TEST: Dynaudio Confidence 20

Ingen tvekan om att det var värt väntan. Den nya generationen Confidence är den solklart bästa jag någonsin har hört med Dynaudio-logga, och den minsta modellen är en lysande stjärna på hifi-himlen.

Det har tagit Dynaudio flera år att göra färdigt den nya högtalarserien. De har använt tiden väl. Allt utom namnet är nytt. Den allra minsta Confidence 20, som vi testar här, är precis som sin föregångare en tvåvägshögtalare, allt annat är utvecklat helt från scratch.

Minstingen i serien är för övrigt inte lika kompakt som den kanske ser ut på bilderna. På stativ mäter den 113 cm på höjden och med ett djup på nästan 46 cm är det inte precis någon bokhyllehögtalare.

Men Confidence 20 är inträdesbiljetten till ett universum där portarna till banbrytande musikupplevelser slås upp på vid gavel. Det här är högtalarna för den som tycker att en golvhögtalare är för dominerande men en stativhögtalare är för mesig.

Skulle man sakna djupbas, eller behöver fylla ett stort vardagsrum, finns det tre större golvhögtalare i Confidence-serien: smala Confidence 30, en större Confidence 50 med ett extra mellanregisterelement samt flaggskeppet Confidence 60. Som kostar lika mycket som en medelstor bil.

Vi har lyssnat på dem alla fyra och är osäkra på om det går att välja en favorit bland dem. Bortsett från de uppenbara skillnaderna – fysik, ljudtryck och dynamik, särskilt i basen – har de identisk ljudsignatur. En nästan gåshudsframkallande öppenhet och snudd på gränslös dynamik och djupkänsla.

Vad Dynaudios ingenjörer har åstadkommit här har flyttat ribban för ljudkvalitet ett bra snäpp uppåt jämfört med förra generationen Confidence.

Detta är Highend med stort H.

Montering

Högtalarna levereras i trälådor, med ett par Confidence 20 och ett par stativ. Som ingår. Det finns det en anledning till.

Uppackning och installation tar lite tid eftersom lådan måste skruvas upp. Det måste stativen också, sedan måste de medföljande piggarna och eventuellt golvskydden sättas på plats. Efter det kan högtalarna ställas på topplattan och skruvas fast från undersidan med tre skruvar.

Under monteringsprocessen lägger man märke till att Dynaudio har skyddat den nya Esotar 3-diskanten med en gul plastkåpa. Man märker också att basreflexporten sitter på undersidan och att stativens topplatta har en gummerad förhöjning. Den fungerar som diffusor för basen som strömmar ut ur porten och förhindrar blåsljud. Om man spelar högt.

För det kan man verkligen.

Compex och DDC

Somliga hävdar kanske att de har sett det här förut, och det är helt korrekt. Precis som sina föregångare har Confidence-högtalarna ”hängande” frontplattor. Så ser det ut i alla fall. De är gjorda av ett kompositmaterial som kallas för Compex, med utfräsningar för elementen och en struktur på baksidan som ska ge maximal styvhet. Det ska inte bara vara snyggt, utan bidrar till att hålla resonanser borta och ger ljudvågorna ett mer enhetligt spridningsmönster.

Confidence 20 är den enda i serien som inte har diskantelementet monterat i Dynaudios DDC-baffel – Dynaudio Directivity Control. Som är en formgjuten aluminiumram runt diskanten och en noggrant utformad rundning av baffeln, vilket ska ge bättre kontroll över spridningen av höga frekvenser.

Nya element

Kabinettkonstruktionen är också ny, med horisontella förstärkningar på insidan och ett ytterst välgjort delningsfilter. Som är kopplat med Van den Hul-kablar från WBT-terminalerna på baksidan till de nya elementen.

Ett av dem är Esotar3. Tredje generationen av Dynaudios highend-diskantelement. Det andra är ett nytt bas-/mellanregisterelement med membran av magnesiumsilikatpolymer (MSP).

En starkare neodym-magnet driver den nya diskanten, som har fått en större bakre kammare som dämpar resonanser som kan uppstå i luftflödet bakom silkesmembranet. Dynaudio har placerat en liten diffusor på insidan – ”Hexis” – som bland annat ger jämnare frekvensrespons och bättre resonanskontroll.

Neodym används också som magnetmaterial i de nya baselementen. Det driver en talspole av glasfiber i tre lager och MSP-membranet är fäst i en ny lättviktskorg.

Jupiter

Högtalarna har passerat Jupiter. Inte planeten, utan Dynaudios nya mätanläggning. Den är ett kubformat, dämpat rum med måtten 13 x 13 x 13 meter där det finns två motorstyrda riggar. Den ena placeras högtalaren på och hissar upp den till mitten av rummet, sedan placeras en sju meter stor och böjd mikrofonrigg framför och mäter signalresponsen från högtalarna.

31 specialkalibrerade mikrofoner från Bruel & Kjær gör en 360-graders mätning genom att hela riggen roteras, och efter ett par minuter har ingenjörerna en fullständig avläsning av högtalarna.

Hela Confidence-serien har passerat Jupiter under utvecklingen. Detsamma har Evoke-serien (som vi testade nyligen), den trådlösa Music-serien samt pro-högtalarna i Core-serien gjorn.

Men som vi vet är mätningar inte allt, man måste lyssna också.

Referensklass

Jag insåg det direkt när jag satte på en gammal skiva med Sarah Vaughan och Clifford Brown. Inspelningarna gjordes i december 1954, i mono, men lät så fräscha och friska att jag var tvungen att nypa mig i armen.

Här satt jag med en 65 år gammal skiva och realismen var skrämmande. Rösten satt som en sked i en honungskruka, fastklistrad mitt i rummet. Jag har ingen aning om hur det är möjligt, men högtalarna gjorde ett ansenligt jobb med att skapa en trovärdig illusion av tredimensionalitet.

I vanliga fall låter gamla monoinspelningar plattare, mer sammanpressade och aldrig lika dynamiska som här.

Högtalarna fick jobba hårdare med Radioheads Hail To the Thief, där jag försökte provocera fram andningssvårigheter i basen. Det gick inte. Med god hjälp av en potent McIntosh-förstärkare vred jag upp volymen ännu mer och satte på Puccinis La Bohème. Från den berömda Decca-inspelningen med Pavarotti och Mirella Freni.

Herregud, en sådan upplevelse!

Den här versionen av La Bohème har jag hört otaliga gånger och de högtalare som har levererat ett bättre ljud än vad Confidence 20 presterade jag kan räkna på ena handens fingrar. De fick visserligen inte med den djupaste basen från orkesterdiket, men dynamiken från ungefär 40 Hz och uppåt var chockerande bra. De här högtalarna har en så extremt expansiv och precis dynamik att jag knappt kan vänta på att få testa de större högtalarna i serien.

Ett par gånger har jag läst att Dynaudio-högtalare låter tunna. Tja, de här tillhör inte den kategorin. De är ovanligt fylliga och fullvuxna för sin storlek, men har ingen uppblåst bas.

Det finns mer tyngd och dynamik här än i Dynaudios Contour 20, som har varit vår referens i stativkategorin, och ännu mer insikt och djup.

Confidence 20 skapar ett fantastiskt djup i musiken. Inte bara med orkestermusik utan även i pianokonserter, till exempel Keith Jarretts berömda Köln-konsert. Här och där under konserten ger Jarrett ifrån sig stönanden och grymtningar, och de hörs mycket bättre här än med Contour 20. På andra ställen stampar Jarrett takten, det hör man i alla högtalare men här får man även med efterklangen som mikrofonen plockar upp, vilket många andra högtalare maskerar.

Confidence-högtalarna har en dynamisk intensitet och kontrast som påminner om stora hornhögtalare, till exempel Klipschorn. Men här bevaras både mikro- och makrodynamiken med extrem precision.

Jag hörde klanger och detaljer som jag inte hört lika kristallklart sedan testet av Martin Logan Impression 11A. Dynaudiorna har mer luft och atmosfär i toppen och påminner faktiskt om Audiovectors R-serie med AMT-diskanter i sin fläckfria och luftiga återgivning av exempelvis stråkar och sopraner.

Konkurrenter

Det finns inte våldsamt många stativhögtalare i den här klassen. Den superba KEF Reference 1 är en av få utmanare. Den levererar musiken med frapperande precision, men går inte lika djupt i basen och har en något varmare klang. Vackra Sonus faber Electa Amator III låter också varmare och är inte lika fokuserad på detaljåtergivning, men jösses en sådan klang!

I den här prisklassen föredrar de flesta en golvhögtalare. Audiovector R3 Arreté levererar mer djupbas, och både den och Burmester B18 kan spela högre med övertygelse.

Slutsats

En relativt kompakt tvåvägshögtalare som nästan låter som en golvstående trevägshögtalare är sällsynt. Confidence 20 är kanske stora för att vara stativhögtalare, och ganska så dyra. Men frågan är om det finns några bättre högtalare i den här klassen. Bortsett från djupbas finns det ingenting de inte kan. Dynaudio-högtalarna låter så öppna och transparenta att det går rysningar genom kroppen när musiken sätter igång. Precisionen, dynamiken och den enastående klangrikedomen sätter en ny standard för stativhögtalare i den här klassen.