Bowers & Wilkins försöker se till att varenda modell är en opartisk högtalare som låter lika bra med all slags musik. Sådant kräver gott om energi och finess i hela tonregistret och är inte så enkelt att lyckas med om budgeten är begränsad. Men B&W har lång erfarenhet och lyckas ofta med konststycket.

Trots en högre siffra i beteckningen är DM684 lillebror till DM683, som lade beslag på segern och ”Bäst i test”-utmärkelsen vårt i aprilnummer. Skillnaden är framför allt att lillebror har ett mindre kabinett och ett element färre. I stället för ett särskilt mellanregisterelement låter DM684 det översta baselementet även ta hand om mellanregistret. En sådan 2,5-vägskonstruktion separerar ofta basen bättre från mellanregistret än en renodlad tvåvägskonstruktion, där baselementen spelar både bas och mellanregister.

Byggkvaliteten går inte att klaga på. Kabinettet är både tungt och solitt, frontplattan är gjord av 20 mm MDF av hög kvalitet och basmembranen är av flätad Kevlar, som eliminerar mycket förvrängning. Det enda vi har att anmärka på är tygfronten, som i sedvanlig B&W-stil har pluggfästen som lätt går sönder om man är oförsiktig.

Ljudkvaliteten
På väldigt många sätt påminner DM684 om sin storebror i ljudet. Det betyder en fast och energisk basrespons och en tämligen linjär återgivning av hela tonregistret. Med en superneutral och kraftfull förstärkare som Esoteric AI-10 återger högtalaren de häftiga trumrytmerna från triphop-bandet Massive Attack med stor övertygelse. Den borrar sig djupare i basen än vi hade förväntat oss och ljudbilden har rent allmänt en fin linjäritet. Mellanregistret är lite tillbakadraget, så att Elizabeth Frasers vackra röst inte kommer emot oss lika klart och tydligt som från ännu öppnare och klarare högtalare – men så brukar sådana ju kosta en hel del mer, också.

Med tanke på priset är högtalarna förvånansvärt strama och välnyanserade i basen, även om de inte är helt neutrala. DM684 har en tendens att överdriva lite i mellanbasen så att basinstrumenten saknar lite finess. Leonard Cohens djupa röst i ”Waiting for the Miracle” är lite problematisk. Det blir bättre om basportarna täpps till (skumgummiproppar ingår), men då tappar man också lite av det hårtslående engagemang som gör musiken så rolig att lyssna på.

Klassisk musik återges med ett fast musikaliskt grepp och dynamiken är överraskande bra. Kontrabasar och tubor är mäktiga och fängslande, och fiolerna har hög upplösning i övertonregistret. Ett piano saknar däremot lite snärt och attack i mellanregistret, som är lite tillbakadraget. Vi saknar också lite djup i ljudbilden, men sammantaget vågar vi påstå att det finns få konkurrenter i prisklassen som gör ett lika bra jobb som B&W DM684.

Förstärkarbyte
När den väl kostsamma Esoteric-förstärkaren byts ut mot Rotel RA-1062 för 9 000 kronor, händer det något. Själva klangkaraktären är densamma, men det blir märkbart sämre kontroll i basen. Detta fortplantar sig även upp i mellanregistret, så att ljudbilden blir lite mer beslöjad. Sådant måste man räkna med när man sänker kvaliteten på elektroniken, men det är uppenbart att B&W-högtalarna med fördel hade kunnat vara enklare att driva med en bra förstärkare.

Massive Attack får inte samma stabilitet i basgången och slagverksinstrumenten skiljs inte lika väl från varandra i mellanregistret. Med klassisk musik krymper ljudbilden en del och högtalarna briljerar inte längre som de gjorde med dyrare elektronik. De låter fortfarande bra, men det är tydligt att de uppskattar fin elektronik.

Också i detta test: