Cantons alltid öppna och tonalt ärliga spelstil är definitivt en starkt bidragande faktor till att jag för drygt tjugo år sedan uppmärksammade betydelsen av anpassad rumsakustik. Oavsett om det handlar om en budgetmodell för några tusenlappar eller flaggskepp som Reference 1.2 DC så är det tydligt att man ogillar att kompromissa med tonkurvan – på gott och ont. Den modell jag valt att testa här är förvisso Reference-seriens minsta men är ändå rejäl med kompakthögtalares mått mätt. Utföranden som finns att välja på är testexemplarens vita, körsbär samt svart – alla tre utmärkt högglanslackade.
Teknik
Som de flesta av Cantons modeller 2011/2012 bygger Reference 9.2 DC på användandet av avancerade membranmaterial och effektiva delningsfilter. Huvudelementet är av sju tums storlek och arbetar i en låda basreflexavstämd till knappt 50 Hz. Elementets membranupphängning är av dubbelveckad typ (så kallad wave-omkrets) – en teknologi som bland annat tjänar till att hålla nere distorsionen vid extrema membranutslag. En annan teknik som egentligen borde vara praxis att använda i samtliga konstruktioner av basreflextyp – men som typiskt endast ses i aktiva högtalare – är den patenterade DC (Displacement Control). Denna går ut på att filtrera bort toner där basreflexprincipen ändå inte ger något betydande akustiskt bidrag. Ju högre avstämningsfrekvens man använder desto viktigare är det att skydda konstruktionen från toner under omkring halva denna. Vid 3 kHz adresserar konstruktionens tredje ordningens delningsfilter signalen vidare till högtalarens diskantelement. Med undantag för de utmärkt prisvärda serierna GLE och Chrono är denna kupoldiskant för mig det mest intressanta Canton har presenterat under det senaste decenniet. Medan den klassiska kupolen ”ADT-25” använder ett membran av legeringen aluminium/mangan så arbetar man i serierna Reference och Vento med keramikoxid.
Specialister
Att välja en stativhögtalare ses ofta som en kompromisslösning. Då dagens golvmodeller typiskt är både smala och grunda tar de ofta inte upp större golvyta. Kvar blir prisaspekten och kompakthögtalares mindre bulkiga utseende. Faktum är att det också finns ljudmässiga fördelar med att välja en stativhögtalare. Att kabinettet hos en liten högtalare kan göras mer resonansdött än hos en stor är naturligt. Hur bra toppmodellerna i tillverkarnas serier än är i sig själva ställer de också högre krav på rumsakustiken än vad mindre högtalare gör. Det svåra består i att optimera höga frekvenser (över 200 Hz) utan att få interferensproblem vid låga. Precis som man ser i ljudstudiors kontrollrum är den enda korrekta placeringen av fullregisterhögtalare inbyggnad i vägg. Detta är byggnadstekniskt alltid en stor utmaning och blir naturligtvis sällan aktuellt i hemmiljö. Om man istället behandlar låga och höga frekvenser separat förbättras utsikterna markant för ett riktigt bra resultat. Låga frekvenser (under 200 Hz) kan optimeras genom att placera ljudkällorna mycket nära huvudhögtalarnas hörn. Att reproducera höga frekvenser med högtalare utan riktverkan i reflekterande rum görs bäst med en så fri placering som möjligt. För att åstadkomma detta behöver man ett aktivt delningsfilter med tidsanpassning (förslagsvis Behringer DCX2496 eller DBX DriveRack PA+). I ett sådant kan man även få tillgång till ekvalisation så att man kan linjärisera tonkurvan vid låga frekvenser. Ett mindre avancerat alternativ är att använda en flerkanalsförstärkare och vanliga lågbashögtalare. Eftersom låga frekvenser då återges i mono bör man inte dela högre än 80 Hz. Tilläggas skall att den beskrivna tekniken inte fungerar sämre med golvhögtalare (tvärtom beroende på möjlig vertikal riktverkan) men att pris/prestanda-förhållandet tenderar att bli högre i fallet små huvudhögtalare. Som med tidigare testade modeller i serien används högtalarna här på helt normalt sätt – drivna av referenselektronik.
Placering
För att få reda på hur höga stativ som är lämpliga för Reference 9.2 börjar jag med att göra en snabbmätning vid tre meters avstånd. Som väntat ses att konstruktionens branta delningsfilter får högtalarelementen att samarbeta väl inom ett generöst stort vertikalt fönster. Bäst resultat erbjuds något nedanför diskantelementet vilket vid en meters lyssningshöjd betyder stativ om sjuttio centimeter. Placerade på detta sätt hamnar konstruktionens huvudelement vid åttiosex centimeters avstånd från golv. För att sprida ut närliggande rumsytors avbrottsfrekvenser väljer jag 1,27 gånger större avstånd till sidoväggarna. Detta betyder samtidigt att högtalarna står vid ungefär en femtedel av rummets bredd vilket är fördelaktigt (om än inte lika optimalt som vid en tredjedel). Med tanke på högtalarnas storlek uppskattar jag att de kan behöva lite stöd under 50 Hz eller så. Då avståndet mellan högtalarnas bakomvarande vägg och den motsatta är drygt fyra meter ger mitt rum typiskt omkring dubblerad upplevd nivå kring 40 Hz. Man kan räkna med effektiv aktivering av stående vågor när ljudkällans väggavstånd är en fjärdedel (eller mindre) av rumsdimensionen ifråga – i mitt fall alltså en dryg meter. Jag väljer ett avstånd motsvarande baselementets höjd från golv dividerat med 1,27 vilket blir sextioåtta centimeter. I strävan efter en ungefärligt liksidig stereotriangel visar det sig att lyssningspositionen hamnar nära bakomvarande vägg – något som ytterligare gynnar låga frekvensers effektivitet. Med mängder av andra akustiska fenomen närvarande är alla sådana placeringsstrategier långt ifrån vattentäta men jag finner det ändå hjälpande att ha ett sannolikt fördelaktigt utgångsläge och sedan finjustera utifrån det.
Lyssningsintryck i vanligt rum
Med tanke på hur flertalet exklusiva högtalare har klarat sig i mitt normalmöblerade vardagsrum sitter jag på helspänn väntandes på den typiska kraschen vid örats oerhört känsliga område strax ovanför 2 kHz.
Jag går direkt på välmixande – men krävande – And one och spåret ”Dein ende” från albumet ”Bodypop” 2006. Det tar inte lång stund innan jag kan slappna av. Även om det sker med hjälp av stående vågor och hörnladdning är det imponerande att 9.2:orna klarar av att återge låtens melodibas vid D1 (37 Hz). Bastrumman har sin huvudsakliga energi i samma område men fortsätter faktiskt ända ned mot 10 Hz vilket naturligtvis inte märks av här. Märks gör däremot att DC-tekniken fungerar och håller nere membranens erforderliga slaglängd. Om jag jämför behållningen av detta ljud med vad som är möjligt att åstadkomma med liknande högtalare i åtgärdat rum (eller utomhus) saknar jag framförallt dynamik – såväl klanglig som rumslig. Mittcentrerade ljud fyller hela området mellan högtalarna och stereopanorerade ljud hålls kvar i mitten. Trots detta är jag övertygad om att testseriens tjugonde par högtalare är de som levererar det hittills bästa ljudet.
Över till svensk musikproduktion när den är som bäst och Alexander Bards BWO. Inte oväntat har vi Ronny ”Thunder” Lahti att tacka för leveransen av ännu en utmärkt tight mix. Albumet ”Prototype” har flera spår kapabla till fina lyssningsupplevelser. Jag väljer spåret ”Voodoo magic” vilket möjligen kan vara extra lämpligt att utvärdera nätkablar och liknande med – avgör själv. Precis som tidigare testmaterial återges BWO klangligt välbalanserat med en bra botten och ett generöst grundtonsregister. Låtens körer upplevs något framhävda vilket föreslår att högtalarna har problem i oktaven 500–1 000 Hz. Att det lika gärna kan handla om rumsproblem är dock uppenbart. Två saker som jag saknar är kontrasterna av produktionens mycket speciella stråkeffekter samt sättet som den andra versens varma och underbart breda körer kan återges helt fritt.
Akustisk musik som Mark Knopflers album ”Shangri la” fungerar inte oväntat galant. Vokalen i exempelvis ”Postcards from Paraguay” råkar onekligen ut för en del elaka stående vågor i sitt grundtonsregister 100–200 Hz men återgivningen håller sig åtminstone varm och behaglig. Med högtalarna längre ut i rummet förbättras såväl det övre basregistret som ljudbilden men helheten upplevs ändå som sämre eftersom basåtergivningen inte ger samma stöd.
Av övrigt testat material fungerade det mesta njutbart utom musik från genrer som trance, metal och vissa typer av pop. Ju mer komplex musik desto mindre plats för ytterligare rumsinformation. Klangligt betyder samtidigt toppar om 6-10 dB i lyssningspositionen att det hugger till i öronen då och då.
Lyssningsintryck i åtgärdat rum
Lyssningen i åtgärdat rum inleds med Beth Nielsens fint arrangerade ”Trying to love you” från albumet ”Look” 2004. Produktionens mycket torra bastrumma förblir så utan märkbar eftersläpning. Grundtonsregistret hos låtens akustiska gitarrer, såväl som vokalens botten, är fylligt. Trots dessa utmärkta klangegenskaper finns ändå en del kvar att önska. När klangen stämmer men man ändå sitter och funderar på hur det egentligen låter är anledningen ofta tidsfel och/eller bristande punktformighet. Då dessa parametrar har försvinnande liten betydelse i vanliga rum – och typiskt kostar klangliga skador att prioritera – finner jag Cantons kompromiss vara helt rätt för väntade förutsättningar.
Över till nästa testlåt och Mariah Careys snygga ”Petals” från albumet ”Rainbow” 1999. Mariahs fantastiska övertonsregister tenderar att mjukas upp av många högtalare så att s-ljud och luftighet tar över helt. Hos Canton har man aldrig tolererat svackor i närvaroområdet 2–5 kHz och jag tycker inte Reference 9.2 utgör något undantag. Fullt lika aggressiva som tidigare Karat och Ergo är de dock inte vilket nog är en önskad utveckling. Mest värdefullt av allt är att vokalen kan höras befriad från den burkighet som nio av tio odämpade rum tillför dess grundtonsregister och frekvenser kring 200 Hz.
För att prova hur mer komplext material fungerar väljer jag spåret ”Gold in the pyramid” från Pharaos första och projekttitulerade album. Denna låt kan verkligen ge stora upplevelser när allt stämmer. Bland annat älskar jag sättet som låtens bandpassfiltrerade stråkmatta dyker upp utan att ta plats under första versen. Trots dess mycket låga nivå kan den uppfattas helt stabil och snyggt separerad från låtens övriga ljud. Den mest betydande skillnaden av att växla över från referenssystemet till 9.2:orna är att de inte alls placerar ut ljuden i rummet på samma självklara sätt. Klangliga avvikelser kan också uppfattas men steget till nära linjär frekvensgång är imponerande litet.
Slutsatser
Reference 9.2 bjuder på en utmärkt välbalanserad och lådlös klang. Basåtergivningen är kraftfull och samtidigt nivåbeständig tack vare Cantons DC-teknik. Mindre extrema filter hade varit önskvärt gällande ljudbild och naturlighet men hade samtidigt gjort högtalarna mindre lämpliga för normal hemmiljö. Om man provlyssnar och gillar 9.2 men har ett rum med extra olycklig akustik (spartansk inredning etcetera) kan man vilja titta på alternativet Vento 830.2.
Impulssvar (avvikelse RMS) 46 %
Frekvensgång on-axis (200–20 000 Hz) +/–2,5 dB
Undre gränsfrekvens (–6 dB) 47 Hz
Spektral nedskräpning (200–20 000 Hz) 0,9 %(20–200 Hz) 2,0 % / 2
Distorsion (2:a+3:e överton) se figur
Punktformighet (vid tre meter) 3,0 grader
Rekommendationer
Förstärkare (0,1–1 kHz) >23 W/kanal för 90 dB/3 m
Lyssningshöjd (vid tre meter) 25 cm upp på högtalarennågra grader horisontellt
Högpassfilter – / Inkluderat i konstruktionen (12 dB/oktav vid 20 Hz)