: Duevel Planets

Duevel Planets är både små och lätta golvhögtalare med ett ytterst speciellt utseende. Både diskanten och bas/mellanregistret av Kevlar sitter på ovansidan av kabinettet och pekar rakt uppåt. Ovanför elementen hänger två metallklot som fungerar som linser och sprider ljudet i 360 grader ut i rummet. Både på höjden och på bredden. Kloten ser ut som planeter, därav namnet Planets.

På undersidan av kabinettet sitter en basport som gör att högtalarna når djupare i basregistret än man tror när man ser dem. Duevel anger inget frekvensomfång i sina specifikationer men andra mätningar vi har sett på internet antyder att Planets är linjära ned till ungefär 40 Hz och har rullat av med –6 dB vid 30 Hz. Om inte annat så är detta en klar indikation på att den viktigaste informationen i basregistret finns med. En kontrabas har till exempel sin djupaste grundton vid 41,2 Hz och en tuba vid 43,6 dB. En flygel sträcker sig däremot djupare.

Både mellanregisterbasen av Kevlar och diskanten spelar rakt uppåt.

Placering
Duevel rekommenderar att högtalarna ställs med diskantelementet ut mot sidoväggarna. Det litade jag på och koncentrerade mig i stället på att jobba med avstånden. Vilket visade sig vara mindre problematiskt än med många andra högtalare. Tätt intill (30 cm) bakväggen blir basen saftigare, utan att den plattas till och blir odefinierad. Längre ut på golvet är basen stramare, fast aningen tunnare, samtidigt som ljudbilden blir större och instrumentens placering definieras bättre. Fast det är inte så att högtalarna låter klart på ena eller andra ställer. Se bara till att ha lite avstånd till sidoväggarna, gärna 50–100 cm, plus att det är en fördel om rummet är symmetrisk, fast det är inte nödvändigt, ljudet sprids ändå väldigt brett.

Det som gör störst skillnad är om du har hårda eller mjuka väggar, och om rummet är ordentligt möblerat. Hårda väggar ger fler reflektioner och en mer diffus ljudbild. Mjuka väggar, som i vårt testrum, gör ljudbilden mindre men mer väldefinierad. Detta har vi bekräftat i testrummet där vi har molton-gardiner som kan täcka väggarna om man vill ha en mjuk klang och dras ifrån om man vill ha en något hårdare klang från gipsväggarna bakom.

Stor ljudbild
Eftersom högtalarna sprider ljudet 360 grader sfäriskt reflekterar alla ytor i rummet ljudet. Det gör att ljudbilden blir enorm, i synnerhet med tanke på hur små högtalarna är. Man känner såväl djupet som bredden och en stor orkester breder ut sig i hela rummet.

De två klotformade linserna hänger ovanför elementen och sprider ljudet åt alla håll.

Orkester
Vad vore väl mer naturligt att testa med än ”Planeterna” av Gustav Holst? Men detta stycke i skivluckan på Electrocompaniets multispelare och EMP-2 och med muskler från förstärkaren ECI-6DS sprids ljudet från stråkarna och flöjterna ut i rummet. Och kontrabasarna är fylligare och går djupare än jag hade kunnat ana. Valthorn har en fin kropp. Det finns en bra tyngd i basen och det är uppenbart att Duevel har fått till fasövergången mellan diskantelementet och mellanregistret på ett utsökt sätt. Och det är bra gjort, när de har valt en så hög delningsfrekvens som 4 kHz. Där är ljudvågorna så korta att minsta lilla tidsförskjutning skulle ha resulterat i ett hörbart fasglapp. Men med Planets låter det som det ska.

Saknar aggressivitet
Vad högtalarna saknar är en smula av aggression. I starkare passager låter orkestern lite försiktig och tillbakadragen, medan jag personligen gillar lite mer tryck och glöd. Det är inte heller så att man helt korrekt kan peka ut var i rummet de olika instrumenten spelar eftersom ljudbilden är så utdragen åt alla håll att den är något diffus. När båda högtalarna sprider ljudet 360 grader är det dömt att bli en del ”crosstalk” mellan dem, vilket gör att vänster och höger öra får mycket samma information och då låter det oskarpt. Den här sortens ljudbild påminner mycket om den man hör på konsert, med mycket reflekterat ljud. Den som gillar att gå på konsert kommer att nicka igenkännande när de hör Duevel Planets. Fast utan ljudnivån och attacken man får från PA-högtalare. Däremot låter Planets mycket mer upplöst än det någonsin kan bli i en konsertsal.

På undersidan sitter terminalerna och basreflexporten som hjälper basen att nå ända ner till 40 Hz.

Akustisk musik
Planets trivs allra bäst med att spela akustisk musik, till exempel visor och country. Musik där varje instrument har sin plats i rampljuset. Hör bara på Wilcos ”Jesus, etc” från 2002-skivan ”Yankee Hotel Foxtrot”. Jeff Tweedys sköra röst är klar och tydlig medan stråkarna är mixade torrt och distinkt och låter just så. Den här låten tjänar väldigt mycket på den tredimensionella återgivningen. Och att rösten inte är lika punktformigt centrerad som med mindre spridning uppfattas inte som någon nackdel. Duevel-högtalarna låter sympatiskt nästan hur man än gör. Det här kan jag lyssna länge på!

Rock
Vad som däremot inte riktigt sätter fart på foten som trampar takten är rock, när bastrumman trycker till och gitarrerna verkligen biter ifrån sig. Då saknas det en smula attack. Ännu viktigare är att Planets bara har 85 dB i känslighet, vilket är 2–4 gånger lägre än många andra. Det betyder att det behövs en stor förstärkare om tanken är att spela högt med god kontroll. Och det vill man ju med tung rock. För många hamnar alltså Duevel-högtalarna i fel prisklass, eftersom en kraftfull och väl upplöst förstärkare kan bli dyr. Till och med Electrocompaniet ECI-6DS är i tamaste laget, och den kostar 48 000 kronor.

Ta till exempel 24 bit/96 kHz-versionen av Zeppelin-covern ”Immigrant Song” från filmen ”The Girl With The Dragon Tattoo”, med Trent Raznor och Atticus Ross, och med gästframträdande av Karen O från bandet Yeah Yeah Yeahs. Det är en tung, ”industrirockig” låt i Nine Inch Nails-stil. Den skriker efter att spelas högt! Med Duevel Planets låter det helt enkelt för snällt.

Däremot är det intressant att de senaste skivorna från Rammstein låter väldigt underhållande. Det beror på att de är så komprimerade under mixningen och master-inspelningen att det inte finns särskilt mycket dynamik kvar i dem, plus att alla klanglager från syntprogrammeringen skapar ett stort ljudlandskap. Det kommer fram fint med Duevel Planets.

Slutsats
Tyska Duevel Planets är högtalare med ett mycket speciellt utseende som man antingen hatar eller älskar. De är små och passar även i mindre rum, men sprider ljudet så stort att de kan stå i större vardagsrum också.

Ljudbilden är gigantisk på både bredden och höjden. En orkester får gott om plats att vältra sig på och högtalarna låter välbalanserat och prydligt med akustisk musik. De går dessutom förvånansvärt djupt i basen för att vara så små.

Planets rekommenderas för dig som vill ha en oproblematisk högtalare som är lätt att möblera med och som låter inbjudande vad du än lyssnar på. Enda nackdelen är att känsligheten är låg, vilket kräver en hel del av förstärkaren om du vill gasa på lite.

Basåtergivningen är inte heller den allra stramaste och det innebär att tuffare musik med mycket attack i bastrumman inte låter tillräckligt aggressiv.

På låg volym är högtalarna oproblematiska och går utmärkt att koppla till en billig stereoförstärkare, till exempel Rotel RA-12. Men det behövs kraftigare doningar om du vill ha mer fart och fläkt. NAD C375BEE för 11 000 kr kan vara ett alternativ. Mer upplösta förslag är Hegel H70 för 13 000 kr och Primare I22 för 11 000.

Duevel Planets finns i många glada färger.