speciella kvaliteter – om man så vill – med andra högtalare. Det Sapphire lyckas bäst med är den totala sammanhållningen i ljudbilden, den blixtsnabba dynamiken och den kristallklara presentationen, oavsett frekvens och tonregister. Detta är en fenomenal allroundhögtalare som går utanpå det mesta när det gäller byggkvalitet och som kan mäta sig med de allra bästa när det gäller ljudkvalitet.